Krönika: Draken har kraschlandat - i en glasburk
(UPPDATERAD) Nu är råttet mågat, som det heter på klassisk Ledin-svenska. Någonting måste hända i Linköping, annars är risken överhängande att det bär käpprätt åt helvete, det vill säga missat slutspel och/eller Kvalserien. Draken lyfter inte alltid i motvind, den här gången kraschlandade den. I en glasburk.
UPPDATERING: Strax efter denna krönikas publicering offentliggjorde LHC att man entledigar Gunnar Persson från posten som huvudtränare. Den nya ledarorganisationen presenteras på måndag.
_______________________________________________________
Inför säsongen kändes det personligen riktigt bra med tränarparet Gunnar Persson och Janne Karlsson i båset. Gunnar charmade mig och många andra med sina lustiga talesätt och uttryck och jag såg fram emot en trevlig säsong tillsammans.
Det började också riktigt bra, åtminstone på hemmaplan. Många raka segrar gav en stomme att bygga på inför resten av säsongen. Trodde jag, och många med mig.
Men tänk så fel man kan ha. I mitten av serien började det så smått att gå allt sämre. Uttjatade klyschor om att "det kommer att ordna sig" haglade värre än träden föll i vinterstormen. Expressens Magnus Nyström sågade LHC:s supportrar som redan då insåg vad som komma skulle och krävde tränaren Gunnar Perssons avgång.
"Självmål" hette det då. Jag undrar hur det låter nu, efter femte(!) raka förlusten och ännu ett fullkomligt förnedrande och pinsamt ras från 2-0 och spelmässig utklassning till 2-7 och total kollaps. Igen. 2-0 i Malmö blev 3-8. 1-1 mot Modo blev 1-6. I samtliga dessa nyligen spelade matcher har laget spelat bra till en början, men så fort det går emot så rasar korthuset. En säker slutspelsplats har förvandlats till streckstrid och äckligt obehaglig spänning.
"Det vänder snart" fick vi höra från ordföranden Christer Mård, och jag trodde faktiskt själv att vändningen hade kommit i och med segern mot Timrå - och därefter blev det ytterligare några vinster. Men det var tyvärr ingen bestående trend. Tvärtom är fem raka förluster den nuvarande sviten.
Hur står det egentligen till med den mentala statusen i laget? Hur kan man få en så oerhört svag självkänsla, ett så dåligt självförtroende, en så dålig lagmoral? Hur kan man vika ner sig på detta sätt gång på gång?
Jag vet att det sitter folk här och där runt om i vårt avlånga land, mer eller mindre skadeglada, och gastar "medgångssupportrar" om LHC:s fans. Det kan de ju få tro om det får dem att må bättre, det blir inte sanning bara för det.
Det verkar ha blivit en principsak för Linköpings ledning att inte göra sig av med tränaren, antagligen tycker man att agerandet är både principfast och ekonomiskt försvarbart - det kostar att inse sina misstag och rätta till dem. Personligen tycker jag att det mer och mer börjar likna ett dumsnålt och verklighetsfrämmande beteende. Gör något. Agera.
Självklart bär inte Gunnar ensam allt ansvar på sina axlar, han har både tränare omkring sig och ett lag av spelare som har ett jobb att utföra. Jag är fullt medveten om att tunga pjäser underpresterar gång på gång och att backparen och kedjorna inte fungerar. Men det finns en person, och bara en, som är ytterst ansvarig för lagets spel och resultat. Det är tränaren. Det kan ingenting ändra på.
"Draken lyfter alltid i motvind" fick vi höra på en presskonferens strax före jul, efter ännu en klar förlust. Ungefär samtidigt påbörjades en följetong i matchprogrammen, där Gunnar själv drog en berättelse om en glasburk - en berättelse som inte många verkar förstått ett skvatt av.
Draken lyfte mycket riktigt i några matcher, men har nu kraschlandat på ett brutalt sätt. Det ser heller inte bättre ut än att det är just den stackars glasburken som har blivit landningsbana för den klumpiga och till synes livslösa draken.
"Jag är nöjd med sex poäng, men tar gärna nio" sa Gunnar Persson till Corren inför den här veckan. Det blev en. En enda sketen poäng mot tre lag med sämre tabellplacering, varav två matcher på hemmaplan. Bäst när det gäller.
En sak som också är värd att ta upp i det här sammanhanget är coachningen. Vid ställningen 2-0 såg allt bra ut i dag och det var bara en tidsfråga innan trean skulle komma. Men i stället blev det "pang pang, Lucky Luke" på två och en halv minut från indianerna och det stod 2-2 på tavlan. I det läget känns åtminstone en timeout på sin plats för att kanske lindra fallet, men icke.
"Den kommer först vid 2-5" sa kollegan bredvid mig på jobbet, halvt på skämt och halvt på allvar. Han fick rätt. Pang, pang, pang. 2-5 och timeout i mitten av den tredje perioden. Det var så dags då... Pang, pang. Förnedringen fullbordad, 2-7.
Timeout må vara en struntsak i sammanhanget, men det finns en viss symbolik i dem. Inte en enda gång har Linköping tagit timeout under raset. Tvärtom har den kommit efter, då det redan varit för sent.
Jag struntar egentligen i vad som görs nu - bara någonting görs. Handlingsförlamningen som pågår nu kan omöjligt vara hälsosam. Gör som Correns Per Bergsten säger - skicka in Hemlin i båset. Sparka Gunnar, skicka in Magnus Hävelid från J20-laget, plocka in Torgny Bendelin som konsult eller vad fan som helst, bara det händer något!
Jag säger som matadoren till tjuren Ferdinand: "Ni kan inte göra så här mot mig. Stånga mig, sparka mig, gör nånting...hoppa på mig!"
Gör någonting. Det är er förbannade skyldighet. Efter matchen sa Gunnar Persson att spelarna skulle vara lediga i morgon söndag. Det finns trots allt en liten risk (eller chans...) att han själv blir ledig ett bra tag framöver.
