Guldvapnet från Rauma
LHC:s finska segerskytt var skillnaden mellan lagen och inte ens reaktionssnabba Karol Krizan kunde stoppa det avgörande handledsskottet laddat med sisu, ris och ett helt gäng saunas.
Finländaren slet, kämpade, åkte skridskor, tacklades och gav Linköping den energi som behövdes för att ta hem segern. Han var motsatsen till hemmalagets powerplayspel som mest handlade om att spela runt pucken utan att komma till avslut. Torkki är precis den spelartypen alla lag vill ha och som tar LHC det där sista steget upp i vinnartrappan. Det spelar ingen roll om han flyger rakt in i den själv. Så länge laget tar sig upp. Sådana spelare finns det inte många av i Elitserien idag.
Modo var mycket vassare än senast i Cloetta center. Laget låg mycket högre upp i banan och stressade Linköpings uppspel tidigare. Modoiterna spelade mer aggressivt, fysiskt och forecheckade hårdare. LHC såg konfunderat ut.
Men det var länge finalen som inte var någon final. Att det var många felpass, virrigt och nervöst kan man förstå men det fanns ingen hetta. När LHC dessutom inte lyckas med någonting i första perioden, när till och med skarpskytten Magnus Johansson hänger pucken i nätet – ovanför målet – i fritt skottläge dessutom, fanns det många domedagsprofetior att ta till. Speciellt när superjunioren Calle Gunnarsson drabbades av stora finaldarren och frispelade en modoit. Men Stana stängde igen den gången.
***
Första perioden var så seg att det kändes som en blåsning. Som att man skulle ha knaprat en hel burk med Alvedon och så visade sig att inte en enda av tablettuslingarna innehöll ett spår av paracetamol. Eller som när Tim Eriksson har öppet mål en meter från kassen och lägger en minigolfbackhand mellan benen på sig själv – i stolpen. Modos hetlevrade målvakt hade blivit överkörd av Jonas Junland precis innan.
På isen var det tätare än i baren på en finlandsfärja under happy hour. Domaren Thomas Andersson hade bestämt sig att beivra spelförstörande moment i den här matchen. Allt annat släppte han. När Robert Döme sätter norrlänningarna i förarsätet i powerplay hade Tim Eriksson åkt ut för interference.
Men sen började det bli tuffare. Sen släppte finalkrampen. Adam Andersson knätacklade Tim Eriksson så hårt att LHC:s pucktrollare vände i luften och brakade in i sargen. Det väckte äntligen rovdjursinstinkten hos Patric Blomdahl som direkt ville ge igen. Martin Samuelsson måste ha tittat på videon ”så här får du matchstraff”, för han tog minst femtio skär innan han manglade en modoit i planket i offensiv zon. Mikael Håkanson kanske var över på fika för hans armbågstacklingar var vare sig rena eller fina. Några utvisningar blev det inte. Men så är det ju final och spelförstörande moment ska beivras.
Den mest uppmärksammade dansen stod Andreas Holmqvist och Robert Döme när dom stod och hetsade mot varandra efter avblåsning i andra perioden. Men det var knappast från fyrans ”Let`s dance” utan snarare från folkparkernas fylleslag på mitten av femtiotalet. Robert Döme vann pris för bästa uppträdande och belönades med 10 minuter för misconduct. Eller kanske var det för dansstegen.
***
Det känns fel att dela ut kritik en sådan här dag men vad har hänt med Tony Mårtensson? På straffslaget väntade Karol Krizan ut honom och han hade inte mycket rätt i matchen, även när han fick bra lägen att göra mål. Hela den kedjan måste vakna om LHC ska slå Modo även när man gör dåliga perioder. Annars går det till sju matcher. Minst. Cloetta center börjar nå sin fulla potential och det är smått rörande att se embryot som växer fram mellan sittplats och ståplats. Lite bättre koordination och energi så kommer Modo aldrig mer vilja spela här. Men då gäller det att ligga på hela matchen. Fråga Sami Torkki. Han vet hur man gör.
