Inför Säsongen: Anfallarna
Här på LHCFans kommer analyser av de olika lagdelarna dyka upp titt som tätt fram till det att serien startar. Alla platser är ännu inte riktigt fyllda i truppen, därför kommer analyserna att vara gjorda utifrån dagsläget när respektive del skrivs. Först ut var målvakterna, tätt följt av backarna och nu så kommer även våra forwards att granskas in i minsta detalj.
Nu var vi där igen. Det ständiga snacket om vilket lag som har Elitseriens bästa, vassaste och mest kompletta forwardsbesättningen. Diskussionen skulle kunna hålla på i flera dagar och mer därtill. Jag och min gamle fotbollstränare satt säkert i två timmar och pratade - och det var bara om Linköpings forwards.
Men jag hade tänkt att göra det enkelt för er. För med min aningen partiska och vinklade syn på hockey i allmänhet och Elitserien i synnerhet ska jag berätta för er att den bästa, vassaste och mest kompletta forwardsbesättningen finns mitt på östgötaslätten och den tilhör Linköpings Hockey Club.
Inför förra säsongen så prioriterades centrar och Joakim Eriksson samt Niklas Persson, som senare visade sig vara genialiska värvningar, signades på två år var. Innan så hade man poängsprutan Tony Mårtensson och gamle räven Ulf Söderström. Men det saknades något, en målskytt. Denna säsong så återfinns tre av de namnen som jag nyss nämnde, i truppen.
Målskyttar prioriteras . . .
Men det har också värvats friskt och just det - snipers och målglada anfallare har prioriterats. Först av allt så presenterades Rögle-duon Mattias Carlsson och Patrik Zackrissson på sponsorträffen en varm torsdagseftermiddag i april. Tillsammans med Pär Arlbrandt så utgjorde de den fruktade ZAC-kedjan hos skåningarna. Det blev 28 mål och 45 poäng för Södertälje-fostrade Mattias och inte mindre än 16+18 poäng för JVM-spelaren Zackrisson.
På samma sponsorträff så presenterades 29-årige finnen, Ville Vahalahti som spelat för TPS Åbo hela karriären och som även stora delar av förra säsongen spelade i lagets förstakedja tillsammans med de två kanadensarna, Kent McDonnell och Layne Ulmer. Det blev till slut 44 (21+23) poäng för honom och för första gången sedan säsongen 2002/2003 så har vi inte två finländska spelare eller mer i truppen.
Några dagar senare, närmare bestämt tre stycken sådana så blev en av säsongens stora hockeybomber ett faktum. Mattias Weinhandl presenterades och för första gången sedan Mike Knuble spelade hos os under lockouten så har vi en målskytt av hög, mycket hög klass. Värt att notera är att Mattias och Mike kom på delad förstaplats i skytteligan 2004/2005 med 26 mål. Innan övergången var klar och det visade sig vara Modo och Linköping som Ljungby-sonen valde med så var det en jätteduktig spelare, enligt alla ifrån Ö-vik, men från och med klockan 11.00 den 22:a april så var det bara en medelmåttig spelare som kommer floppa denna säsong, enligt samma människoskara. Avundssjuka från Ångermanland så det lyser om det.
Förutom alla dessa duktiga målskyttar så har man signat en hel del duktiga spelare, två yrväder från våra grannländer och så en teknisk kille från Sundsvall.
. . . och de blandas med yrväder
Kim Staal, med massor av Elitserie-rutin från Malmö, senast i Milwaukee Admirals, spelar även han i den marinblå lejon-dressen två säsonger. Känd för sin fart och fläkt är även norrbaggen Martin Laumann-Ylvén som dessutom passade på att göra mål i säsongspremiären.
Teknikern från Sundsvall heter Sebastian Lauritzen och har den senaste säsongen tillhört Bofors i Allsvenskan. En kille som LHC jagade redan i vintras, men Bofors sa nej och några dagar senare hade han brutit foten. Det blev i alla fall 31 poäng, fördelat på nio mål och 22 passningspoäng under de 32 matcher han spelade. Skadan som han ådrog sig är läkt, men som säkerhetsåtgärd så kommer har spela med Växjö de nästkommande två veckorna för att få matchträning.
Pålitliga poängplockare är kvar
Nu har jag inte missat något nyförvärv, men det finns ju trots allt en del spelare kvar från förra säsongen. Bland annat så fick slutspelets överraskning, Patric Blomdahl förlängt kontrakt och stannar en säsong. Som jag nämnde tidigare så kommer centrarna Eriksson, Mårtensson och Persson ha viktiga roller tillsammans med nyutnämnde kaptenen Fredrik Emvall och även Mikael Håkanson.
Vi avslutar med kvicke och pålitlige poängplockaren Tim Eriksson och Niklas Olausson som kompletterar anfallssidan.
Läget på anfallsfronten
Faktum är att årets lag är lättare att ta ut än någonsin (okej då, lite överdrivet). Men alla tränare bygger kedjorna två och två för att sedan lägga till den tredje länken om man säger så.
Håkanson - Mårtensson - Weinhandl
Förstafemman förra året så var det sällan som Mårtensson och Håkanson flyttades ifrån varandra, mycket för att de passade så bra ihop. Nu med Weinhandl som den sniper man har saknat så är det inte mycket snack att han ska in där.
Staal - Persson - Emvall
Firma Emvall-Persson fungerade otroligt bra i slutet av serien och ännu bättre i slutspelet. De är två mycket kloka spelare, men det behövs mer fart i kedjan och det är där Kim Staal kommer in.
Vahalahti - J. Eriksson - T. Eriksson
Även Tim Eriksson och hans namne Joakim spelade stundtals bra tillsammans, men båda gillar att ha mycket puck och snurra runt i hörnen och behöver en bra avslutar. Vahalahti som gjorde 21 mål förra säsongen borde ju ha lite näsa för mål.
Carlsson - Zackrisson - Blomdahl
Den fjärde trion måste ses som den mest självklara. Mattias Carlsson och Patrik Zackrisson var otroligt bra tillsammans med Pär Arlbrandt, men frågan är om Blomdahl verkligen är rätt där? De hade Pär som speluppläggare och hjärna, kvalitéer som Blomdahl saknar. Men vem vet; Checkingline möjligtvis?
Olausson - Lauritzen - Laumann-Ylvén
Dessa tre kommer troligtvis att vara reserver eller vara utlånade för att få matchträning. Problemet är att spelare som förra säsongen gjorde mycket poäng inte får lika mycket speltid. Ju mer kockar, desto sämre soppa, eller vad är det man säger? Vi får hoppas att detta inte gäller oss.
