Krönika: Allt går inte att dölja, Janne
"Mora är ett lag som vi ska kunna slå sju dagar i veckan, med förbundna ögon. Det finns kanske två-tre spelare hos dalmasarna som platsar i vår laguppställning, that’s the reality." skriver Rasmus Hallgren i sin krönika.
Ibland förstår jag mig inte på Linköpings tränare, Janne Karlsson. Ikväll var en sådan dag, och jag lovar, jag var långt ifrån ensam att vara konfunderad. 3-3 hemma mot Mora är under all kritik. Mora är ett lag som vi ska kunna slå sju dagar i veckan, med förbundna ögon. Det finns kanske två-tre spelare hos dalmasarna som platsar i vår laguppställning, that’s the reality.
Ikväll så såg man redan från nedsläpp, spelarna ville inte kämpa. Det var lojt, segt och allmänt dåligt. Fjärdekedjan, med Patrik Zackrisson i spetsen var de som stod upp då de andra föll som käglor. Att man sedan tar sig i kragen efter timeouten och gör en hyfsad avslutning på den andra perioden och en godkänd tredje akt höjer naturligtvis helhetsbetyget.
Efter matchen var jag grymt frustrerad, och jag blev absolut inte lugnare efter presskonferensen. Kommentarer som ”Jag är helnöjd” och ”Det är inte ’Rastis’ fel” klingar oerhört falskt i mina öron.
Våga erkänna som det är, våga säga ”Vi var urkassa idag!” Istället drar du av en kommentar som att du är nöjd med en poäng hemma mot Mora, vad håller du på med Janne Karlsson? Det är precis som efter 1-9-matchen mot Brynäs, ”jag tycker vi gör en jäkla bra hockeymatch”.
Lyssna på killar som Fredrik Emvall och Tony Mårtensson istället. Efter matchen så vågade Emvall säga att det hela var skit. Likaså Mårtensson, han drar sig inte för att säga när han gör en dålig match och det ska dessa grabbar ha all cred för.
Och där har Janne nått att lära sig av spelarna.
