Analys: SM-finalen 2008
Säsongen är över, HV71 är svenska mästare, och LHC förlorade en SM-final för andra året i rad. De avgörande faktorerna har främst varit skillnaden mellan lagens förstakedjor, spelet i numerärt överläge och målvakterna. Fyra raka matcher känns bittert att tappa, och lika bittert är det att Clubens stjärnor inte levererade då det verkligen behövdes. Att tappa fyra raka matcher vid ledning 2-0 är naturligtvis inte bra, och detta är ett förlorat guld, inte ett vunnet silver.
Låt mig på en gång fastslå att HV71 är värdiga mästare. Överlägsna segrare i serien och finalvinnare med 4-2 i matcher. Det går inte att snacka bort.
Stjärnorna som slocknade
Tony Mårtensson gjorde fantastiska 67 poäng i grundserien och tillsammans med Mattias Weinhandl (35 mål) så bildade han seriens mest fruktade anfallspar. Och så fortsatte det i slutspelet. Innan finalen. Men när det verkligen gällde, i de 4 sista matcherna för säsongen, mäktade Tony med 2 fjuttiga assistpoäng och Weinhandl gjorde 1 mål. Långt ifrån godkänt förstås. I Tonys fall var det ju dessutom likadant i finalen förra året mot Modo. Båda spelarna har gett oss LHC-fans många glädjestunder under säsongen, men naturligtvis lägger avsaknaden av produktion i finalen sorti på den glädjen. Man måste kunna producera när det verkligen gäller.
Nu kan man ju inte leva på bara en kedja, och det gjorde vi inte heller. Andrakedjan med Patric Blomdahl, Joakim Eriksson och Tomas Surovy visade sig vara en riktigt vass konstellation och visade upp ett brett register under slutspelt. När Surovy sedan blev skadad föll den kedjan ihop som ett korthus.
Uselt powerplay
Även i powerplay var det förstås tänkt att förstakedjan skulle leda laget. Men i hela finalserien var Clubens spel i numerärt överläge så dåligt att det stundtals var riktigt pinsamt att titta på. Värst var det förstås i femte matchen då man släppte in 3 baklängesmål med en man mer på isen. Det är obeskrivligt dåligt. Och det får bara inte ske i en SM-final. Men även i match 4 ramlade det in ett baklängesmål i PP.
Inte heller lyckades man producera något mål alls i spel 5 mot 3, trots ett antal lägen i den spelform i över 1 minut.
Här märktes saknaden av en offensiv klassback mycket tydligt och varför det aldrig kom en fullgod ersättare för Magnus Johansson eller Andreas Holmqvist är ett stort frågetecken. Det är bara att se på vilken nytta HV71 haft av David Petrasek och Johan Åkerman som hela tiden har varit livsfarliga med sina skott från blålinjen i PP. Men givetvis märktes också saknaden av den tyngd som avstängde Andreas Pihl bidragit med.
Avgörande målvaktsingripande
Rastislav Stana var knappast dålig under finalserien. Men han gjorde inte dom avgörande fantomräddningarna som krävs i ett slutspel. Det gjorde däremot Stefan Liv, precis som Karol Krizan förra året. Stana vann inga matcher åt LHC, och det måste en målvakt kunna göra i final. Jonas Fransson klev in i match 5 och hade ingen rolig dag på jobbet. Visst fick han dålig hjälp av backarna, men han visade själv heller inte upp något matchvinnande spel.
Men det fanns ljuspunkter
Och den största är utan tvekan Patrik Zackrisson. Det stora utropstecknet i LHC i slutspelet. Ytterst begränsat med speltid under hela säsongen, men när han väl fick spela så visade han upp ett bländande spel. En framtidsman som bör ha betydligt större uppgifter inom LHC att se fram emot framöver. Tillsammans med Kim Staal och Tim Eriksson bildade "Zacke" en mycket lyckad kedja som gång efter gång ställde till stora problem för HV71. Staal var, med rätta, ifrågasatt under säsongen. Efter en lyckad försäsong försvann han helt och fick begränsad speltid. Men när finalen väl började hittade han rätt i den här kedjan. Tim Eriksson har varit upp och ner under säsongerna han spelat i Linköping, men visade i SM-finalen vad han verkligen kan.
Till skillnad från dom "slocknade stjärnorna" så visade dom här killarna vägen när det verkligen gällde. Och det är då man ska vara som bäst.
