Krönika: Avancemang och total eufori
Det är mycket känslor som flyger runt i kroppen efter kvällens minst sagt sensationella drabbning mellan LHC och Frölunda. Onsdagkvällens totala besvikelse efter 1-3 i matcher är nu förbytt mot fullständig glädje och inte minst lättnad över att ett gammalt slutspelsspöke nu är borta.
Först och främst vill jag passa på att credda Frölunda rejält och tacka för en fantastisk matchserie. Man lyfter sitt spel rejält från grundserien och givetvis är det bittert att tappa 3-1 i matcher, det vet inte minst vi i Linköping. Jag tycker att problemet i Frölunda främst ligger hos ledarna. Mentaliteten vid 3-1 verkade inte vara "nu jävlar tar vi det här och går vidare" utan snarare "grabbar, det är lugnt om ni torskar nästa, vi har fler chanser" och det är givetvis livsfarligt mot ett såpass bra lag som Linköping. Redan där är mycket förlorat. Återigen, tack Frölunda och väl mött nästa säsong!
Till matchen då. Jag skrev igår att Cloetta Center skulle explodera i ett enormt publiktryck och den profetian missade jag lite, det blev faktiskt ännu värre än vad jag tänkt mig! Redan innan introshowen dragit igång sjöng klacken för full hals och HELA sittplatspubliken klappade med handfast som om segern redan var bärgad. Rakt igenom hela matchen höll det på och det låg en slags extas och förväntan i luften jag aldrig upplevt på det här sättet i en hockeyarena förut. Man skymtade till och med gamla tanter som stog upp, klappade och till och med sjöng med i vissa ramsor. Linköpingspubliken visade sig idag från sin allra bästa sida och kan det fortsätta så här kommer Djurgården och eventuella finalmotståndare att få det jobbigt.
Hockeyn som spelades var i det närmaste fläckfri från LHC:s sida medan Frölunda bjöd på betydligt fler misstag. I den första perioden vann LHC så gott som alla närkamper. Att Frölunda sen tilläts ta över lite i slutet av andra kändes ganska givet då det är fullständigt omöjligt att spela såsom LHC gjorde under en hel match. Domaren ville gärna också kliva in lite i handlingen och försöka jämna ut resultatet. Jag tycker inte att utvisningarna de tog var felaktiga rent regelmässigt men samtidigt kan man ju undra hur de släppt alla andra liknande situationer i matchen tidigare. Också ganska fascinerande hur ett såpass överlägset lag som LHC ändå var i den här matchen bara får med sig 2 minuters Power Play.
Framtiden då? Djurgården blir förstås en väldigt svår nöt att knäcka. Sett över en hel matchserie är DIF det laget som imponerat mest då man spelar en härligt fartfylld hockey kombinerat med ett vasst försvarsspel. Dock har man inte samma spets som LHC och jag tror även att LHC går grymt stärkta mentalt ur den här vändningen. Dessutom, nu har vi sett Linköpings högstanivå. Den nivån i spelet tror jag inte Djurgården har. Återstår att se om man kan plocka fram den fler gånger i semifinalen. Då får Djurgården det ruggigt jobbigt...
