Krönika: Den nya dagen gryr
Säsongen är över och mitt älskade Linköping är utslaget. Utspelade. Överkörda. Förnedrade i en femte semifinal. Den här krönikan väljer dock nyckelordet semifinal. För vem trodde på fullaste allvar att vi skulle resa oss mot Frölunda, visa en sällan skådad moral och ta oss till semifinal från första början? Ett kokande, jublande Cloetta Center bakom sina blåa krigare är vad jag tänker bära med mig från den här säsongen.
Det dröjer dock bara minuter efter slutsignalen innan snacket börjar om att Linköping saknar vinnarkultur, och återigen hävdar jag att det är ett ord som saknar verklighetsförankring. Jag är fast övertygad om att vägen till SM-guldet inte sitter i väggarna i en byggnad, utan i spelarnas huvuden och hjärtan. Det finns nog väldigt få spelare i svensk hockey som inte drömmer om att själva få lyfta Le Mat, men det är färre som vill se sitt lag lyfta bucklan. Vägen till guldet satt föregående säsonger inte i Löfbergs Lila Arena eller Kinnarps Arena, det satt hos Jörgen Jönsson och Johan Davidsson.
Linköping är dock en fantastisk framgångssaga inom svensk ishockey trots att man aldrig nått ädlare valör än silver och ställer år efter år topplag på isen. Den kaxiga uppstickaren från Östgötaslätten, en gång utskrattad och ofta hånad, har varje säsong målet att vara bäst men jag tror att man även kan utläsa problemet i denna mening.
Inför säsongen 09/10 hade LHC målet att vinna guld. Samma sak säsongen innan dess, och innan dess, och innan dess.. Det kan låta konstigt, men det är ett för lågt ställt mål. Målet inför nästa säsong måste vara att vinna guld våren 2011 och våren 2014, någonting som lagets spelare och måste vara införstådda med. Långsiktighet och kontinuitet är nyckelorden för att uppnå drömmen om guld, se bara på årets finalister som båda hade väldigt låg spelaromsättning inför innevarande säsong.
Det är av den anledningen som jag blir deprimerad när jag hör om värvningen av Michael Holmqvist. En avdankad spelare med attitydproblem som inte platsade i ett frenetiskt kämpande Djurgården. Av samma anledning vill jag se förlängning av kontraktet med Joakim Eriksson som visade hjärta och klass i slutspelet och detsamma med Fredrik Emvall om han har orken för ytterligare en säsong.
Och jag skulle gärna vilja se den som påstår att våra spelare inte ville någonting säga det direkt till Magnus Johansson, Mikael Håkanson eller Tony Mårtensson. Se Fredrik Norrena, Andreas Jämtin eller Martin Laumann Ylven i ögonen och säg "Du ville inte vinna". Gör det, och se vad som händer.
Det här är spelare med hjärta för sitt lag, som kämpar för Linköping, som symboliserar begreppet Stora Stolta och kommer göra allt för sitt lag säsong efter säsong. Det är spelare som dessa som kommer att ge oss guldet vi törstar efter.
