Två dåliga alternativ (del 1)
"Stockholmsaffären" med de tre ishockeyspelarna kunde bara få ett sorts slut: ett olyckligt. LHC:s styrelse hade endast två alternativ. Två dåliga alternativ.
I denna krönika tänker jag fokusera på LHC:s styrelses olika huvudalternativ i frågan om Kristian Huselius och Henrik Tallinder. Det är ingen lätt uppgift efter de senaste dagarnas skriverier med "fakta" och upplysningar till höger och vänster. Sanningshalten i dessa uppgifter är inte alltid helt uppenbar, jag ber er ha detta i åtanke när ni läser mina resonemang.
Faktum är att spelarna har betett sig oprofessionellt. Att mitt under ett landslagsläger, som dessutom är en viktig uppladdning inför kommande VM, vara ute på natten och rumla runt är inte särskilt klyftigt. Tvärtom är det oansvarigt, korkat och som sagt oprofessionellt. Det finns oskrivna regler om hur man uppför sig under landslagsuppdrag. Givetvis ska varje person ta ansvar för sitt eget agerande och frihet under ansvar är ett nyckelbegrepp. De tre spelarna har enligt mig inte tagit sitt ansvar. Oavsett vad som hänt eller inte hänt på någons hotellrum och oavsett vem som var med på vad eller inte.
Detta faktum har också resulterat i ett straff - avstängning från landslaget säsongen ut. Ett korrekt straff i mitt tycke.
Nästa punkt är otrohet. Samtliga tre spelare är involverade i förhållanden, två av dem har barn. Min högst personliga syn på otrohet är att det är något mycket allvarligt. Däremot tvingar jag inte på andra den synen och har heller ingen aning om hur spelarna och deras respektive ser på saken. Det är deras privata angelägenhet och någonting som enbart de själva kan och ska reda ut. Det är inte utomståendes uppgift, varken förbundets, medias, LHC:s eller supportrars. Detsamma gäller vem man har sex med, hur man har sex, hur ofta man har sex och så vidare. Det hör privatlivet till. Därför bör enligt mig den eventuella otroheten i sig inte ha någon inverkan på ett beslut rörande spelarnas framtid i föreningarna.
Förresten finns det här en intressant dubbelmoral. När kända ishockeyspelare obetänkligt rullar runt i sänghalmen blir det ett gruvligt ståhej utan dess like. Fäder och mödrar spyr galla över att förebilderna beter sig på detta avskyvärda sätt. Givetvis har de all rätt att tycka så och har huvudansvaret för att uppfostra sina barn. Men när barnen sedan kommer hem efter skolan, vad händer? Otrohets-TV slås på. Temptation Island, Paradise Hotel och Big Brother är bara några exempel på dessa minst sagt smaklösa program. Personer byter partner som många av oss andra byter underkläder - och alltför få reagerar. De som reagerar ska ha all heder av det, men de som passivt låter spektaklet fortgå framstår för mig som hycklare. Konsekvent agerande är en förutsättning för en bra uppfostran, och det krävs mer än ett enkelt fördömande av obetänksamma ishockeyspelare för att vara en bra förälder.
Hur som helst har den mediala hanteringen av ärendet varit hemsk. "Oskyldig tills motsatsen bevisats" har inte fått råda, tvärtom. Redan från början fick de tre ordet "våldtäkt" stämplat i pannorna. Tyvärr har gemene man trott på det som skrivits och köpt det mesta rakt av, trots att det som vanligt när det gäller kvällstidningar finns stora frågetecken och motsägelser för mycket av den "fakta" som framkommer. Spelarna var av allmänheten dömda redan på förhand, tragiskt nog. Sedan spelade det ingen roll att ingen som helst bevisning framkom eller att utredningen snabbt lades ner.
Men vad hade då egentligen LHC:s styrelse för alternativ? Min åsikt är att styrelsen hade två huvudalternativ. I det första alternativet skulle spelarna "sparkas", det vill säga inte tillåtas spela något mer under resten av säsongen. Det andra alternativet skulle innebära en mindre dramatisk åtgärd, exempelvis i form av böter eller kortare avstängning.
Inget av alternativen är bra. Styrelsen hade helt enkelt två dåliga alternativ att välja på.
Alternativ ett är dåligt på grund av flera skäl. Dels känns det tveksamt juridiskt och arbetsrättsligt att avsluta en anställning på denna minst sagt röriga historia. Spelarna är trots allt friade från alla brottsmisstankar. Vidare upprörs många supportrar över det idrottsliga avbräck som spelarförlusten innebär, vissa till och med river sina medlemskort och säger upp bekantskapen med LHC. Sportsligt är det inga duvungar vi talar om direkt, en skytteligaledare och en kanonback, vilket gör att laget försvagas på pappret. Alternativ ett ger även utrymme för kritik i form av att LHC:s styrelse fallit för mediatrycket och den allmänna opinionen. Den för mig kanske ändå viktigaste faktorn som gör alternativet dåligt är att det går emot grundprincipen "att fela är mänskligt, att förlåta är gudomligt".
Alternativ två är även det dåligt av flera skäl. Om spelarna hade fått spela vidare hade de knappast presterat någon toppishockey med tanke på den uppmärksamhet historien fått. De hade knappast fått en lätt tillvaro på isen, eftersom motståndarna sannolikt tagit varje chans att sätta dem i mental obalans. I omklädningsrummet hade stämningen varit obekväm. På läktarna och i vardagslivet hade LHC-supportrar fått ta emot spott och spe från skadeglada personer. Sorgligt men sant. Vissa sponsorer hade dragit sig ur samarbetet med LHC, andra hade tagit en rejäl funderare på hur de skulle agera. Media hade fortsatt att hugga på minsta snedsteg eller tveksamma formulering.
Krönikan fortsätter...
