Krönika: Förändringarnas år
För ett år sedan kom jag bedrövad hem efter 9-2 i baken borta mot Leksand. Nu är allt annorlunda.
En snöig novemberdag 2002 befann jag och en liten skara LHC-supporters uppe i Leksand för att stötta vårt lag, som hade ramlat allt längre ner i serien efter en bra säsongsinledning. Det vi fick bevittna i den tjugonde omgången var bland det hemskaste jag upplevt i hockeyväg, LHC förnedrades av Leksand med hela 9-2 och Robert Nilsson gjorde fem poäng. Sandberg i LHC-kassen gav upp efter tio minuter och 4-0 i baken, Joel Davis fick göra elitseriedebut och gjorde så gott han kunde, men trots att han var lagets bästa spelare tvingades han släppa in fem puckar till.
I dag, en mulen novemberdag 2003 exakt på dagen ett år senare, kan jag titta tillbaka på den tjugonde omgången i årets elitserie. Resultatrapporteringen är betydligt mer angenäm. Leksand-LHC 0-4, efter en taktiskt perfekt genomförd match där man nollade motståndarna helt och tog tillvara de chanser som gavs. Dessvärre kunde jag inte närvara i Leksand denna gång, av ekonomiska skäl blir det inte många bortaresor i år, men jag hade i alla fall förmånen att kunna beskåda matchen på tv.
Radikal scenförändring
Det är en enorm skillnad mellan fjolårets och årets LHC. För ett år sedan var det turbulent värre på många sätt. Lagkaptenen Stefan Gustavson betedde sig fördjävligt, rent utsagt, och tränaren Mats Weiderstål ställde efter debaclet i Leksand sin plats till förfogande. Han blev kvar ett tag till, på gott och ont, men inget lugn infann sig i LHC. Föreningen hade värvat några "stora" namn som floppade totalt. Jan Mertzig, Thomas Johansson, Mikael Håkanson med flera var stora besvikelser. Men det var i fjol.
Nu är situationen en helt annan. Laget är harmoniskt, det finns självförtroende och spelglädje, disciplin och taktiskt tänkande. Thomas Johansson visade mot Leksand att han är en mycket bra back och Håkanson har utvecklats till en enormt nyttig arbetsmyra och har fått en ny roll i laget. Mertzig tvingades dessvärre lägga av med ishockeyn, men kanske hade även han fått ett helt nytt spel om han hade fått vara kvar.
Nyförvärven gör vad man förväntar sig av dem. Fredrik Norrena är bäst bland seriens målvakter, med ett snitt på 1,88 insläppta mål per match. Mikko Peltola och Jussi Tarvainen spelar ihop, och producerar poäng. Tirkkonen är en stabil elitseriecenter, om än något långsam, och Jakob Karlsson gör sitt jobb hemåt. Backen Jyrkki Välivaara är väl den av nyförvärven som varit minst lyckad hittills, men inte heller dålig.
I år finns ett lag
För ett år sedan bestod "laget" LHC av en massa spelare som var för sig var bra namn, men det fanns inget lag, inget lagspel. Lagledningen misslyckades med att skapa ett kollektiv av de individualister som fanns. Stjärnorna underpresterade och doldisarna var just doldisar. Laget låg efter 20 omgångar på en tiondeplats med 24 poäng och den bedrövliga målskillnaden 47-71=-24. Relativt många poäng ändå, men lagspelet saknades och det gick bara nedåt för LHC. Lagkaptenen sparkades, tränaren sparkades och den förre sparkade tränaren återkom som hjälte. Supportrar anklagades för både nazistiska sympatier och för att ha skickat hotbrev till domare. Det var, för att använda ett populärt uttryck i media, Cirkus LHC.
I dag finns det ett lag. Ett kollektiv. Spelarna arbetar för varandra, de vet vad de har för roller och mål med spelet. Stjärnorna producerar poäng och spelar bra, de tidigare doldisarna har klivit fram med Franzén och Eriksson i spetsen. Laget ligger, i en lite haltande tabell, sexa med 30 poäng. Sex poäng mer än för ett år sedan, men skillnaden i målsiffror är enorm. Nu har laget gjort 58 mål och släppt in blott 48, tredje minst i serien. +10 i stället för -24 talar sitt tydliga språk på den punkten.
Föreningen LHC har ett lugn över sig. Ledningen håller sig i skinnet på ett bra sätt och den massmediala uppmärksamheten är på andra lag, främst MIF. Ekonomin är på rätt väg, och måste så vara för att LHC ska få spela elithockey nästa säsong. LHC har skaffat sig ett kompetent tränarpar i Roger Melin och Johan Hemlin, som ska ha stort beröm för sitt arbete hittills. De har lyckats skapa ett homogent lag av det spelarmaterial som finns, ett vinnande lag som i dagsläget har sex segrar på de åtta senaste matcherna.
Långt kvar
Trots att det nu faktiskt ser så bra ut som det gör, så är det långt kvar av säsongen. 30 omgångar återstår och mycket kan hända. Serien är väldigt jämn och även om det börjar synas vissa nivåskillnader mellan olika lag så gäller det att fortsätta arbeta fokuserat på sin uppgift. Men, jag känner faktiskt ingen stor oro i dagsläget. Det finns en bra stomme att falla tillbaka på när spelet knyter sig och spelarna har som sagt hittat sina roller på ett bra sätt. Det finns ett lag.
Slutspel vågar jag inte riktigt hoppas på än, luttrad av tidigare säsonger, men hoppet om att undvika kval lever i allra högsta grad. Ett år går så fort. Mycket förändras. För ett år sedan var jag en bedrövad supporter, i dag är jag en glad supporter. Tänk så fort det kan gå.
