Onödigt spännande när LHC besegrade MIF
Två lag i de nedre regionerna av serien bjöd på en omväxlande och spännande match som hemmalaget LHC till slut vann med 4-3, trots att MIF nästan kämpade sig ikapp från ett fyramålsunderläge.
Hadelöv var matchens gigant - till ingen nytta.
Det var en konstig match vi fick bevittna i Stångebro ishall denna lördageftermiddag. Första halvan av matchen ägdes totalt av LHC, som ledde med hela 4-0 i mitten av den andra perioden. Efter att LHC prickat in 3-0, inte ens nio minuters in i matchen, gav MIF:s startande målvakt Nilstorp upp och lämnade över målvaktsjobbet till Hadelöv. Denne brukar alltid vara mycket duktig när han kommer på besök till Linköping, därför kändes det konstigt att han inte fick starta i kassen.
Hadelöv ser sökande ut.
Hadelöv var den största anledningen till att LHC inte ledde med mer än 4-0 efter halva matchen, eftersom han räddade läge efter läge snudd på på egen hand. LHC dominerade totalt de två första perioderna och kunde tack vare Eklund, Tarvainen och Felsner gå till första pausvilan med en tremålsledning. Samtliga dessa mål kom i öppna lägen mot Nilstorp, som åtminstone borde ha tagit ett av dem.
Tarvainens 2-0 var hårt, men borde inte varit otagbart.
Tim sätter iskallt 4-0 bakom Hadelöv.
LHC:s 4-0 var mycket vackert. Christoffer Norgren hittade en lång passning från egen zon till Tim Eriksson som kom helt fri från blå. Inget misstag av Tim, tvärtom en vacker fint som gav honom möjligheten att lägga in pucken i en lucka till höger om Hadelöv. I det läget såg MIF ut som ett slaget lag, men så var inte fallet, åtminstone inte än.
LHC jublar efter 4-0, men det var inte över än.
Rejäl upphämtning
Trots det minst sagt utsatta läget tog sig MIF samman och stretade emot riktigt bra. Reduceringen till 4-1 kom före andra periodvilan, när inte Norrena kunde hålla Liimatainens skott utan tappade in pucken bakom sig. Aningen billigt, måste det sägas.
I tredje perioden agerade LHC som ett helt nytt lag. Ett mycket passivt sådant. Stillastående spel, dåligt tempo och dålig struktur var det som präglade hemmalaget. MIF däremot trummade på och kunde reducera till 4-2 efter en målvaktsretur, men målet dömdes bort på grund av spark efter att huvuddomare Gyllander konfererat med linjeman Andersson.
LHC spottade åtminstone upp sig efter ett tag och när Tarvainen fick en passning i fritt läge såg vi på läktaren möjligheten till den berömda spiken i kistan, men icke. Den jagande backen hakade Tarvainen rejält så att han inte hade något försprång längre, varefter det var fritt fram att hålla fast och dra omkull honom. Solklar utvisning enligt många, men Gyllander gjorde wash-out, precis som vid MIF:s förra mål.
När väl LHC gick till attack i tredje stod(flög) Hadelöv i vägen, igen.
I stället för Tarvainens friläge kunde MIF gå till kontringsattack och genom Petrasek reducera till 4-2, denna gång ett godkänt mål. Efter målet tog LHC timeout och pratade igenom saker och ting. Det gjorde susen ett tag och laget verkade ta sig i kragen igen, ända tills en och en halv minut återstod. Peter Andersson fick slå en mycket vacker och genomskärande passning till helt frie Kim Staal, som inte gjorde något misstag utan satte pucken mellan benen på Norrena, 4-3. Mycket dålig markering av LHC, tre man i mittzon utan att ha markering på Staal.
Kim Staal sätter säkert reduceringen till 4-3. Thomas Johansson ser på.
Den sista minuten blev en nervpärs. MIF tog ut målvakten och pressade med sex man mot fem och kunde mycket väl ha fått utdelning med lite mer flyt. Skönt nog för LHC:s del redde man dock ut stormen, men det var med nöd och näppe trepoängaren bärgades denna gång.
Små marginaler
Matchen kunde som sagt ha dragit iväg ordentligt om t.ex. Musse Håkanson lyckats trycka dit pucken när han hade öppet mål. Matchen kunde även ha vägt över åt andra hållet, MIF hade bland annat en stolpträff och en, enligt vissa, potentiell straff som kunde ha gett matchen ett annat slut. Men, LHC lyckades reda ut det hela och denna "sexpoängsmatch" fick bästa tänkbara utgång, tre poäng till LHC.
Nöjda tränare
Både Roger Melin och Stephan Lundh var nöjda på sina egna sätt. Melin var givetvis glad åt segern och berömde bland andra Emvall och Tirkkonen. Han betonade också hur otroligt stillastående man blev i början av tredje perioden när man skulle bevaka sin ledning.
Lundh såg stundtals väldigt bedrövad ut under presskonferensen, när han satt och stirrade ner i bordet med tom blick. Jag förstår honom. Han lyckades ändå hitta positiva saker från matchen, inte minst Hadelöv och den kämpaglöd som laget faktiskt visade upp. Det var inte långt ifrån att dessa två faktorer hade gett poäng denna lördag.
LHC klättrar
LHC lämnade i och med segern det värsta bottenträsket och skuttade upp till en åttonde plats i en haltande, och mycket jämn, tabell. Som det ser ut nu är det bara MIF och Södertälje som sladdar i botten, men det går fort med trepoängssystemet, det vet vi sen förr.
På tisdag väntar nya tag hemma mot Brynäs då LHC har chansen att klättra ytterligare i tabellen.
