Tre poäng i Scaniarinken
Årets första riktigt prestigefyllda bortamatch slutade lyckligt, seger med 3-2 i en halvfull Scaniarink. Vi fick se två lag som verkligen inte skämde bort publiken med skönspel. Mycket kamp, mycket bök, men LHC gjorde flest mål.
Så, dags för säsongens första resa till Södertälje och härliga Scaniarinken! Alltid speciellt numera, både på läktaren och på isen, att döma av publikens och spelarnas agerande. "Välkommen till Scaniarinken - en riktig hockeyarena!" hälsade Blue Lightnings. Man tackar och bockar, jag håller med till fullo! Tråkigt bara att publiken inte kommer...
SSK inledde bäst
Första målet skulle bli mycket viktigt, det var min känsla före matchen. Det tillföll tyvärr hemmalaget, som efter tre minuters spel, bara nio sekunder in i powerplay, kunde sätta 1-0 efter att Leif Rohlin pangat in ett slagskott från blålinjen. Pucken satt i kassen bakom en skymd Sandberg. Dessförinnan hade Södertälje haft spelövertaget och utnyttjade blixtsnabbt det powerplay som gavs.
Minuterna senare fick SSK jätteläge igen, jag tror det var Tillikainen, som för övrigt var en av de bättre i SSK denna kväll, som så när satte pucken i ett fritt läge framför kassen, men skottet smet strax över. LHC agerade stundtals hönsgård i egen zon och framför allt Myran hade stora problem att hantera puck i egen zon. Flera gånger strulade han till det helt i onödan, men han var inte direkt ensam. Första halvan av perioden gick klart till SSK, som dock inte imponerade särskilt. De kan mycket bättre än så med det spelarmaterialet, precis som LHC.
LHC ryckte upp sig
Efter den minst sagt tama inledningen vaknade LHC sent omsider till liv och när Holmqvist gled ner i offensiv zon från sin backplats och rakade in 1-1 i halvöppen kasse efter en genial passning av von der Geest så tändes hoppet igen. LHC:s defensiv vaknade till liv ordentligt och man gjorde allt för att få stopp på SSK:arna, vilket man lyckades med alldeles utmärkt. Visst var det ingen vacker hockey, men är man i en dålig trend så måste den brytas på något sätt.
Nämnde von der Geest var inte färdig med poängskörden. När LHC fick chans att spela powerplay fick Holmqvist skottläge, men han höll inne lite för länge så att en slängande försvarare kunde täcka skottet. I röran efter skottet så studsade pucken fram lägligt till "greken" som enkelt kunde lägga in pucken i en övergiven målbur till 1-2. En mycket välkommen, och oväntad, vändning från LHC:s sida. Efter tio minuter såg det väldigt illa ut, men SSK slutade åka skridskor ordentligt, samtidigt som LHC började spela mer fysiskt. Pihl röjde på rätt bra i sarghörnen, det var precis hans typ av spel...
SSK började lika bra i andra perioden
Publiken hann knappt återvända innan det small till i gästernas målbur igen. Ett mycket passivt LHC-försvar backade hem från röda linjen utan att bry sig om att attackera puckförande Gahn. Han avancerade in på högerkanten, slängde in pucken framför kassen och hastigt och olustigt kunde Tillikainen enkelt sätta 2-2.
Något som åtminstone gladde under resten av matchen var spelet i numerärt underläge. SSK fixade powerplay, men förgäves, stundtals kunde de inte ens behålla pucken i anfallszonen över huvud taget. Jag vet inte om det berodde på att LHC blivit så mycket bättre i boxplay eller att SSK spelade sämre än vanligt, men inga mål blev det i alla fall.
Nästa mål tillföll i stället LHC. I full karriär stormade Tim "trollkarlen" Eriksson in på vänsterkanten, ner bakom kassen och uppåt i zonen igen innan han viftade till med trollspöt och serverade pucken på Barrys klubblad, varefter Richter stötte in 2-3 bakom Wanhainen. Mycket läckert mål, matchens delikatess! Resten av perioden domineras av lite hafsigt och ostrukturerat spel, knappast underhållande. Stundtals snurrade SSK i LHC-zonen, stundtals var det tvärtom, men inget av lagen skapade några riktigt farliga chanser.
LHC-kontroll i tredje
Nu gällde det bara att hålla i ledningen, dessutom göra det på rätt sätt, dvs inte fega och backa hemåt utan fortsätta spela. Det gjorde faktiskt LHC, stundtals. För det mesta koncentrerade man sig dock fullt på defensiven och det ledde till ett antal utvisningar och därmed ett antal powerplay för hemmalaget. Trenden fortsatte, SSK skapade i princip ingenting. I stället var LHC väldigt nära att utöka ledningen i sitt powerplay, då Kungen(Richter) sköt ett slagskott klockrent i stolpen. För en gångs skull kändes det inte särskilt nervöst i slutet av matchen, trots att ledningen bara var ett mål.
Båda lagen spelade under sin förmåga
Som sagt, det var inte direkt någon välspelad och underhållande match, men det var kamp. Den kampen vann LHC, som såg ut att ha den starkaste gnistan denna match. LHC var inte särskilt bra, men spelade tufft defensivt och lyckades trycka dit några puckar framåt. Det räckte mot ett ganska tamt SSK, som inte hade någon riktig struktur i spelet, jag blev nästan besviken.
Några speciella händelser värda att notera: Johan Bülows tackling på Wanhainen när denne var i rejält trångmål. Anledningen var att Popovic hade tappat klubban och sparkade hem pucken från egen blå till Roffe, som fick sig en liten tryckare av Büscha i samma veva som han spelade bort pucken. Vet inte vad jag ska tycka om det riktigt, särskilt farligt var det i alla fall inte, det gäller trots allt att göra mål.
Nämnde Popovic var inblandad i en annan situation i tredje perioden. Efter en del gruffande framför SSK-målet vid en blockering "ramlade" Mertzigs hjälm av och han blev nertryckt av Popovic. Det tog skruv och Janne vaknade till liv, reste sig och välte både Poppe och målburen över ända. Det var rätt komiskt att se, och skönt att se lite jävlaranamma. Go Janne! ;)
Läktarmatchen då?
En buss med White Lions-medlemmar(färre än vanligt alltså), en buss med annat folk och ett större antal bilar hade letat sig upp från Linköping till Södertälje denna torsdagskväll. Utifrån förutsättningarna tycker jag att White Lions med övrig bortapublik gjorde en klart godkänd insats. Växelramsor med sittplats kan nog BL inte ens stava till...? ;) Nej då, ta det inte så allvarligt, men att kunna göra sådant på bortaplan är bra. En annan positiv sak är att de värsta idiotramsorna försvunnit ur "repertoaren". Det absolut mesta koncentrerades på att heja fram LHC denna kväll och frånsett några svackor(bl.a. då BL med trumma bonkade på som värst) så gick det bra.
Hemmaklacken då? Jodå, hyfsat, men gliringarna om att WL tystnade efter 2-2 känns väääldigt mycket som att kasta sten i glashus. Det var knäpptyst från BL-håll efter LHC-målen... Bästa insatsen från hemmastå var i första halvan av sista perioden, då det var tämligen bra ös för att försöka få igång SSK:arna på isen, men det lyckades föga. Måste faktiskt också säga att BL stod för merparten av hata-ramsorna denna kväll...
Även utanför läktarna var det lugnt, Scaniarinken var denna kväll "öppen arena", dvs man fick röra sig fritt runt om. Detta orsakade inga särskilda incidenter skönt nog. Kanske ett bevis för att det kan fungera utan att ha klackarna instängda i burar? ;)
Nåväl, tre poäng i bagaget hem till Linkeboda kändes väldigt, väldigt skönt. Att besegra SSK i "templet" är speciellt. Jag längtar redan till nästa bortamatch i Scaniarinken, vi ses då!
