When love comes to town
SvenskaFans.com/LHC & LHCFans.com presenterar stolt ännu en gästkrönika av signaturen Sledgehammer. Denna gång handlar det om tankar före och under "katastrofen i Karlstad" i lördags.
I förra veckan köpte jag U2s fantastiska konsertfilm "Rattle & Hum" på DVD och när jag sitter på tåget till Karlstad så dyker låtarna upp i skallen – en efter en. Jag ler lite åt när Bono och grabbarna gör en ösig gospelversion av "Still haven´t found what I´m lookin´ for" i en svart kyrka i Harlem. Tänker att det är precis som med Linköpings HC, ett enda sökande, efter framgångsreceptet och flytet. Stolpe in - i stället för - stolpe ut! Frälsningen undan det hemska degraderingsspöket.
Även om målsättningen och planerna för Linköping HC innevarande säsong är stolta och högt satta så finns oron där och gnager. Bara fyra poäng ner för att byta plats med MIF Redhawks på näst sista plats. Huh! Tänker på hur fotbollsspelarna i IFK Norrköping ska känna sig inför sin "domedag". Krakar! Har vi i "Cluben" moral och kampvilja så vi klarar prövningarna som kommer? Hoppas det!
Som tur är så är det än så länge bara en tredjedel in i elitserien 2002/2003 och även om oron kring vårt älskade LHC gör sig alltmer påmind så ska det bli kul att återvända till Färjestad ishall, eller Löfbergs Lila Arena som den heter numera.
Min hemstad med min ungdoms favoritlag, det lilagula Färjestad BK, ska möta min nya hockeykärlek - Linköpings HC. Nu ska ja för första gången få se den nya hallen som ligger på den plats där jag som liten sprang och plockade puckar under ståplatsläktarna innan det var någon hall över huvud taget! Senare i tonåren så missade jag inte många hemmamatcher och det var lirare som Ulf Sterner, Conny Evensson, Per Bäckman, Gunnar Johansson och senare när jag lämnat tonåren bakom mig var det Lückner, Samuelsson, Rundqvist och Loob....
U2 och BB King öser en bluesig "When love comes to town" i mina hjärnvindlingar och jag tänker på laget och hoppas att de haft en bra resa till Karlstad och är laddade för att göra en kanonmatch mot svenska mästarna. När jag står och bläddrar bland CD-skivorna på Megahertz skivbutik hittar jag Neil Youngs fantastiska platta "Rust never sleeps" - och det hela blir kristallklart! Hockey och rock hör ihop! Hockey är "rock´n´roll"! "You gotta fight, for your right, to paaarty!" Måtte gudarna vara med oss idag. Poäng mot Färjestad i Karlstad är stort – och sällsynt för Linköpings del.
Det är en mycket märklig känsla, att som jag bege mig ut på en rejäl höstpromenad genom hemstaden, med fyra-fem timmar till nedsläpp. Med LHC-halsduken lite lagom synlig under jackans krage vandrar jag längs Klarälvens strand och ser en frälsarkrans ligga och flyta i vattnet. Ödesmättat på något sätt! Som om någon kastat i den för att hjälpa en drunknande, men det är bara frälsarkransen som ligger kvar och flyter i vattnet. Jag får hemska kval i sinnet och kvalbilder i minnet, av Peter Gerhardsson - fri med Sampan, med endast ett par sekunder kvar... Bilderna rusar genom mitt huvud...
"Frälsare" – "Frälsner" – "Felsner". Orden studsar runt där inne och när jag går där längs älvkanten vet jag ännu inte att Felsner inte ska kunna spela denna match mot "Mästarna". Inte för att han var den förstecenter vi så väl behövde, men han sätter ju puckarna. Han gör mål! Det är så man vinner matcher och slipper degradering!
När jag vandrat runt halva stan och lagt en dryg mil, och minnen från "mammas gata" bakom mig, börjar benen värka och jag inser att jag nog missbedömt både tid och ork... Det var längre än jag trodde att ta vägen om hemmakvarteren i Norrstrand och sedan gå tillbaka till andra änden av stan där mina föräldrar bor numera. Ska jag verkligen vika ner mig nu – med bara två kilometer kvar?.
- Ta mobiltelefonen och ring till pappa och be honom komma och hämta dig, viskar den lille "svikardjävulen" som sitter bakom örat, och jag får tvångstankar, som att om jag viker ner mig nu, så kommer grabbarna vika ner sig i matchen...
...och när jag sitter där på sektion C, rad 6 och ser de vitklädda LHC-spelarna skrinna in på isen inför den tredje och sista perioden så försöker jag frammana draget, viljan och vinnarkänslan. Men allt är bara lugnt och stilla - och jag får bilder av vita oskyldiga lamm som sakta förs till slakt.
När matchklockan slår 3:26 i tredje perioden och Per Lundell skickar in 4-0 förbannar jag mig själv – för att jag äger en mobiltelefon!
