Den bestående lättnaden
Det är ungefär tre veckor sedan säsongen 2011/2012 tog slut för Linköpings HC, och trots att de enda ord som kan beskriva säsongen är misslyckande, fiasko eller besvikelse, så är den bestående känslan lättnad.
Den avslutande matchen mot MODO blev på något sätt den ultimata sammanfattningen, där 54 matcher spelades upp i HD-kvalité över 60 minuter. När jag tänker tillbaka på vilka händelser som jag minns tydligast från den gångna säsongen så är alla från de sista fem minuterna i den här matchen.
15.45 in i tredje perioden. MODO har vänt spelet och har kommit in i anfallszon. Fyra LHC-spelare störtar ut på tre MODO-spelare. Niklas Danielsson kommer in i zonen och det ser nästan ut som om det vore straff för att han är så ensam, och då kommer passen. Det ser så enkelt ut och det kändes som att allting gick i ultrarapid. Ångesten var framme långt innan Danielsson ens hunnit lägga pucken till rätta, för det var så uppenbart att situationen kunde bara sluta på ett sätt. Ångesten var total när pucken träffade nätet.
17.47. Harald Lückner tar timeout. Han såg blek ut. Tidigare hade han sett så glad och lättad ut, efter att Pär Arlbrandt lyckats trycka in 2-3 i en tilltrasslad situation framför Mikael Tellqvist. Chocken kom när timeouten var över och Fredrik Norrena stod i båset. Det var tom kasse och mer än två minuter kvar att spela, och jag hörde mig själv säga rakt ut i luften att det är för tidigt, det är för tidigt.
18.48. Linköping pressar på, men klockan tickar snabbare än någonsin. Efter en minut i spel sex-mot-fem så har man bara lyckats få två skott mot mål. Jämtin rundar kassen bakom Tellqvist och passar upp till Carl Söderberg på kanten som lägger vidare direkt till Magnus Johansson. Han skottpassar till Arlbrandt som styr in den i mål, med skridskon. Videogranskning. Det ser inte ut att vara en sparkrörelse och en vanlig match så hade man antagligen knappt lyft på ögonbrynen, men nu handlar det om liv och död. Domaren lämnar båset och det måste, måste vara godkänt. Han pekar på mittcirkeln.
Linköping gjorde mig besviken gång på gång under säsongen som gick, men kanske var det gynnsamt för föreningen att klara kontraktet med minsta möjliga marginal. Den bestående lättnadskänslan verkar delas av många andra supportrar och troligen hade de kritiska rösterna varit desto högre om man cementerat sig i ingenmansland med fem omgångar kvar. Kanske var det också en välbehövlig väckarklocka för en klubb som inte behövt kämpa för sin överlevnad på nästan tio år.
Teorierna om varför det gick som det gick är många, och frågan är om det är någon som vet. Fel tränare för spelarmaterialet, problem i gruppdynamiken eller en för gammal trupp är de vanligaste förklaringarna. Troligtvis är det en kombination av de tre.
För Linköpings HC så är tack och lov säsongen 2011/2012 över. Djurgården och Timrå är inte lika lyckligt lottade utan kämpar för sin överlevnad. Under tre effektiva spelminuter så fick alla LHC-supportrar ett smakprov på hur det kan kännas under den tio matcher långa kvalserien, och av den anledningen lider jag med dessa lags supportrar.
För Linköpings HC däremot så har Elitserien 2012/2013 precis börjat.
