Den viktiga bredden
Linköping har gjort en bra säsong så här långt. Men de senaste 125 minuterna som LHC spelat har satt ljuset på ett problem i laget: man är alldeles för beroende av sin förstakedja. Bakom Söderberg, Arlbrandt och Hjalmarsson är det faktiskt aningens ihåligt i Linköping.
Tre av de fem topplaceringarna i Elitseriens poängliga innehas av Linköpings förstafemma. Carl Söderberg (27+26), tvåa, Pär Arlbrandt (18+26) fyra, samt Simon Hjalmarsson (11+27) femma. Söderberg är dessutom hela seriens överlägsna skyttekung med sina 27 fullträffar. Det här är naturligtvis jättekul, och en av anledningarna till att LHC har gått så bra som man gjort den här säsongen. Den här typen av förstakedja är vad alla klubbar drömmer om. Snacka om spets. En pålitlig kedja som kan avgöra matcher som står och väger.
Så långt är allt förstås gott och väl. Men när förstakedjan blir så dominant att man istället har svårt att över huvud taget vinna matcher om den kedjan inte gör mål så har man ett problem. Det saknas bredd vad gäller antalet fungerande formationer. Och det kan kosta. Särskilt i ett slutspel. Och särskilt utan hemmaplansfördel. Vid spel på bortaplan kan motståndarna med hjälp av aktiv coaching göra det väldigt jobbigt för ett lag i LHC's läge där man kan sätta fullt fokus på att jobba bort just förstakedjan.
Gäller inte det här alla lag då? Till viss del, självklart. Men det är lite olika hur lagens produktion är spridd, och en titt på statistiken ger en indikation på hur det står till.
Carl Söderberg sticker förstås ut i den här statistiken. Det ska han som ledare av skytteligan också göra. Med sina 27 mål står han själv för hela 22,9% av Linköpings mål (118) framåt. Nära en femtedel alltså. Totalt står de tre bästa målskyttarna (Söderberg, Arlbrant och Hjalmarsson) för hela 47,5% av Clubens mål. Nästan hälften. Och det sticker ut. AIK är i och för sig inte långt efter, där klubbens tre bästa målskyttar stått för 41,2% av målen. Men därefter hittar vi samtliga klubbar på under 40%. Luleå är det lag som sticker ut åt andra hållet. Där har de tre bästa målskyttarna "bara" stått för drygt 23% av produktionen.
Statistik i all ära, men vad som fick mig att vilja undersöka det här närmare var Linköpings två senaste matcher. Två möten på hemmaplan mot två bottenlag (Timrå och AIK) gav 0 mål i utdelning för LHC. Det är förstås alldeles för dåligt. Och det har blivit väldigt tydligt att Roger Melin inte har fått fart på mer än en formation. Vilket säkert beror på att den tilltänkta skyttekungen, Mattias Weinhandl, inte har kunnat spela på länge pga skadebekymmer. Avsaknaden av centrar i säsongsinledning känns det som att LHC löst på ett bra sätt i och med att Patrik Zackrisson anslöt. Tanken var förstås att Zacke skulle centra en kedja med Weinhandl på ena kanten. Det räcker kanske?
En sak är i alla fall säker: det räcker inte enbart med spets. Ska det bli en lång och rolig vår i Linköping så måste tränarteamet i LHC få fart på åtminstone en producerande kedja till. De övrigt ingredienserna finns annars i laget. En strålande målvakt i Christan Engstrand. Tunga hårdhänta spelare som Daniel Rahimi och Lee Goren. Rutin i mängder med Magnus Johansson, Niclas Hävelid och inte minst nyss tillkomna Rastislav Pavlikovsky. Lägg därtill ett spel i numerärt överläge som har börjat se allt bättre ut. Det saknas "bara" en sak nu; en fungerande andrakedja.
