Nyårskrönika: Uppvaknande och nya vägar
Nyår innebär som bekant en möjlighet att båda reflektera över det år som gått, samt tid för att blicka framåt mot det år som kommer. För Linköpings HC så var 2012 ett uppvaknandets år och, som en konsekvens av det, ett år där man sökte nya vägar framåt.
Våren 2012 blev ett uppvaknande för Linköpings Hockey Club. Den 6 mars återstod endast en match av grundserien, och Linköping låg under kvalseriestrecket. Det var nio år sedan LHC behövt utkämpa en sådan kamp för sin fortsatta existens i Sveriges högsta liga, och varken laget eller supportrarna var mentalt förberedda på att det kunde ske igen.
Premissen var sådan att Linköping behövde en poäng mer än Djurgården för att rädda sig från kvalserien. Djurgården ställdes mot HV71, där Jönköpingslaget tog ledningen med 2-0 i den andra perioden, men DIF kunde reducera till 2-1 innan paus. I tredje jagade man kvittering och stockholmarna tog ut målvakten Gustaf Wesslau med minuten kvar, men HV71:s målvakt Andreas Andersson höll emot.
Matchen i Kinnarps Arena var slut innan den i Örnsköldsvik, vilket innebär att spelarna är medvetna om vad som gäller: en poäng räcker för ingenmansland. Med drygt fyra minuter kvar av period tre så ser Nicklas Danielsson ut att släcka hoppet genom att skjuta in 4-3, men matchen var inte över. Med två minuter kvar tar Harald Lückner timeout och plockar ut målvakten, varpå Pär Arlbrandt kliver fram och styr in 4-4 med skridskon.
Den här beskrivningen är bekant för de flesta som följer Elitserien, men det tåls att påminnas om att Linköping var 72 sekunder från kvalserien, för glömmer vi det kommer det inte dröja länge innan vi står där än en gång.
Ledningen, som fick mycket berättigad kritik under säsongen, behövde tänka i nya banor. Man hade provat sig runt för att hitta rätt formel för att återupprepa finalåren, men misslyckats. Hyra ut spelare till KHL, stjärnspelare på artistkontrakt, en offensiv tjeckisk tränare, en defensiv svensk tränare. Trots en bra ungdomssatsning så lyckades man inte heller få upp så många egna produkter som man kunde önska. För att komma till rätta med problem behövde man satsa på kontinuitet och lokalanknytning.
Nya LHC värvade tillbaka den tränare som först gjorde Linköping till ett topplag och skrev ett treårskontrakt med honom. Satsningen på kontinuitet tydliggjordes också av att en majoritet av spelarna i laget redan när säsongen startade hade kontrakt över 13/14. Lagbyggaren Roger Melin fick även han vara med och sätta sin prägel på laget. Skyttekungen Mattias Weinhandl hämtades hem, och man uttalade även att man inte längre skulle bygga sitt lag med nyckelspelare på artistkontrakt.
Lokalanknytningen kom genom att lyfta upp spelare från de egna juniorleden. Linköping har idag fem spelare med LHC som moderklubb i ordinarie laguppställning, och utöver dessa har tolv spelare från juniorlagen fått chansen att prova på A-lagsspel under säsongen. Det så kallade köpelaget Linköping har flera gånger den här säsongen ställt upp till match med tio spelare från de egna leden. För de spelare som inte har lokal anknytning så har man ändå försökt värva svenskt. Från början hade man kandadensiske Eric Himelfarb som ende utlänning, även om han nu fått sällskap av sin landsman Lee Goren.
Frågan man nu ställer sig är om den nya satsningen har gett något resultat. I och med att nyckelordet är kontinuitet, samt att huruvida en säsong är lyckad eller ej egentligen avgörs först efter grundseriens slut, så är det så klart svårt att säga redan nu. Låt oss ändå jämföra Linköping 12/13 efter 35 omgångar med tidigare årgångar efter lika många matcher. Notera att i grundserien säsongen 05/06 och tidigare så spelades 50 matcher istället för 55, men det bör inte påverka nämnvärt.
- 05/06: 67p
- 04/05: 67p
- 09/10: 66p
- 12/13: 61p
- 03/04: 60p
- 08/09: 58p
- 07/08: 58p
- 10/11: 56p
- 06/07: 53p
- 11/12: 48p
- 01/02: 40p
- 02/03: 37p
- 99/00: 22p
Man kan också jämföra vilka placeringar poängen medfört. Idag räcker 61 poäng till en fjärdeplats, medan 58 poäng innebar serieledning 08/09 i en oerhört jämn tabell. De båda bottennoteringarna resulterade båda två i att man fick spela i kvalserien till våren.
Det ser med andra ord ganska bra ut rent statistiskt. Trots det ska jag i ärlighetens namn säga att jag inte räknar med att Linköping står som guldmedaljörer i vår, men min teori är att inte heller ledningen räknar med det (även om vi alla så klart hoppas). Internt tror jag snarare att man pratar om 2014 som Linköpings år, med fler juniorer som vuxit in i elitseriekostymen samt en kärna av mer rutinerade stjärnspelare som kan bära laget hela vägen. Oavsett statistik och resultat så kan vi som supportrar åtminstone glädjas åt att vårt lag återigen spelar en offensiv och rolig ishockey.
Året 2012 kunde blivit ett mardrömsår, men ser nu ut att kunna bli början på någonting nytt. Det återstår att se hur vi 2013 ska bygga vidare på den chansen.
