Nya känslor, nya förhoppningar
Efter alldeles för lång tid är det bara några dagar kvar innan det är dags. Man kan nästan känna lukten av det, snart är det dags att fyllas av glädje när LHC gör mål, uppleva euforin vid en seger och den tunga sorgen vid en förlust.Snart börjar säsongen som vi alla längtat efter. Det är likadant varje år, man bygger upp förväntningarna redan under sommaren, följer värvningarna, googlar nya spelares namn och läser varenda inför-ranking man kan hitta på internet. När väl säsongen börjar, förändras man och varje år försöker vi bidra med allt vi kan för att hjälpa laget i våra hjärtan. Vi bidrar på sittplats , ståplats och vi gör speciella rutiner för att bringa tur.
Vid varje match som LHC spelar och jag inte kan närvara vid så försöker jag ofta med allt jag kan för att det ska kännas som att jag kan bidra. Som exempel från förra säsongen var jag så nervös inför mötet med HV71 att jag under hela kvartsfinalserien försökte komma på vilka kläder i garderoben som skulle ge så mycket tur som möjligt, det slutade med att jag stod skrikandes i vardagsrummet barfota, iklädd blommiga shorts, en gammal träningströja, en sombrero och LHC-halsduken virad på ett speciellt sätt. Tre raka vinster senare stod jag där med en puls som fick min kropp att vibrera och kände att en av säsongens skönaste stunder var där och då och att jag genom mitt udda klädval hade bidragit med att ge laget tur.
En alldeles för snabb och snöplig semifinal senare var jag nere på jorden igen och gick från eufori till sorg på bara fem matcher och allting kändes för tredje året i rad alldeles för tomt alldeles för tidigt.
Men nu, nu kan jag börja bygga förhoppningar igen, jag kan känna den välbekanta känslan av hur det dunkar i hjärtat när matchen börjar, jag har läst alla inför-artiklar och granskat alla nyförvärv under försäsongen. På onsdag börjar det och den här gången kör jag sombrero från första nedsläpp och hoppas på att få känna samma glädje som i kvartsfinalen under hela året.
