Vill ni ha vårt stöd? Börja visa hjärta
Etta, tvåa, femma i poängligan. Etta, tvåa, trea i skytteligan – 6-0, 7-0, fyra raka hemmaförluster, ett fruktansvärt försvarsspel och flertal tappade tvåmålsledningar. Vad är det som egentligen händer?
Det har gått 45 omgångar när jag skriver den här texten - tio omgångar kvar tills SHL:s grundserie är avklarad. Linköpings HC ligger i skrivande stund på en tiondeplats i svensk hockeys finrum och direktplatsen till slutspelet känns så gott som borta.
Och nej, det är inte på grund av dagens tennisförlust borta mot Luleå. Platsen förlorade vi i höstas.
Svarta november var något man kallade månaden då Linköping förlorade allt. Precis allt vad hjärta, inställning och solidaritet heter. Vi reste oss för en aning, för att sedan falla än djupare. Svarta november blev svarta januari och svarta januari är på väg att rinna in i februari.
Vi supportrar finns alltid där för våra krigare. Visst blir man förbannad till och från, visst är det färre på läktarna när det är kämpig, men det betyder inte att stödet inte finns. Vi följer fortfarande vårt lag, glädjer oss över segrar och sörjer över förluster.
Men vad gör våra, så kallade, tappra krigare ute på isbanan? Vad gör de egentligen? De spelar inte den sport vi gemensamt håller varmt om hjärtat. De visar ingen vilja, ingen glöd, ingen glädje. De visar framför allt inget hjärta.
Chad Kolarik är den officiellt förste att våga ryta till på sitt lag, våga sätta krav, våga kritisera. Amerikanen var inte med i Luleå, tydligen på grund av skada, och matchen slutade 6-0 - för hemmalaget.
Jag kan inte riktigt förstå hur ett lag, med det spelarmaterialet man har att tillgå, kan ligga i botten och förlora match efter match. Laget är nu enstaka poäng från att kämpa om en plats i högstaserien, genom kval mot allsvenska lag. Hur kan det ens vara möjligt?
Många skyller på vårt försvar, andra på Roger Melin och så finns det givetvis de som vill skylla på Helber och Hemlin. Men vad har spelarnas attityd att göra med sportchef och klubbdirektör?
Jag säger inte att det är rätt att människor slutar gå på matcherna och visa sitt vitala stöd. Det är då ett lag behöver stödet som mest, det förstår vi alla. Men att samtidigt tycka annat än att det är förståeligt, är endast naivt (när texter av denna typ kommer upp, kommenteras de oftast med ordet "medgångssupportrar". Vi får se hur det ser ut denna gång). Det är inte otur som gett Linköping den plats som man i nuläget parkerar på. Det är inte heller nödvändigtvis så, att resterande lag i SHL är så mycket bättre - åtminstone inte så mycket bättre som resultaten visar. Missförstå mig inte, Linköping är fortfarande seriens sämsta lag just nu.
Visst kan lag ha tuffa perioder. Det tillhör sporten och är fullt naturligt, till och med överlägsna Skellefteå förlorade fem matcher på raken, där givetvis Linköping blev det lag som man slutligen bröt trenden mot. Men anledningen till fallet för lejonen, stavas inte svacka. Laget har gett upp redan innan de äntrat isen - de har förlorat hoppet på förhand.
Frågan man då ställer sig är - ska vi? Ska vi också ge upp och fullkomligt och sluta bry oss? För det är så det ser ut. Som om ingen vill vara där, som om ingen vill spela matchen, som om ingen vill vinna och prestera goda resultat.
Chad Kolarik är återigen en av få som verkligen vill ge allt. Han sliter, gör mål och firar lika passionerat och fullständigt varenda gång. Samma sak gäller vår så underskattade soldat, Sebastian Karlsson. Vi supportrar vill se denna inställning hos samtliga spelare. Att man visar vilja, att man visar känsla, att man visar kärlek till spelet.
Visa oss supportrar, att stödet uppskattas lika mycket, som vi uppskattar vår klubb och vårt lag.
Det är nu tio omgångar kvar. Direktplatsen till slutspelet är fortfarande åtkomlig, men kanske något orealistisk, sett till situationen laget i nuläget befinner sig i. Det vi supportrar nu vill se de sista tio grundserieomgångarna är inte att tvåsiffriga segrar ska radas upp. Det vi vill se nu, är vilja. 110% i varenda närkamp. Varenda tekning. Varenda backcheck. Varenda forecheck. Varenda moment ska vara som att slåss om överlevnad. Om inte, blir just den där överlevnanden något man kommer att få kämpa om senare i vår och Allsvenskan kan bli ett faktum.
Låt oss nu tillsammans ta oss ur denna djupa dal vi har försatts i. VI tror fortfarande på vårt lag - visa nu att vårt stöd är uppskattat och ge oss tillbaka det vi förtjänar.
En för alla - alla för Cluben.
