LIF-blogg: "Hata, hata, hata"
Masugnen bloggar om Leksands IF och andra hockeyrelaterade saker.
Sedan två år tillbaka är jag bosatt i Örebro och jag passar på att utnyttja det stora idrottsutbudet som trots allt finns här i stan. Hockeyhallen har jag besökt ett flertal gånger (oj, vad de behöver den nya arenan). Det är knappast någon rusning på matcherna utan det brukar vara runt 1000 personer som ser matcherna, en liten ökning kanske sker när fotbollssäsongen är över. Stämningen på matcherna brukar oftast vara rätt död också. Den lilla klack som finns kör mest sporadiska ramsor som oftast dör ut innan de ens hinner börja.
I kväll var det dock upplagt för fest. Match mot ärkerivalen Västerås och det var näst intill knökat i den slitna hallen. Och innan match var det lite feststämning faktiskt. Örebroklacken skapade ett tryck som jag inte varit med om tidigare och Västeråsklacken hängde på. Men det var innan nedsläpp det. När pucken väl släppts blev det ointressant för de båda klackarna att heja på sina respektive lag utan hatramsorna avlöste istället varandra. Ytterst sorgligt när det för en gångs skull är bästa möjliga förutsättningar för Örebrolaget att få bästa tänkbara stöd.
Jag begriper mig inte på det här eviga hatandet. Folk får hata bäst fan de vill, det rör mig inte ryggen men varför måste man envisas med att sjunga om saken? Jag finner det så löjligt. Nidramsor är roliga och välkommande. Det ska retas och det ska hetsas lite, det tycker jag, men varför hata så förbannat jävla mycket? Visst kom det några ramsor med stöd åt sina respektive lag men det var hatramsorna som hördes mest. Jag kanske låter politiskt korrekt nu men det kan jag ta.
Ja, just ja, det spelades ju en hockeymatch också. En ganska medioker tillställning tycker jag. Väldigt chansfattigt så siffrorna 0-2 speglar matchbilden väl. Västerås försvarade sig på ett lysnade sätt och detta Västerås fortsätter att vara en gåta för många. I de bästa stunderna är man ett topplag men ibland agerar man ju som ett bottenlag också. Fast försvaret i dag höll Elitserieklass. Man spelade riktigt uppoffrande. Tappade räkningen på antal täckta skott. Så ska det se ut!
Örebro då? Tja, jag kan tycka att det var skönt att de fick komma ner på jorden men jag förväntade mig betydligt mer av det här laget som gått som tåget hittills. Kanske är verkligheten på väg ikapp? Jag tycker i ärlighetens namn att laget haft en tacksam inledning i spelschemat. Det väntar en del tuffa matcher framöver och då är det upp till bevis
Det går dock inte komma ifrån att man gjort det riktigt bra helhetsmässigt. Laget har förbättrat alla lagdelar och då hade man ändå en av de bästa offensiva uppställningarna i serien ifjol.
Conny Strömberg är en lirare men mot Västerås var han rent ut sagt usel! Att han är loj visste jag ju men i en sån här tuff batalj måste även den loje ta ansvar. Det gjorde inte Conny som såg ut att sakna radarpartern Henrik Löwdahl som skadades och klev av i första perioden.
Markus Jonasén ser dock ut att trivas alldeles utmärkt i Örebro. Det verkade han inte göra i Leksand. Nu ser han dessutom mer skräckinjagande ut än någonsin med sitt långa hår.
En annan med samma förnamn, nämligen Weinstock, var förmodligen Örebros bäste spelare den här kvällen. Han låg bakom det mesta offensivt för sitt lag och hade ett skott i ramen. Men ibland så kommer också dessa obegripliga felpass som blev en vana i Leksand.
Att Michal Zajkowski storspelar i Örebro kan inte ses som något annat än välförtjänt efter alla dessa år som backup i Modo. Samtidigt kan man ju nästan konstatera att Sundsvall måste haft bästa målvaktsuppsättningen i Hockeyallsvenskan förra säsongen. Joakim Lundström som nu ser ut att ha tagit förstaspaden i Frölunda och så då Zajkowski. Det är rätt anmärkningsvärt för ett lag som ändå åkte ur serien (för att sedan få en livlina).
Men nog om andra lag och spelare, nu fokuserar vi på Malmömatchen i Tegera Arena i kväll. Vi ses väl där?
