Matchkrönika: Träningsmatch för att kalibrera skottet
Att Sverige skulle dominera matchen var ingen som trodde något annat om, men Österrike höjde ett par ögonbryn och Sebastian Wraneschitz bevsiade att han var en målvakt att lägga på minnet.
Matchen i sig var en överkörning.
Hur lång tid tog det innan Hugo Alnefelt fick agera i målet? 15 minuter, tror jag. Vid den tidpunkten i matchen hade Sverige redan haft en oändlig lista farliga målchanser, 15 skott på mål och Wraneschitz i motståndarmålet hade fått sträcka ut mer än en gång för att hålla ställningen jämn.
Det syntes så tydligt att Österrike var där för att göra sitt bästa, att slå underifrån och att de hade allt att vinna.
Energin fanns där men ridån hade redan gått ner innan första målet i matchen föll.
Sverige lånade aldrig ut pucken, fintade och snirklade bäst man ville i offensiv zon och med facit i hand var det tydligt att detta var en välbehövlig match för laget att spela ihop sig på.
Två gånger under första 10 minuterna vände svenska backar vid offensiv blå, vände ut i mittzon, samlade laget och gick relativt obehindrat in i offensiv zon igen. Det märktes tydligt att puckinnehav var något man värderade i nattens match mot Österrike.
Alla kedjor fick speltid i offensiv zon och den ena försökte överträffa den andra, nästan till den nivå att finurligheten bekostades av målen, för det skulle dröja innan första kom.
Den kom dock tillslut efter en snärtigt ribba-in av Noel Gunler.
Några minuter in på andra perioden kom andra målet och några minuter efter det kom tredje. Den väntade vinsten var beseglad.
Nattens match blev ingen målfest - överkörningen kom i en annan form.
Det totala spelövertaget, diciplinen och kreativiteten fick löpa fritt.
Det svåra motståndet är bara runt hörnet och med tanke på förutsättningarna med den stukade tränarstaben, knappt några träningstillfällen ihop som lag och bubblan man lever i var en match som denna hur viktig som helst. Kanske viktigare än vinsten mot Tjeckien i lördags?
Nästa match på schemat är Ryssland och dagen efter ska ödet i vår grupp avslutas mot USA. Det gäller med andra ord att prestera på topp från och med nu.
Att spela in sig i gruppen, i sin femma, i sin roll i laget har man lyckats med - för nu är det slut på att hitta sin plats. Varken USA eller Ryssland kommer spara på krutet.
Hur hade gruppen kunnat sluta om Sverige hade spelat mot Österrike i sin sista match?
Hade man varit tillräckligt redo för USA och Ryssland då? Hade man haft möjligheten att bevisa för sig själva att vi kan vara ett puckförande lag, att vi kan skjuta 65 skott på mål, att vi kan fortsätta vara kreativa i offensiv zon trots att målen inte kommer?
Allt det kommer behövas när man går upp mot USA och det favorittippade Ryssland, det finns inte utrymme för tveksamhet eller osäkerhet - just därför finns det så mycket att ta med sig från matchen mot Österrike.
Självförtroendet, matchtempot och momentum.
Det enda som hittills fortfarande är oprövat är försvaret och hur man hanterar press i defensiv zon. Det ska bli intressant att se - och tro mig, det kommer vi att få se.
Noel Gunler visar att han vet var ribban sitter och vilken vinkel han ska ta den, Hugo Alnefelt har fått en komfertabel start på turneringen och kedja Holtz-Sundsvik-Raymond vet hur man snurrar upp ett försvarsspel.
En stor, STOR eloge till Wraneschitz i Österrikes mål, han fick stå emot nästan samtliga 73 skott från USA i lördags och 65 från Sverige idag.
Hade det inte varit för honom hade Sverige fullbordat överkörningen idag med dubbelsiffrigt på måltavlan.
