Brynäsbloggen: Mindre snack och mer verkstad
Hur ska hockeyn någonsin kunna putsa bort smutsen från kostymen och kalla sig en ren sport, så länge som man aldrig går från ord till handling?
I måndags dömde disciplinnämnden avstängning på inte en spelare… utan sex stycken. Fem av dem för checking to the head och en som plötsligt fick för sig att han spelade baseball och svingade klubban, tämligen högt bakom en motståndare.
När jag läser om avstängningarna och vad det är de har gjort så suckar jag bara. När ska ishockeyn verkligen göra något åt detta problem? Det håller inte längre och jag börjar bli måttligt trött på att höra kritiker säga ”Ishockey är livsfarligt… det är farligare än boxning”.
Tyvärr så måste jag, i nuläget hålla med dem. Det är farligt att spela ishockey. Många spelare har fått lägga av på grund av mängden hjärnskakningar. Det kan ju till och med räcka med en om tillräckligt mycket otur infinner sig.
Sanny Lindström, Niclas Wallin, Cam Abbott är bara några profiler i SHL som blivit tvungen att lägga av. Men antalet spelare i hockeyvärlden som drabbats av skallskador är så många att det inte går att nämna dem alla här.
Alexander Lindgren blev tvungen, vid en ålder av 22 att lägga av. Då hade han fått sin åttonde hjärnskakning. Hans karriär hade ju knappt börjat.
Det finns de som lider av Parkinson, boxarsyndrom eller svår depression på grund av alla de hjärnskakningar de dragit på sig. Något måste göras och det går inte längre att svepa problemen under mattan.
Hur ska man gå till väga för att få bort det farliga spelet?
- Avstängning lika länge som den skadade blir borta?
- Avstängning resten av säsongen?
- Böter som passerar 100.000 kronor?
- Dryga böter eller tapp av poäng för den klubb som syndaren spelar för?
Jag känner att det kanske vore dags för en kombination av förslagen. Kanske det inte bara är spelaren som ska straffas. Kanske det vore på sin plats att spelaren får en riktigt rejäl avstängning och klubben får böteslappen med höga siffror och poängavdrag. Då skulle det plötsligt ligga i både klubb och spelares intresse att inte spela vårdslöst. Jag lutar åt en sådan lösning speciellt eftersom klubbarna kom överens om hur domarna skulle döma i den här frågan. Att de då sedan står som frågetecken med bortförklaringar eller argt står och försvarar händelsen är för mig en gåta. Acceptera straffet… ta upp problemet med den avstängda spelaren och se till att det I.N.T.E upprepas.
Det går inte att stå och prata sig varmt om hur man värnar hockeyn, hur allvarligt det är med det vårdslösa spelet, om man inte är beredd att gå till handling.
Det är, som man brukar säga mycket snack men väldigt lite verkstad.
Om vi ska titta lite historiskt så blir nutidens avstängningar efter livsfarliga tacklingar löjligt. Jan Axel Alavaara åkte på domaren i slutspelet 1998 och blev avstängd i 8 månader. ÅTTA MÅNADER… eller 22 matcher om vi ska räkna så. Att då t.ex. se Leksands Robin Jacobsson få ett straff på nio matcher (6 matchers avstängning + 3 omvänd till böter) efter att äckligt brutalt mejat ner Kim Karlsson i Björklöven… så blir i alla fall jag att fundera på hur i hela friden det kunde bli så galet.