Modo, Berg- och dalbanan.
För två matcher sedan skrev jag en liten krönika här på sidan om pånyttfödda Modo, en krönika jag just nu känner att den lika gärna kan kastas i soptunnan...Vad hände på en vecka?
För inte mindre än 7 dagar sedan såg jag ett Modo som stundtals dominerade mot seriens just nu bästa lag, Skellefteå. En vecka senare, två matcher senare så är allt det hoppet försvunnet.
först mot Brynäs i torsdags, sedan kvällens match borta mot seriens "slagpåse" KHK... (Förlåt KHK-anhängare, men tabellen ljuger inte).
All den positiva energin jag såg för en vecka sedan är som bortblåst, och vi uppträder igen så som vi gjort under stora delar av säsongen.
målvakten släpper in ett skott han bör ta... Men spelar ändå bra. Men det fattas det där lilla extra...än en gång...
Men än en gång kan vi inte säga att vi förlorade pga målvakten. Vi var uddlösa framåt, viljan saknades (såg det då ut som), och det kändes som vi inte var där... Hur kan det komma sig i säsongens hittils viktigaste match?
Jag förstår inte hur ett lag lag prestera så ojämnt från en match till en annan.
Det är nu 11 poäng upp till skåningarna, och hoppet känns ute. Min önskan är att spelarna släpper pressen på sig själva, börjar spela ut och förbereda sig för kval. För det kan väl ändå inte bli sämre än vad det redan är? Det kanske är det som behövs för att få tillbaka spelglädjen och en jävla revanchlusta i laget? Eller finns det helt enkelt inte i detta lag?
Många frågor, få svar. Men jag går då inför att vi är klara för kval nu. Laddar för det, för att hitta ny kraft och nytt hopp. och hoppas samtidigt att spelarna också kommer tillbaka med ny och stark kraft.
Hoppet är det sista som...
