Modo-kalender 2020, lucka 13: Valentina Lizana Wallner
I dagens lucka hittar vi Valentina Lizana Wallner
I år har Svenskafans Modo-sida en lite annorlunda julkalender. Tidigare år har vi frågat Modo-profiler om aktuella frågor om årets säsong, det här året letar vi supportrar och Modo-profiler som vill berätta om sitt bästa Modo-minne.
Den här gången har turen kommit till förra Modo och landslagsmålvakten Valentina Lizana Wallner.
Mitt bästa MODO-minne
Vi vaknade upp på ett hotellrum i Södertälje, jag och min roomie Tina Enström, en solig vårmorgon 2012. Vi tittade på varandra och log, idag skulle vi spela den avgörande finalen och Tina utbrister: ”Valle, jag vill ha en guldhjälm. Vi ska vinna idag!” Jag svarar snabbt: ”Ja, det ska vi!”.
Vägen till final hade inte varit spikrak under säsongen och innan juluppehållet låg vi någonstans i mitten av tabellen med ett av de yngsta lagen i den högsta ligan genom tiderna. Jag var äldst med mina snart fyllda 22 år, och hade en säsong i MODO bakom mig som inte slutade som önskat där vi åkte ut mot Brynäs i semifinal. Ett Brynäs som vi skulle ta oss an denna dag var storfavoriter och hade många rutinerade och briljanta hockeyspelare med i truppen. Det var nog inte många som trodde på oss, förutom vi själva.
Efter ett mål av Maria Lindh under matchens gång lyckades vi hålla tätt hela finalen som slutade 1-0 till oss. När slutsignalen löd kommer jag ihåg hur jag kastade handskarna och hjälmen rakt upp i luften i all glädje, som jag ångrade ett par sekunder senare när jag låg begraven av skrikande och lyckliga lagkamrater. Men att det gjorde ont kommer jag inte ihåg, det jag minns från den sekvensen är hur fruktansvärt lyckliga alla var i laget. Det var inte bara MODOs första SM-guld på damsidan, utan också det första guldet som delas ut till ett lag utanför Stockholm. Vi blev historiska!
Det är mitt bästa MODO-minne, men det var aldrig för mig själv som jag svettades ut varenda droppe ur kroppen under 60 tuffa minuter den matchen. Den här bragden var till de som gjorde det möjligt för damhockeyn att etableras i Örnsköldsvik. Till spelare och ledare i laget som varit i föreningen under många år som Caroline Hermansson, Tina Enström, Erika Grahm, Emma Nordin och Robert Elfving. Till det första damlaget som bröt ny mark i byn. Till alla runt omkring som stöttat och trott på oss. Det här guldet är inte bara vårt, det är även Sture Anderssons, Therese Sjölanders och Emelie Lindgrens (för att nämna några som krigat för att guldet skulle hem innan min tid). Utan er, inget guld!
