Brynäsbloggen: Motarbeta sig själv
Ibland så blir man tvungen att stanna upp och fundera. Fundera på om man kunde ha gjort saken annorlunda. Reflektera över om något kan vara värdefullt att behålla, speciellt om ämnet inkluderar andra än en själv.
Scenförändringen vi fick uppleva mellan torsdagens match och lördagens var total.
Det var inte någon hockey värdig en skönhetstävling. Det var istället den hårt arbetande hockeyn. Smällarna i sargerna ekar fortfarande kvar. Jag är en kluven person i smak på detta. Jag älskar en offensiv, välspelad hockey där man nästan tror att det är en All-star match i NHL. Passningarna sitter som klistrad på bladen och snurrfinterna avbyter varandra. Men om jag får välja vilken sorts hockey jag vill se så blir det 10 av 10 gånger den hårt arbetande hockeyn. Brynäs spelade den sortens hockey igår. Men konstigt nog så är det en spelare i Örebro som personifierade hårdheten bäst. Martin Johansson, täckte ett skott med insidan av sitt knä. Smärtan han upplevde var så tydlig att jag, av obehag, började skruva på mig. Men han ställde sig upp och spelade vidare. Den blixtrande smärtan gjorde att han knappt kunde stå upp men han spelade vidare. När Örebro fick chansen att få ut pucken ur den egna zonen så tog han sig precis ut till båset. Vilade en liten stund för att sedan kliva ut med en blick som jag, framför tv.n, blev rädd för. Jag försökte skaka bort det med att säga ”jaja, han har ju spelat i Brynäs och blivit hård där”.
Lustigt att den här kampviljan ska komma tillbaka när våra största stjärnor är borta. Det är den här inställningen som ni visade mot Örebro som gjorde att ni chockade medias alla ”experter” i början av säsongen. Jag vill se det här i varje match. Hade ni visat den här viljan mot Djurgården så kan jag garantera att ni inte förlorat. Hade ni visat den här inställningen i back to back mot Skellefteå förra helgen, så hade de aldrig tagit alla sex poäng. Måtte inte den här inställningen försvinna igen när våra största stjärnor kommer tillbaks.
Bäst på isen var odiskutabelt Johan Alcén och Jacob Blomqvist. Inte direkt de namn man på förhand hade kunnat tänka sig skulle bli matchvinnare. Men det hårt arbetande Brynäs skulle, så här i efterhand, självklart ledas av de två hårdast arbetande spelarna i laget. Det var ett fysiskt spel Brynäs presenterade och man såg tidigt att de hade gett sig den på att Örebro skulle ha inpräntade märken av Brynäs i deras matchkläder.
Alcén placerade pucken till 1-0 efter att domaren ofrivilligt hindrade pucken i sin färdriktning. Jacob Blomqvist snappade upp pucken bakom mål och placerade den vackert till den anstormande Alcén. Örebro kvitterade minuten senare efter att Brynäs varit… minst sagt klumpig på offensiva blå.
Brynäs fick sedan ett mål bortdömt men jag återkommer till det där senare.
Jacob Blomqvist stötte in 2-1 i den andra periodens slut och det går inte att säga att det var orättvist. Brynäs hade tryckt ner Örebro mer och mer i den andra perioden och allt annat än Brynäsledning hade varit illa.
Bernard Starkbaum hade inte en bra kväll. Visst, han gjorde en hel del fina räddningar men jag tycker att han får ta på sig båda målen som Örebro gör. Vid det första målet så följer han visserligen med bra men verkar glömma bort var han har sina stolpar. Bernard lämnar en väldig yta mellan honom och stolpen så att Libor Hudacek lätt kan flippa pucken över hans benskydd och in i mål. Den enda täckning han ger är benskyddet vid isen men han måste täcka upp längs med stolpen mer med kroppen.
Örebros andra mål var i sig ingen dålig handledare, men det var ingen rak linje skottet gick i. Det var inte en klockren kopia på skott a-la Silfverberg 2012, om vi säger så. Dessutom så var det fri yta så Starkbaum var inte skymd på något sätt. Han var helt enkelt inte med i svängarna på ett skott jag tycker han borde ha kunnat ta.
Bortdömda mål har plötsligt blivit på tapeten för oss Brynäsare. I torsdags satt till och med C mores experter och kliade sig i huvudet. Man får tydligen inte (om jag uppfattade det rätt) flytta på målvaktens benskydd i kamp om pucken vid målsituationer. Enterfeldt fick alltså en näsbränna i torsdags. Igår fick Nick Johnson samma näsbränna. Diskussioner gick om det eventuellt var för att Lindblom kom in i situationen strax innan pucken gled in i målet. Hur som helst så ställer jag mig högst frågande till den här ”skydda målvakten regeln” som verkar ha dykt upp. Givetvis så ska målvakten ha sin zon. Man ska inte störa målvakten så att rörelsemönstret hindras. Men… alltid ett men. Kampmoment där pucken inte är blockerad måste ändå få finnas kvar. Som Nick Johnson sa (översatt av mig) i intervju med Cmore.
- Jag vet inte riktigt vad jag ska göra när domaren inte blåst av spelet. Jag försöker ju inte direkt ta bort målvakten. Hemma hade det aldrig varit någon fundering på mål eller inte, men det är så det är här och då måste jag försöka spela som här och inte hemma.
För mig så är det fullkomligt ologiskt att ta bort kampmoment vid målburen där pucken inte är blockerad av målvakten och samtidigt säga att man jobbar på att få en målrikare liga. Vad ska en spelare göra? Skulle Enterfeldt, Johnson eller vem som helst för den delen… bara ha stannat upp och väntat till målvakten lyckats hitta pucken så att han kan plocka upp den? Vad får vi då för spel? Då är det ju bara för målvakten att lägga sig ner när pucken är nära och simma. Snacka om att motarbeta sig själv i strävan att få till mer mål. När målvakten inte har kontroll på en puck som ligger vid skridskor eller benskydd så måste man ju få kämpa om pucken. Målvaktens försvarare kommer in med samma mentalitet, att kämpa om att försvara målet. Ska då anfallande spelare lyfta på armarna och säga ”sorry, my bad… plocka upp pucken du”.
Det är ju först om spelaren flyttar på målvakten som en otillåten handling sker. Att man råkar flytta lite på benskyddet på målvakten, som inte har en aning om var pucken är, kan inte vara otillåtet. Det blir om jag får vara lite burdus, lite väl löjligt då.
