Olympiska Ishockeyhistorien: Från WWII tills att Canada hoppar av från IIHF
När OS startar upp igen efter det andra världskriget blir det bråk direkt mellan IOK och det som snart byter namn till IIHF om proffs och så kallade amatörer.
Vinter-OS i St. Moritz 1948
Före och under den här turneringen utspelar sig en strid som om den slutat annorlunda kunde ha gjort att proffs blivit accepterade i både OS och VM betydligt tidigare. I USA (hyckleriets hemland när det gäller amatörer) strider AAU (Amateur Athletic Union) och den amerikanska olympiska kommittén med Avery Brundage i spetsen på ena sidan mot AHA (Amateur Hockey Association och LIHG (Ligue Internationae de Hockey sur Glace) dvs det som kommer att bli IIHF. LIHG har gett AHA i uppdrag att utse USA:s lag något som de andra två motsätter sig, AHA har med flera halvproffs och något heltidsproffs i sitt lag som de skickar till OS, den amerikanska olympiska kommittén svarar genom att också skicka ett lag med ”snövita amatörer” från AAU. USA skickade med andra ord två lag till OS i St. Moritz,
IOK bestämmer först att inget av lagen ska få delta men efter påtryckningar från LIHG som hotade att stoppa hela turneringen tillåts AHA:s lag delta i turneringen medan laget från AAU få gå med i USA:s trupp på invigningen. Under turneringen lyckas Brundage och USA:s olympiska kommitté få laget från AHA diskvalificerat, laget får spela färdigt turneringen men diskas från OS, däremot räknas de in i VM-turneringen där de slutar fyra.
Sammanlagt nio länder deltog, Canada, Italien, Polen, Schweiz, Storbritannien, Sverige, Tjeckoslovakien, USA och Österrike. Alla mötte alla i en serie där Canada gick segrande ur striden efter 7 vinster och en oavgjord och sammanlagt 69-5 i målskillnad. Tjeckoslovakien gör en enormt bra turnering och pressade Canada genom hela turneringen, tjeckerna spelar 0-0 mot Canada men förlorar guldet på sämre målskillnad och får nöja sig med silvret före Schweiz som tar hem bronsmedaljerna. Sverige blir fyra i OS och femma i VM efter följande resultat: Canada 1-3, Tjeckoslovakien 3-6, Österrike 7-1, USA 2-5, Schweiz 2-8, Storbritannien 4-3, Italien 23-0 och Polen 13-2
Canada representerades av ett lag från flygvapnet RCAF (Royal Canadian Air Force) Flyers och laget hade vunnit Allan Cup 1942 men huvudanledningen att man skickade ett lag med militärer var att spelarna redan fanns stationerade i Europa. I laget spelade George Mara som hade tackat nej till ett proffserbjudande från Detroit Red Wings innan andra världskriget. Mara var mellan 1957 och 1969 chef för Toronto Maple Leafs hemmarink Maple Leaf Gardens. I USA:s lag som diskades från OS spelade Jack Kirrane som tolv år senare skulle vinna OS-guld i Squaw Valley.
Vinter-OS i Oslo 1952
Efter grälet mellan IOK och det som blev IIHF vid OS i St. Moritz så beslutade IOK att stryka ishockeyn från programmet men vid ett möte i Rumänien 1951 så ändrade de sitt beslut och det blev Ishockey i OS även i Oslo. Tyskland gör comeback igen och Finland debuterar vilket gör att nio nationer kommer till spel: Canada, Finland, Norge, Polen, Schweiz, Sverige, Tjeckoslovakien, Tyskland och USA. Alla lagen möter varandra i en serie där de tre främsta tar hand om medaljerna.
Tyvärr så blir även det här gången lite bråk eftersom Tjeckoslovakien och Sverige kommer på delad tredje plats efter Canada och USA med lika många poäng och samma målskillnad. Trots att Tjeckoslovakien besegrade Sverige i det inbördes mötet med 4-0 så bestämdes det att det skulle spelas en avgörande match lagen emellan för att bestämma bronsmedaljören, Sverige lyckades i den matchen vända 0-3 underläge till seger med 5-3 och tog därmed hem bronsmedaljen.
Sveriges lag bestod av följande spelare: Göte Almqvist, Hans Andersson, Stig Andersson, Åke ”Plutten” Andersson, Lasse Björn, Göte Blomqvist, Thord Flodqvist, Erik Johansson, Gösta ”Lill-Lulle” Johansson, Rune Johansson, Sven ”Tumba” Johansson, Åke Lassas, Holger Nurmela, Lars Pettersson, Lars Svensson, Sven Thuman, och Hans ”Stöveln” Öberg. Tvillingbröderna Hans och Stig Andersson tog senare namnet Tvilling och Sven Johansson bytte som väl alla vet senare namn till Tumba. Sveriges matcher slutade så här: vinst över Finland med 9-2, vinst över Polen med 17-1, vinst över Norge med 4-2, vinst över Tyskland med 7-3, vinst över USA med 4-2, förlust mot Canada med 2-3, förlust mot Tjeckoslovakien med 0-4 och vinst över Tjeckoslovakien med 5-3.
Canada som representerades av Edmonton Mercurys tappade bara poäng mot USA som genom att spela 3-3 mot Canada i den sista matchen tog hem silvret. Canadas resultat i turneringen var 15-1 mot Tyskland, 13-3 mot Finland, 11-0 mot Polen, 4-1 mot Tjeckoslovakien, 11-2 mot Schweiz, 11-2 mot Norge, 3-2 mot Sverige och 3-3 mot USA. Edmonton Mercurys som vunnit VM-guld i London, England 1950 blev genom segern i Oslo historiska eftersom det skulle dröja exakt 50 år innan Canada vinner ett OS-guld i ishockey igen.
Edmontons coach Louis Holmes hade spelat 59 matcher i NHL under början av 1930-talet och bland spelarna återfanns George Abel som var storebror till Detroit Red Wings legendariske spelare Sid Abel men ingen som själv tog steget till NHL. I laget från USA fanns däremot Ken Yackel som fick spela några matcher i NHL för Boston Bruins under 1950-talets slut. Dessutom hade USA två spelare som efter spelarkarriären skulle bli legendariska universitetscoacher nämligen Len Ceglarski och Rube Bjorkman.
Vinter-OS i Cortina 1956
Inför OS i Cortina så kunde inte Väst- och Östtyskland komma överens om att skicka ett kombinerat lag så de möttes en avgörande match om vilket lag som skulle få delta i OS. Västtyskland vann den 16 november 1955 över Östtyskland med 7-3 men det mesta skulle komma att handla om Sovjetunionen som gjorde debut i olympiska sammanhang.
Tio länder deltog och delades upp i tre grupper: Grupp A bestod av Canada, Italien, (Väst)Tyskland och Österrike, Grupp B bestod av Polen, Tjeckoslovakien och USA medan Grupp C bestod av Schweiz, Sovjetunionen och Sverige. De två första lagen i varje grupp gick till slutspel där alla lag mötte alla i en serie, Canada, Tyskland, Tjeckoslovakien, USA, Sovjetunionen och Sverige var de lag som kvalificerade sig för slutspelet.
Sovjetunionen vann alla sina matcher och tog hem sitt första guld i OS sammanhang, Sverige hade en mindre lyckad turnering och slutade på fjärdeplats. Sveriges resultat under turneringen: förlust mot Sovjet med 1-5, vinst över Schweiz med 6-5, förlust mot Sovjet med 1-4, vinst över Tjeckoslovakien med 5-0, förlust mot USA med 1-6, förlust mot Canada med 2-6 och 1-1 mot Tyskland. Sovjet vann samtliga sina sju matcher och släppte endast in 9 mål under turneringen. USA tog hand om silvret genom att besegra Canada med 4-1 och Canada blev bronsmedaljörer.
Canada representerades av Kitchener-Waterloo Dutchmen som vunnit Allan Cup 1955 och 1957 och blev därmed den sista klubben som fick representera Canada i OS. I de kommande OS-turneringarna skulle CAHA ta ut ett lag. I Canada spelade tre stycken som även skulle delta i den kommande OS-turneringen i Squaw Valley, Ken Laufman, Floyd Martin och Donald Rope, I laget spelade dessutom Paul Knox som tillhör den exklusiva skara som spelat en enda match i NHL och målvakten Denis Brodeur som blev ”hovfotograf” hos Montreal Canadiens och vars son Martin Brodeur är en av de bästa målvakterna genom tiderna. I USA fanns fem spelare som också skulle vara med i Squaw Valley men där skulle de lägga beslag på de ädlaste medaljerna. I det amerikanska laget återfanns också Wendell Anderson som skulle bli politiker och bland annat satt i den amerikanska senaten.
Länk: Klipp om Sovjets vinst i hockeyturneringen
Länk: Klipp med italiensk kommentator från OS i Cortina I
Länk: Klipp med italiensk kommentator fråm OS i Cortina II
Länk: Längre klipp med italienks kommentator från Cortina
Vinter-OS i Squaw Valley 1960
Den här gången möts Väst- och Östtyskland i två matcher för att avgöra vem som ska representera Tyskland i OS, en hemmamatch och en bortamatch. Bägge hemmalagen vann men eftersom Västtyskland vann sin match med 5-2 och Östtyskland sin med 5-3 så representerades Tyskland även den här gången av ett lag från Västtyskland.
Nio lag deltog i turneringen: Australien, Canada, Finland, Japan, Sovjetunionen, Sverige, Tjeckoslovakien, Tyskland och USA. Lagen delades upp i tre grupper och de två främsta lagen gick vidare till slutspelet där alla mötte alla. USA vann samtliga sina matcher och tog hem sitt första OS-guld i ishockey, Canada blev tvåa och Sovjetunionen trea. I efterhand har det amerikanska guldet fått nästan samma myt omkring sig som guldet de vinner 20 år senare, OS-guldet i Squaw Valley kallas ofta det bortglömda miraklet men till skillnad från ”Miracle on Ice” från 1980 så var USA en av medaljfavoriterna inför turneringen.
Sverige blir femma efter följande resultat: 2-5 mot Canada, 19-0 mot Japan, 3-6 mot USA, 2-2 mot Sovjetunionen, 1-3 mot Tjeckoslovakien, 5-6 mot Canada och 8-2 mot Tyskland. Nisse Nilsson blir lite konstigt utsedd till turneringen bäste forward, trots att han bara blev delad tia i poängligan. USA som vann guldet hade följande resultat: 7-5 mot Tjeckoslovakien, 12-1 mot Australien, 6-3 mot Sverige, 9-1 mot Tyskland, 2-1 mot Canada, 3-2 mot Sovjetunionen och 9-4 mot Tjeckoslovakien.
USA:s coach i ”Miracle on Ice” 1980 Herb Brooks petades från laget som vann i Squaw Valley bara en vecka före turneringen började. Bill Cleary, John Mayasich, Richard Meredith, Weldon Olson och Richard Rodenheiser hade varit med och vunnit silver 1956 och vann nu även ett guld. I laget fanns också Jack Kirrane som var medlem i det diskade laget från 1948 och bröderna Bill och Roger Christian, Bill Christians son Dave Christian skulle sedan vinna familjens tredje OS-guld i ishockey 1980.
USA:s Målvakt Jack McCartan fick ett fåtal matcher i NHL men som målvakt var det minst sagt besvärligt att platsa i ”The Original Six” lagen. En som däremot tog sig till NHL och där gjorde det riktigt bra var Tommy Williams som spelade 13 säsonger i NHL och 2 säsonger i WHA, Williams fick ihop 430 poäng på 663 NHL-matcher och 89 poäng på 139 matcher i WHA där han vann mästerskapet med New England Whalers 1973.
Canada representerades för första gången i OS-sammanhang inte av ett klubblag, mer än hälften av spelarna kom från två klubbar, Whitby Dunlops och Kitchener-Waterloo Dutchmen men nu fanns det inget klubbnamn på landslagströjan längre. I laget fanns Don Head som var målvakt i Boston Bruins under 38 NHL-matcher, Cliff Pennington som spelade 107 matcher i NHL och Darryl Sly som spelade 79 matcher i NHL.
I Canada spelade också Bobby Rousseau som vann Stanley Cup fyra gånger med Montreal Canadiens under 1960-talet, han blev dessutom utsedd till årets rookie i NHL 1962, totalt gjorde Rousseau 703 poäng på 942 matcher i NHL under 14 säsonger. I Canada spelade också Harry Sinden som aldrig tog sig till NHL som spelare men som var desto mer framgångsrik som coach (5 säsonger och 1 Stanley Cup) och GM (28 säsonger) för Boston Bruins. Han är fortfarande aktiv i Boston som ”senior advisor” till ägaren Jeremy Jacobs.
Länk: Sovjet mot USA del 1
Länk: Sovjet mot USA del 2
Länk: Sovjet mot USA del 3
Länk: Sovjet mot USA del 4
Länk: USA mot Canada
Länk: Slutet på filmen Forgotten Miracle
Vinter-OS i Innsbruck 1964
Det här året representeras Canada för första gånget av ett landslag som leddes av den katolske prästen fader David Bauer. Canada har fram till och med VM 1969 nu ett landslag som tränar tillsammans under hela säsongen ungefär som Sovjetunionens spelare men skillnaden är att det bara är de som är villiga att avstå en NHL-karriär som söker sig till det kanadensiska landslaget. Ett trendbrott hade kunnat ske om Bobby Orr gjort allvar av sitt hot 1966 att inte skriva på för Boston Bruins och istället spela en eller ett par säsonger i det kanadensiska landslaget men Boston gav med sig och Orr fick ett kontrakt som redan som rookie gjorde honom till en av NHL:s bäst betalda spelare.
Turneringens resultat blev kontroversiellt eftersom reglerna ändrades under turneringens gång och IIHF tog först 2005 ett slutgiltigt beslut om Tjeckoslovakien eller Canada skulle ha VM-bronset. Enligt IIHF:s regler skulle Canada blivit bronsmedaljörer i VM men enligt de bestämmelser som IOK tog under turneringen så skulle OS-bronset gå till Tjeckoslovakien. I ett kontroversiellt beslut fick Tjeckoslovakien även VM-bronset, ett beslut som på allvar satte igång arbetet i Canada för att få proffs tillgängliga för i första hand VM men även i OS på lång sikt. För Sveriges del spelade det ingen roll, laget behöll sin placering oavsett vilka regler som gällde.
Innan turneringen började bestämdes det att en plats i turneringen skulle gå till ett lag från Asien/Oceanien och för tredje och sista gången så spelade Väst- och Östtyskland om vilket av länderna som skulle representera Tyskland. Japan besegrade Australien med 17-1 och 17-6 för att ta det asiatiska platsen och Västtyskland tog den tyska platsen efter 4-4 och 4-3 i kvalmatcherna. 16 lag kom till spel och efter 8 kvalmatcher så gick Canada, Finland, Schweiz, Sovjetunionen, Sverige, Tjeckoslovakien, Västtyskland och USA till spel om medaljerna medan Italien, Japan, Jugoslavien, Norge, Polen, Rumänien, Ungern och Österrike spelade om platserna 9 till 16.
Sovjetunionen vann samtliga sina matcher och därmed sitt andra OS-guld i ishockey men om de förlorat matchen i den avslutande omgången mot Canada så hade Canada vunnit guld istället, nu slutade matchen 3-2 till Sovjet och Canada blev utan medalj. Sovjets övriga resultat i turneringen: Ungern 19-1, USA 5-1, Tjeckoslovakien 7-5, Schweiz 15-0, Finland 10-0, Västtyskland 10-0 och Sverige 4-2. I den jämna turneringen så hamnade Sverige, Tjeckoslovakien och Canada på samma poäng och Sverige tog hand om silvermedaljerna medan Tjeckoslovakien fick bronset tack vare de nya reglerna. Sveriges resultat i turneringen: Italien 12-2, Canada 1-3, USA 7-4, Finland 7-0, Västtyskland 10-2, Schweiz 12-0, Sovjetunionen 2-4 och Tjeckoslovakien 8-3.
Sveriges lag bestod av: Anders Andersson, Gert Blomé, Lennart ”Klimpen” Häggroth, Lennart ”Tigern” Johansson, Nils Johansson, Lars-Eric Lundvall, Hans ”Tjalle” Mild, Eilert ”Garvis” Määttä, Nisse Nilsson, Bert-Ola Nordlander, Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson, Ulf Sterner, Roland Stoltz, Kjell Svensson, Sven Tumba, Carl-Göran ”Lillstöveln” Öberg och Uno ”Garvis” Öhrlund. Ulf Sterner skrev efter OS på för New York Rangers och spelade 4 matcher i NHL säsongen 1964-65. Efter påtryckningar från Svenska Ishockeyförbundet så valde han att återvända till Sverige den följande säsongen.
I Canadas lag tog sig följande spelare till NHL eller WHA: Ken Broderick, Terry Clancy, Gary Dineen, Marshall Johnston, Barry MacKenzie, Seth Martin, Rod Seiling och George Swarbrick. Rod Seiling spelade 979 matcher i NHL och spelade för NHL i Summit Series 1972 och Marshall Johnston blev efter sin spelarkarriär både coach och GM i NHL senast för Ottawa Senators mellan 1999 och 2001. I laget från USA så var bröderna Christian tillbaka för ytterligare ett OS tillsammans med Paul Johnson som också vann OS-guld i Squaw Valley. I laget fanns också Herb Brooks tillsammans med den yngre brodern David och Paul Rupp som tillhör de som spelat en endaste match i NHL.
Vinter-OS i Grenoble 1968
Det här är sista gången som EM-och VM-medaljer delas ut efter en OS-turnering, från och med 1972 är OS-turneringen inte längre både OS och VM. För första och sista gången i ett OS så får inte alla kvalificerade lag chansen att spela om medaljerna. Japan och Österrike som var de två länder som var lägst rankade blev tillsammans med värdlandet Frankrike direkt placerade i en grupp utan chans till medaljer. Italien och Polen som var kvalificerade valde att inte komma till spel.
Sex länder möttes för att avgöra vilka tre lag som skulle få spela om medaljerna tillsammans med de fem topprankade lagen: Canada, Sovjetunionen, Sverige, Tjeckoslovakien och USA. Det blev Finland, Västtyskland och Östtyskland som lade beslag på de tre platserna medan Jugoslavien, Norge och Rumänien fick göra Frankrike, Japan och Österrike sällskap i spel om platserna 9 till 14.
Sovjetunionen blev olympiska mästare efter att ha vunnit sex matcher och förlorat en, Tjeckoslovakien blev tvåa och Canada blev trea. Sovjets resultat i turneringen: Finland 8-0, Östtyskland 9-0, USA 10-2, Västtyskland 9-1, Sverige 3-2, Tjeckoslovakien 4-5 och Canada 5-0. Sverige hamnade ganska väntat på fjärdeplatsen efter följande resultat: USA 4-3, Västtyskland 5-4, Östtyskland 5-2, Finland 5-1, Sovjet 2-3, Canada 0-3 och Tjeckoslovakien 2-2. Vinst i den sista matchen mot Tjeckoslovakien hade inte hjälpt Sverige för även om tre lag då hamnat på samma poäng så hade både Canada och Tjeckoslovakien mycket bättre målskillnad.
Det fanns en hel del blivande proffs i de olika lagen och även en del framtida ledarnamn som Herb Brooks som deltog i USA:s lag. I Sverige kommer Leif ”Honken” Holmqvist och Tord Lundström pröva på spel på andra sidan Atlanten under 1970-talet, bland finnarna så gör Veli-Pekka Ketola samma sak. Av tjeckerna så kommer Vaclac Nedomansky att hoppa av för att spela i både NHL och WHA, förutom Brooks så återfinns Lou Nanne och Larry Pleau i USA och bägge blev GM i NHL efter sina spelarkarriärer i NHL. Amerikanarna Bob Paradise, Paul Hurley, Doug Volmar, Leonard Lilyholm, Craig Falkman och John Cuniff kom alla att spela i NHL och Cuniff blev även coach i NHL.
Mer än hälften av det kanadensiska laget tog sig till NHL som spelare och flera av dem blev även ledare i NHL, Morris Mott spelade även en säsong för Frölunda efter tiden i NHL. De andra som nådde NHL/WHA är: Ken Broderick, Wayne Stephenson, Barry MacKenzie, Brian Glennie, Fran Huck, Danny O'Shea, Gary Dineen, Marshall Johnston, Bill MacMillan, Gerry Pinder och Brian Glennie. Av dem så vann Stephenson Stanley Cup med Philadelphia Flyers och Glennie tog en plats i NHL-laget som spelade mot Sovjetunionen 1972 (Summit Series 1972) även om han bara fick spela i de två träningsmatcherna mot Sverige.
Länk: Sovjet - Canada med rysk kommentator
Länk: Sovjet - USA rysk kommentator
Länk: Sovjet - Sverige rysk kommentator
Länk: Sovjet - Finland rysk kommentator
Första delen som handlar om tiden fram till WWII hittar du här: http://www.svenskafans.com/hockeyzon/os2014/olympiska-ishockeyhistorien-del-1-500135.aspx
