Plus och minus från bortaförlusten
Djurgården fick ingen tändvätska från derbysegern mot AIK. Istället stod laget för en direkt svag insats borta mot Almtuna och föll till slut med 3–4. Vi tittar på ljusglimtarna, men mest det negativa.
PLUS
Brodins offensiva uppvaknande
Det är riktigt kämpigt att försöka lyfta fram det positiva just nu, men för att ge krisen någon slags balans så kör vi ändå. Daniel Brodin har äntligen vaknat till liv! Och det i sig kan visa sig bli ovärderligt framöver. Mot Almtuna låg anfallaren bakom alla tre av gästernas mål, där han först spelade fram till Fredrik Schlyters 1–1 puck för att sedan själv smälla in 2–3 i powerplay på ett direktskott (på fint instick från Linus Klasen) och därefter även 3–4 där gummitrissan satt högt i nättaket. Överlag såg kedjan med Fredrik Schlyter, Ludvig Rensfeldt och Brodin rätt spännande ut, då trion kuggade i varandra bra på isen. De ställde i alla fall till viss oreda för Almtunas försvarare, till skillnad från många andra som mest jobbade utsida längs med sargerna.
Efterlängtade målet i powerplay
En annan punkt som är värd att ändå ta med sig är fullträffen i powerplay. Djurgårdens spel i numerärt överläge har varit en fullständig katastrof under den här säsongen, med endast en balja i spelformen. Nu fick äntligen laget måljubla i PP igen när Daniel Brodin skickade iväg ett fräsande direktskott efter en fin passning från Linus Klasen. Notera noga att det ringde direkt när DIF valde att inte söka skottet från point, något som laget har envisats med under en allt för lång tid. Det är istället insticken i slottet som krävs nuförtiden för att skapa ett dynamiskt powerplay, det är bara att hoppas att spelarna förstår att det måste till fler lösningar/alternativ för att luckra upp motståndarnas box. Ser vi till spelarmaterialet som Djurgården har att tillgå i powerplay är det ett dunderfiasko att det bara blivit två PP-mål hittills.
MINUS
Det försvarsmässiga haveriet
Det är märkligt hur Djurgården som lag kan skifta så hårt både i och mellan matcherna. I första perioden mot AIK satte backarna en jäkla fart på pucken vilket ledde till ett massivt tryck framåt för Djurgården. Därefter gick laget ner sig rejält och hade svårt att hitta tillbaka till tempot och rytmen – och samma negativa mönster höll sig tyvärr kvar under fredagen. När Alexander Ytterell skickade pucken rakt i gapet på en Almtuna-spelare som gav 0–1 på tavlan i matchminut fyra var det redan där och då ridå för gästerna. Den osäkerheten som sprider sig i laget efter sådana huvudlösa aktioner är inte att leka med. Djurgårdens försvar är i spillror just nu, det slarvas så ofantligt mycket med grunderna att det är svårt att veta var man ska börja någonstans för att reda ut allt. Det här håller inte på långa vägar.
Bristen på samarbete i laget
Nej, det är inte bara försvarsspelet – och målvaktsspelet för den delen (81,82% från Viktor Andrén under fredagen, dock viss otur med ett par puckstudsar) – som inte fungerar just nu. Forecheckingen mot Almtuna var inget annat än ett skämt. Avsaknaden av energi och vilja i skridskoåkningen var minst sagt tydlig, än värre var att spelarna hade oceaner av is mellan sig istället för att jobba tillsammans. Någon dumpade pucken framåt, en stackare gick på någon form av halvattack medan alla andra släpade efter vilket resulterade i att Djurgården blev extremt långa över hela isen. Det fanns helt enkelt ingen brygga som höll ihop lagdelarna, det kuggade liksom inte i. Var är lagmaskinen någonstans? Varför kommer inte grabbarna i samlade anfall? Det är sådana frågor vi tvingas ställa oss efter elva spelade omgångar. Ja, ni hör ju själva hur illa det låter.
Den fruktansvärda inledningen
För några omgångar sedan skickade jag ut ett inlägg på X (ja, alltså Twitter) om att Djurgården inte under några som helst omständigheter får tänka att det här kommer att lösa sig i slutändan. I själva verket är det tankesättet det absolut farligaste som läget ser ut. Nu står vi alltså här med 13/33 möjliga poäng och har endast en pinne ner till kvalplats. En ynka poäng skiljer ner till det obehagliga strecket. Det är så långt ifrån godkänt man kan komma. Vi snackar alltså om ett lag i Hockeyallsvenskan som har spelare som Marcus Krüger, Daniel Brodin, John Norman (som i och för sig är skadad just nu), Ludvig Rensfeldt, Olle Liss och Linus Klasen. Det är helt ofattbart att det ser ut som det gör den här säsongen, det är svårt att ta in hur laget redan har lyckats sätta sig i den här usla sitsen.
Oförmågan att maxa lagbygget
Hur många kedjor har Linus Klasen lirat i den här säsongen nu? Det har från dag ett varit hela havet stormar när det gäller formationerna – och det fortsätter att kastas om fram och tillbaka mellan linorna. Åter igen så fick Olle Liss sätta sig på bänken (efter bara fyra minuters istid) och det går verkligen att se på långa vägar hur hans självförtroende är totalt kört i botten. Ärligt talat skulle nog ingen bli förvåna om han jobbar stenhårt på att hitta en ny klubb inom en snar framtid. På många sätt speglar behandlingen av honom Djurgårdens oförmåga att få ut max av det här lagbygget. Det är samma behandling som har varit med värvningar som Anton Gradin och Zach Magwood, som placerats i fel fack från början. Vad är egentligen planen med truppen? Rollerna i laget? Ledarstaben tycks famla helt i blindo.
