Plus och minus från bottennappet
Djurgården är bara en enda förlust ifrån att åter igen missa biljetten tillbaka till SHL. Det började bra på Hovet, men sedan rasade korthuset ihop fullständigt. Här är både plus och minus efter 3–6-förlusten som betyder 0–3 i matcher.
PLUS
Special teams i första
Finns det något att ta med sig från den här tunga aftonen? Tja, Djurgården gjorde ändå tre mål via Linus Klasen, Anton Gradin och Ludvig Rensfeldt – men var ändå aldrig nära. Framförallt så värmde insatsen i boxplay i början av matchen, då hemmalagets tvingades spela tre mot fem i två hela minuter. Istället för att krympa ihop så lirade djurgårdarna rejält och beslutsamt, vek inte ner sig i situationen. Den energi som laget fick från det starka boxplay-spelet smittade av sig på perioden i stort. Och när det väl var dags för powerplay höll sig Klasen – efter att Victor Eklund äntligen fått chansen i PP – framme och slog in en retur till 1–0. Men roligare än så blev det tyvärr inte för Djurgården den här tuffa kvällen.
Mäktiga tifot på Hovet
Nej, det ser riktigt, riktigt mörkt ut just nu för Djurgårdens del. 0–3 i matcher betyder att stockholmarna måste göra något som inget annat lag lyckats med hittills för att ta klivet upp till SHL igen. Med det sagt finns det ändå något som lyser upp i det här kompakta mörkret. Tifo-gruppens insats inför (tänk alla timmar som har lagts ner) och under den tredje finalmatchen – där Linus Klasen dundrade in som lokförare i tunnelbanan – höll absoluta världsklass. Alltså, wow! Vi har blivit extremt bortskämda med toppleverans på läktarna, men det är ändå fascinerande att tifo-gruppen gång på gång lyckas överträffa sin egna skyhöga nivå. Se till att swisha järnet till 123 067 07 86, det är verkligen värt varenda krona.
MINUS
Kaosartade inledningen
Det tog bara tolv sekunder innan Wiktor Nilsson hopptacklade sig ur matchen, då han visades ut för illegal check to the head. Vad ska man ens säga? Övertaggad? Jotack. Och det satte laget i en riktigt jobbig sits direkt. Det blev knappast bättre när Kevin Karlsson fick ett hjärnsläpp och skickade pucken över sargen och fick sätta sig två minuter på botbänken för puck out. Kaosartad inledning på matchen, för att uttrycka sig milt. När det gäller Nilsson lär situationen gå vidare till disciplinnämnden – och nog luktar det avstängning lång väg. Efter en till stora delar stark säsong har anfallaren inte stått att känna igen senaste tiden. Han gjorde trots allt 39 poäng under grundserien.
Klasskillnaden i serien
Självklart lever man alltid på hoppet. Oavsett vad så finns det alltid en liten gnista någonstans som tror på något större. Så var även känslan inför den här finalserien. Nu står det plötsligt 0–3 i matcher och rullgardinen är bara några centimeter från att vara nere i botten. Nog finns det en liten, liten chans fortfarande. En djurgårdare ger aldrig upp! Men det känns svårt att motivera några större förhoppningar när man ser klasskillnaden på isen. Känslan är att Brynäs är numret större i allt, medan Djurgården kämpar för sitt liv så går Gävle-laget på halvfart. Det räcker ändå för att gå vinnande ur matcherna. Det krävs något extraordinärt för att det här ska vända. Ja, helt enkelt ett mirakel.
Mängden spelvändningar
Något som verkligen sänkte Djurgården i det tredje finalmötet var Brynäs omställningar. Eller snarare, hur hemmalaget flera gånger om bjöd på häftiga spelvändningar. Gästerna tilläts komma i två mot ett-lägen mot stackars Viktor Andrén, som till slut tvingades kapitulera inför den svåra uppgiften. Stockholmarnas kontroll bakåt var nästan lika med noll, det var ett fullständigt huvudlöst agerande – garanterat på grund av stressen att producera framåt. Brynäs lutade sig tillbaka, fiskade efter lösa puckar och stängde matchen helt under mittperioden med fyra snabba mål. Så agerar ett riktigt topplag med självförtroende. Djurgården? Ängsligt, slarvigt och alldeles för naivt.
Bärande spelarnas insats
Det här har varit en stående punkt under i stort sett hela säsongen. Men det är ju också där skon klämmer. Allt för många etablerade spelare i Djurgården, de som ska vara bärande – är inte det. Daniel Brodin? Olle Liss? Emil Berglund? Marcus Krüger? Linus Klasen? Anton Gradin? Även om det petas in en poäng här och där, så är det alldeles för lite leverans sett till deras tänkta roller. Och nog finns det skador som kan spöka, må så vara. Krüger har ju sett allt annat än 100% ut senaste tiden. Men någonstans så går det inte längre att gömma sig bakom massor av ursäkter. Är det meningen att juniorerna ska vara bärande i ett slutspel? I en sund miljö ska det inte vara så.
