Brynäsbloggen: Retro del 2 av 3
Året 1999 var, för mig ett dystert kapitel i livets bok. Jag var ung och oerfaren om livet. Jag bodde i en liten källarvåning utan dusch, ordentliga fönster eller någon vettig form av ventilation.
Med 30 mil från föräldrar och trygghet och en jobbsituation som var allt annat än bra… så var jag ganska nere. Om jag tänker efter så var Brynäs SM-guld en av två bra saker som hände det året. Det andra var då jag äntligen lyckades hitta en ordentlig lägenhet.
Jag vill minnas att man aldrig hade den där känslan om att Brynäs skulle kunna utmana under ”serielunken”. Visst, vi hade en förstafemma som var ostoppbar. Men vi hade inte ett lag som MoDo. De dundrade fram i ligan och alla ropade högt att inget lag skulle kunna stoppa dem. När Elitseriens 50 omgångar var spelade så var MoDo 22 poäng före andraplacerade Färjestad. Så överlägsen var de…
Brynäs landade på en femteplats och inte många pratade om Brynäs som en utmanare. Men samtidigt… det var inget lag man pratade om som utmanare åt giganten från Örnsköldsvik. Alla förutspådde en enkel promenad för MoDo genom hela slutspelet.
Den här våren så blev jag kär. Jag menar riktigt nerlusad i kärlek. En tjej som jag träffade på Internet (jösses… det är knappt man kan tro att sådant hände på 90-talet). Jag spenderade evigheter vid modemets otröttliga pipande och skorrande ljud innan jag kunde skriva hej och få ett svar tillbaka. Vi skrev massvis med brev, pratade timvis i telefon och jag blev så där naivt kär som unga kan bli.
Det blev inget av den kärleken. Jag åkte ner och hälsade på henne men fick åka hem med sorg. Tomheten höll mig i ett plågsamt grepp där varje andetag brände i min själ. Den där känslan att bli brutalt nobbad… ojojoj… ett nödvändigt ont i en människas utveckling antar jag.
Sådan tur då att jag kunde luta mig mot Brynäs. Den här säsongen hade Brynäs valt att förnya. En ny oprövad tränare från Arlanda som verkade ha en intressant syn på ishockey. ”Roger Melin, vem?” sa man när han presenterades som head coach.
Daniel Rudslätt följde med Roger från Arlanda HC. En 24-årig kille som visade framfötterna och hade hunger.
En ung Kenneth Bergqvist hade fått tagit klivet upp från Brynäs juniorsida till A-laget.
Brynäs hade även plockat, från finska Jokerit, en back i Marko Tuulola inför den här säsongen.
Dessutom så stod en ung Johan Holmqvist i buren. Johan hade tagit förstaspaden redan säsongen innan. Men det var den här säsongen som det stora genombrottet skulle komma.
Men framför allt så hade Brynäs lyckats locka tillbaka en målskytt av rang. Alla visste att Tom Bisset kunde göra mål… han hade de två tidigare säsongerna i Brynäs (1991-92 och 1992-93) gjort 46 mål på 80 matcher. Att han den här säsongen nära på skulle matcha det… kunde nog ingen ha anat.
Brynäs klev in i kvarten mot Djurgården. Djurgården var de regerande mästarna och hade landat på en tredjeplats med samma poäng som tvåan Färjestad. Brynäs fick alltså direkt en svår uppgift. Jag kan ärligen sätta handen vid bröstet och erkänna. Jag trodde inte att Brynäs skulle klara av Djurgården. Jag var glad över att ha så fel när Brynäs passerade Djurgården med 3-1 i matcher (4-1, 3-1, 1-3 och 5-3).
Coach Mats Waltin skulle komma att bli utbytt nästkommande säsong mot hårdingen Hardy Nilsson. Den så kallade torpedhockeyn skulle födas och Djurgården kunde vinna pokalen de kommande två säsongerna (onödigt vetande).
Semifinalen öppnade fem dagar (28 mars) efter att Brynäs gett Djurgården sommarlov. Brynäs ställdes mot Luleå. Ett lag som gnisslat tänder ända sedan den snöpliga finalförlusten för sex år sedan.
Den här gången hette inte stjärnorna Mikael Renberg eller Mika Nieminen. Nu var det Jiri Kucera, Martin Hosták och Thomas Sjögren som producerade.
Nu var mina tongångar annorlunda. Mot Djurgården var jag enormt tveksam. Men mot Luleå… ett lag som inte lyckats slå ut Brynäs i ett slutspel. Jag var övertygad om att Brynäs skulle gå till final.
Jag höll på att få äta upp mina ord då det krävdes alla fem matcher. Där första och sista matchen fick sitt avgörande i sudden death (3-2 sd, 1-4, 4-1, 3-5 och 2-1 sd).
Peter ”Pekka” Lindmark lade klubban på hyllan efter säsongen 1996-97 och flyttade norrut från Malmö till Piteå. Men faktum är att han skrev på för Luleå 98-99 för en match så att Luleå skulle kunna ha en reservmålvakt. Samma sak gjorde Brynäs och forna målvakten Hans Dahllöf säsongen 1992-93 (Hans var då 52 år vilket gör honom till den äldsta spelaren i den högsta ligan i Sverige).
8.e april klev MoDo och Brynäs ut på isen i Kempehallen. Örnsköldsvik bubblade av segerlängtan. De hade inte vunnit SM-guld sedan säsongen 1978-79 och vad kunde vara bättre än att ta det andra exakt 20 år senare. Bröderna Sedin ansågs nästan kunna ta det här ensam. Brynäs var så uträknad att det nästan var förvånande att de kom ut på isen.
Jag fick höra saker som ”ja, men du får ju vara nöjd att Brynäs tog sig till final i alla fall” eller ”Jo just det ja… som att Brynäs skulle vinna över MoDo… Hallåååå, har du hört talas om Sedinarna?”.
Brynäs föredrar att vara underdogs. Det är där de kan göra störst skada på motståndet.
För mig så är Tommy Sandlin hockeyprofessorn. Ingen tvekan om det och det finns ingen annan coach i Sverige som kan matcha hans CV. Förmodligen kommer ingen att kunna göra det heller.
Men… Roger Melin är nog den som är närmast. Han ser saker som ingen annan tränare gör. Ett lag som är kraftigt nederlagstippat… ge honom uppdraget och han kommer att kunna presentera något nära på mirakel. Titta bara på hans fantastiska arbete med AIK där de gick till semifinal två år i rad. Han gjorde det med en väldigt ”klen” laguppställning. Han fick ut allt vad hans mannar kunde vid exakt rätt tillfälle. Han får ut det yttersta ur varje spelare som är villig att underkasta sig hans krav.
MoDo var bättre än Brynäs på papper. Det finns inte mycket att diskutera om det. Men Per Bäckman kunde inte vråla tillräckligt mycket för att få sina spelare att klara av Brynäs taktik. Har ni sett bilderna från femte och sista finalmatchen?
16 sekunder kvar… Ove Molin kommer ensam mot det tomma MoDomålet. Han lyfter armarna mot skyarna och jublar. 2-4 och SM-guldet till Brynäs är ett faktum… Per Bäckman stirrar tomt ut på isen. Blicken flackar lite upp mot jumbotronen. Han inser att de har misslyckats. Det var ju omöjligt!!! Han verkade ha köpt medias hyllningar med hull och hår och nu stod han där med hes hals till ingen nytta.
Det är här jag kommer till min slutpunkt. Alla som, år efter år sagt att Brynäs hade tur den där finalserien. Att de stal pokalen från MoDo…
Brynäs stal den inte. De vann den rättvist. De spelade ut sina kort exakt rätt mot detta unga MoDo som hade allt förutom erfarenheten.
Vet ni vad den här finalserien får mig att tänka på? Jag blir att tänka på filmen ”Miracle”. Ni vet den som handlar om när USA slog mäktiga Sovjet 1980. Den där scenen där Herb Brooks ser Viktor Tichonovs blick. Herb vänder sig till sin assisterande coach och säger ”He doesn´t know what to do”. Samma känsla får jag när jag ser Per Bäckmans tomma blick, den där kvällen, 18.e april 1999 i Kempehallen. Han hade inget att sätta emot. När ett lag taktiskt lyckas styra sin motståndare, hur bra motståndaren än må vara, till att bli förutsägbar under en finalserie i bäst av fem… då vinner man rättvist.
