Sen sorgsen säsongssummering
Summeringen av Växjö Lakers säsong 2019/2020 går att göra med ett ord: fiasko. När jag inför säsongen fick frågan om hur det kommer gå för Lakers så sa jag att om man hamnar utanför topp 6 igen så är det ett fiasko. Det blev värre än så. Man hamnade på en 10:e plats, närmre 11:e platsen än 9:e platsen. Det som räddade klubben från en sämre placering var nog inte den egna prestationen utan snarare att lagen bakom var ännu sämre.
Hur hamnade man här? Man tog guld för 2 år sedan och nu fick man kämpa sig till en play-in plats.
Det går fort i hockey, men det är en anmärkningsvärd försämring på så kort tid. Det som oroar är att denna försämring gå längre tillbaka än säsongen vi nyss avslutat. Avslutningen säsongen innan lämnar fortfarande en bitter eftersmak. Att på slutet falla ihop så att man missar topp 6 placeringen på grund av sämre målskillnad är ofattbart. Framför allt när man i fjärde sista matchen av grundserien förlorar borta mot bottenlaget Mora med hela 5-1! Ett Mora som kort därefter åkte ur serien. Man behövde sedan förlängning för att slå Örebro hemma i play-in för att senare åka ut med huvudet före mot Luleå.
Här såg det illa ut för klubben och man hoppades att man lärt sig något och vände skeppet rätt inför säsongen som komma skulle. På försäsongen höjdes optimismen tack vare förlängningar, nyförvärv och återvändande spelare. Horák, Lundberg, Bohm och Shinnimin skrev nya kontrakt till mångas förtjusning. Shinnimin hade snabbt blivit en publikfavorit, Horák var en av få som presterat och Lundberg och Bohm stod alltid för ett ihärdigt arbete. Av de många nyförvärven så var det vissa som stack ut. Tim Erixon återvände till Sverige efter många år utomlands, Matthew Bodie var okänd men kanske hade Evertsson hittat ett nytt guldkorn samt att Jakob Forsbacka Karlsson till allas förvåning skrev på för Växjö Lakers. Den sistnämnda ansågs stå på gränsen till att ta en plats i Boston Bruins i NHL så därför förvånades många av att han skrev på för Växjö. Ett ny kap av Evertsson? Som om inte det var nog så återvände BÅDE Emil Pettersson och Richard Gynge.
Det var nog många som kände guldvittring när säsongen började. Var det någon som ens tänkte tanken att Evertsson gjort ett dåligt jobb under sommaren?
Bodie var en chansning, Gynge hade varit skadad och det var många spelare m man hade tagit in som behövde ta ett steg i sin utveckling so (Nilsson, Karlström, Sylvegård, Davidsson, Engström). Men trots dessa frågetecken så såg truppbygget positivt ut. Det blev snabbt allt annat än positivt.
Man inleder med 4 raka 0-poängare. Vinner sen mot nykomlingen Oskarshamn innan man åker på en ny förlust mot Linköping. På de 10 inledande matcherna så tar man 6 poäng, och de mot nykomlingarna Oskarshamn och Leksand. En katastrofalt dålig start på säsongen. Evertsson var inte sysslolös. Man tog snabbt in Ilari Melart som blev en perfekt värvning eftersom han stärkte det dåliga försvaret och han producerade framåt, när få andra gjorde så. Därefter så gjordes flera förändringar. Koivisto kom in och förstärkte försvaret ytterligare samtidigt som man gjorde sig av med Bernhardt. Man tog in Källgren för att stärka upp målvaktssidan när Fasth var skadad, lyckades ju inte som man hade tänkt. Sen släppte man iväg Engström och Bodie och tog in Bailey istället. Det trillade in fler och fler poäng trots bakslag som Leksand hemma (Andréns tavla ledde till förlust trots att Växjö var det dominerande laget) och soppatorsken i 4-0 borta mot Frölunda (2 dagar efter man krossat Djurgården med 5-0 hemma).
Efter årsskiftet blev det bergochdalbana. Efter en seger mot Brynäs blev det 3 raka förluster. Sen 3 raka vinster. Sen 4 storförluster (2-18 sammanlagt). Man fortsatte dessutom förstärka truppen eftersom man tog in MicFlickier samt att Lundgren återvände till Växjö. Som tidigare nämnt så slutade Lakers på en 10:e plats i tabellen. Ett fiasko. Men man skulle möta Frölunda i åttondelsfinalen. Ett Frölunda man slog i fjärde sista omgången och som man därför kunde skrälla mot. Nu blev det ju tyvärr inget med det eftersom slutspelet ställdes in på grund av coronaviruset och därmed var säsongen över. Några slultsatser man kan dra efter säsongen är: Man lyckades inte vända den negativa trenden från förra säsongens avslutning. Spelet i numerärt överläge fortsätter vara svagt, år efter år. Många spelare verkade mentalt svaga och det var många som hängde med huvudet. Man tog alldeles för många utvisningar. Brist på disciplin och fokus.
Ishockey är ett lagspel där man vinner och förlorar tillsammans. Därmed blir man också bedömda tillsammans. Den här säsongen är bedömningen på laget: Underkänt. Men det är också intressant att gå igenom vilka lagdelar som gjort vad och vad som funkat och vad som inte funkat.
Målvakterna: Underkända. Snitt på 2,5 insläppta är inte godkänt, det var många tavlor denna säsong och ingen av målvakterna steppade upp när det behövdes. De kanske inte fick bra hjälp av försvaret, men jag förväntade mig mer.
Försvaret: Underkända. Bodie var en flopp och Bernhardt var oanvändbar. Ersättarna Melart och Kovistio var en klar uppgradering, likaså Lundgren som anlände på slutet. Men sett över säsongen så var det ingen godkänd insats. För många insläppta mål, endast Melart som producerade framåt och en otrolig oförmåga att spela upp pucken. Bohm och Rahimi är för lika i spelet för att spela ihop. Tunga, defensiva, orörliga och dåliga med pucken. Erixon levererade inte och Högberg utvecklades ingenting. Detta gjorde att Växjö saknade tydliga uppspelsmöjligheter och när Melart inte överpresterade så försvann hoten på anfallsblå. Saknaden av en högerskjutande back märktes, framför allt i numerärt överläge.
Forwards: Underkända. Gynge, Pettersson, JFK, Shinnimin och övriga levererade alldeles för lite framåt för att det ska kunna vara godkänt. Horák är den ende som blir godkänd gällande poängproduktion, tänk hur många fler poäng han gjort om Gynge kunde sätta chanserna han fick. Karlström och Holmberg stod för en fin utveckling och var riktigt bra på slutet. Men det var lite för lite och lite för sent, men hoppingivande inför framtiden. Josefsson och Lundberg fortsatte att göra det de skulle och gjorde det bra. Josefsson fick även till en godkänd poängproduktion med tanke på hans roll. Med tanke på att man slutar säsongen med -16 i målskillnad så gjorde man verkligen för få mål och då kan man inte få godkänt.
Powerplay: Underkänt. Växjö har alltid varit dåliga i spelet i numerärt överläge, förutom när man hade omänskliga Elias Petterson i laget. Men det är anmärkningsvärt att det här kan fortgå på det sättet. Saknaden av en riktig pp-back (gärna högerskjutande) var påtaglig. Man saknade också Rosén och jag förstår inte varför man spelar högerfattade Gynge på högerkanten. Det blir ju inga direktskott. Här måste något hända inför nästa säsong.
Boxplay: Godkänt. Man släppte in för många mål, men det berodde snarare på att man drog på sig alldeles för många utvisningar. Långa stunder så höll man emot bra i spelet i numerärt underläge. Men finns klart förbättringspotential.
Tränarna: Underkänt. Det är tränarnas ansvar att se till att man vinner matcherna. Det gjorde man inte och det blev inga större förändringar under säsongen. Avsaknaden av tydligt spelidé, oförmågan att förbereda och få ut det bästa av spelarna samt det svaga spelet i numerärt överläge gör att det blir underkänt. Med det här spelarmaterialet så ska man kunna få ut mer.
Sportchef: Godkänt. Varför? Jo, inför säsongen så var det på pappret en bra trupp. Som jag tidigare nämnt, fanns det något att kritisera Evertssons försäsong över? Kanske att det saknades en pålitlig offensiv back och lite för många likartade spelare (Lundberg, Engström, Nilsson, Sylvegård) som man inte kunde förvänta sig poäng utav. Men på det stora hela så såg truppen stabil ut. När det sen gick dåligt så var man inte sen i eller rädd för att förändra. Ut med de som inte levererade och in med bättre. Lån ut på de som inte fick speltid och lånar in Paulsson på slutet. Evertsson gick på många nitar under året: JFK, Gynge och Bodie floppade stort och det är för många förändringar för att det ska se bra ut. Men han tog fram en trupp som man kunde tro på och förändrade det som inte funkade. Vad mer ska en sportchef göra?
Framtiden då? Innan grundserien var över så sa jag att om man missar topp 6 för andra året i följd och man inte väger upp det med en semifinalplats så bör man byta ut tränarna. För då har man missat topp 6 två år på raken och det har inte sett bra ut på väldigt länge. Därför blir jag inte besviken om det händer. Dock har coronaviruset förändrat allt när det gäller klubbarnas ekonomi. Så därför vet jag inte om det är läge att byta ut tränare som har kontrakt (blir ju dubbla tränarlöner att betala om man tar in nya). Nu kanske det är smartare att låta dem köra på det sista, försöka att snabbt studsa tillbaka till toppen och samtidigt planera ut för framtiden.
För det är det jag funderar på. Vad är framtidsplanen för Växjö? Ska man satsa på att ligga i toppen av tabellen varje år nu eller försöker man sig på något annat? Tar man en chansning med en (ny) ung och oprövad tränare och försöker bygga sig upp i toppen igen över tid? Vill man satsa mer på unga spelare? Vad vill man göra? 5-årsplaner låter fint men funkar sällan i eliten eftersom det måste komma resultat varje år, men det är lättare att svälja att det går dåligt om man går ut med en plan om att det ska ske successivt och inte nu på direkten.
Oavsett vad man bestämmer så måste man skapa något som alla kan se fram emot. Det måste finnas ett hopp för framtiden. Ett ljus i mörkret. För såna här säsonger klarar man inte av i längden. Det blir bara mörker.
