Färjestad-bloggen: Shit happens?
Torsk mot Frölunda i säsongspremiären hemma. Trots att det kändes bra inför matchen och i matchinledningen så blev det en fadd eftersmak på kvällen. Frågan är vilka växlar man ska dra av det hela och vad som helt enkelt får ses som olycksfall i arbetet.
Powerplayformationerna. Till skillnad från boxen så hackar powerplay-spelet ganska rejält. Omständligt, långsamt och utan flyt. Fast här är jag egentligen inte speciellt orolig – som jag tidigare sagt så handlar det om nya formationer som ännu inte är helt samspelta.
Det samma gäller den låga effektiviteten, åtminstone till en viss gräns. Det är ännu tidigt på säsongen. Men vi som följde FBK förra säsongen vet att det kan gå troll i det hela.Plocka isär eller ha is i magen när resultaten uteblir? Här har vi nog alla olika åsikter. Jag kan också bli frustrerad när man fortsätter att trumma på med uppställningar som inte ens lyckas ta sig in i zonen, men å andra sidan så måste man ge spelarna en chans att spela ihop sig och finna varandra både som lagkamrater och på isen. Förra året blev det dock av olika skäl alltför mycket splittrande, och jag tror att man snart måste ha börjat hitta formationerna om man ska ha en möjlighet att spela ihop sig i tid före det börjar att dra ihop sig efter jul.
Pebbens tackling av Paulsson.
Jag håller med Samuelsson i hans analys: Jag känner ju inte Pebben personligen men det jag sett av honom under åren i olika lag har inte gett några som helst indikationer på att han är en ”ful” spelare. Däremot var utvisningen och matchstraffet solklart. Smällen var brutal, och alla vi som såg Marcus bleka, medtagna ansikte och läkare Lindwalls dödsföraktande språngmarsch ut till honom på isen insåg direkt att det såg illa ut. Ben och knän är både besvärliga och oförutsägbara – det gör rejält ont att få en smäll där men samtidigt måste inte den intensiva smärtan per automatik innebära att någon svårare skada uppstått. Å andra sidan finns det mycket viktiga delar i knäet som är svåra och tidsödande att rehabilitera.
De första rapporterna som kom idag säger att det i alla fall inte är något brutet, men å andra sidan brukar det ta ett tag att få alla svar just när det gäller skadade knän. Mina tankar är hos Paulsson idag, samtidigt som jag inte kan låta bli att känna lite för Pebben också. Hans uttalanden efter matchen kändes äkta och visade hur dåligt han mådde över denna obetänksamma manöver. Idag har han dessutom ringt Paulsson och bett om ursäkt. Bra gjort, och även om en avstängning är självklar så lutar jag åt att det handlade om en något vårdslös tackling som tog värre än Pebben någonsin tänkt sig. Det lutar åt lite av ett Shit happens, med andra ord.
Blottor bakåt.
Ska naturligtvis helst inte uppstå, men i utpräglat offensiva kedjeformationer som exempelvis den med Dragan, Dick och Micke får man ibland helt enkelt kalkylera med den risken. Så länge man ser till att få upp effektiviteten så har man råd med några baklängesmål i hockey. Hellre en underhållande offensiv spelstil än den mördande tråkiga disciplinhockey som vissa lag vinner matcher med. Och i ärlighetens namn räcker det på sikt inte med att vinna, i dagens ishockey är publiktillströmningen en förutsättning för att klubbarna ska gå runt. Då är bra hockey viktigare än alla påhittiga kringarrangemang och tekniska finesser som marknadsavdelningarna kommer på för att locka publik till arenorna.
Det känns skönt att det är mindre än ett dygn till nästa match. Nu gäller det att skaka av sig den här förlusten och ta nya tag. Den här förlusten må ha svidit, men den kändes inte som någon ödesmatch.
Gårdagen bjöd ändå på glädjande nyheter: Mackans fina debut för Washington i försäsongsmatchen mot Columbus där två assist och beröm från både coachen och medspelare innebar en smakstart. Jag är inte förvånad – har hela tiden varit säker på att nummer 90 kommer att ta en plats i laget. Sedan blir det nästan ironiskt efter en sådan fin debut när killen som ses som hans rival om platsen som andrecenter, Tomas Fleischmann, går och gör två mål och ett assist. Shit happens.
Eller som när man kommer ut från LLA, på uruselt humör efter förlusten, och inser att parkeringslappen man skramlade 30 kronor i mynt till har glidit ned från instrumentpanelen och ordnat så att vindrutan pryds av en parkeringsbot på två hundra pix. Vad är det man säger? Just det, shit happens.
