Slå mig hårt i ansiktet, eller en Modoits årssammanfattning
Fredrik Gladers första lagbygge har inte levererat som man hoppats

Slå mig hårt i ansiktet, eller en Modoits årssammanfattning

Peter Kempe sammanfattar sitt år 2020 som Modosupporter

Så, hur ska man sammanfatta året 2020 som Modoit?
Året inleddes ju med en riktig kraftsamling, vi värvade in en tjeckisk målvakt som året innan hade spelat VM och vi spelade jämnt med och hade till och med positiv statistik i våra möten med serieettan Björklöven. Vi slutade tvåa i tabellen, och trots en osäkerhet om Patrick Bartošak skulle kunna vara med och spela i den hockeyallsvenska finalen så var han till slut redo att ställa upp.

Det var upplagt för fest och hela hockeysverige var redo!

Sen kom då det tråkiga beskedet som lamslog hela världen, coronaviruset hade spridit sig! Ingen lämnades opåverkad, folk blev rädda och började hamstra varor (inte minst toapapper) och det var en stor osäkerhet kring vad som skulle kunna hända.
Ishockeyn fortsatte ett tag till efter det, Modo tog hem första matchen i en publikfest som gick till förlängning, där lyckades grannens grann Magnus Häggström avgöra. Vilt jubel i Modoklacken följde.
Där och då visade sig vara höjdpunkten på 2020, för sedan blev det bestämt att ishockeyn i Sverige skulle spelas utan publik. Det hann bli en match till i finalserien, en väldigt avslagen historia (som Björklöven vann utan större våndor) där nog alla misstänkte att det här skulle bli en av säsongens sista matcher.

Så blev det också, och från att ha gått med förhoppningar och förväntningar om en återkomst till SHL blev allt bara en stor tomhet. Alla serier stängdes där dom stod och lagen som gjort sig redo för kval/slutspel m.m. fick alla avbryta sina säsonger. Skillnaden mellan dessa och Modo var att dom inte blev i närheten lika sönderplockade.

Nästa steg för Modo var nämligen att stjärna efter stjärna lämnade laget. Många av spelarna hade tagit ett extra år i klubben för att dom visste att det fanns en realistisk chans att gå upp under den här säsongen, stjärnorna var kvar, dom yngre killarna hade blivit ett år bättre och konstellationerna var satta. När sedan benen sopades undan på det här sättet hade säkerligen många ett kontrakt med Modo i SHL men även en annan klubb man signat för om Modo inte skulle lyckas, och det blev lite som att se en dominouppställning rasa ner.

Om man nu hade hållt sig till slag ovanför bältet fram till April så gick nu först Oskarshamn och sedan Leksand, två lag som hade kvalat mot Hockeyallsvenska lag om inte Covid-19 kommit, in och slog varsitt slag i skrevet på Modo och dess sportsliga ledning. Först fick Oskarshamn Fredrik Olofsson och Kim Rosdahl att bryta sina kontrakt med Modo (dör Olofsson förlängt sitt bara veckor tidigare) för att skriva på för dom samma dag, och sedan vet väl alla vad som hände med Leksand och Björn Hellkvist. Mannen som gjorde att det ändå fanns en viss framtidstro kvar i Modo när alla andra spelare lämnat, grunden i det lagbygge och den resa som Modo hade gjort. Mannen som så sent som samma år hade skrivit på ett nytt treårskontrakt. Tränaren som bara någon månad tidigare sagt till mig att han visste att dom hade något bra på gång i Modo och att han skulle motstå eventuella lockelser eftersom han nu var inne i ett skede av karriären där gräset inte skulle vara grönare på andra sidan, utan han ville vara med och dra projektet i mål. Denne man hade helt plötsligt dränerat sig på energi och kände sig tom, och gick öppet ut och talade om i media att han ville till Leksand. Man trodde efter den första artikeln att han skulle ha blivit felciterad, men han grävde sin egen grop ännu djupare för varje citat som kom, och från att ha varit mer eller mindre okritiserad i Modokretsar blev han genast persona non grata i hela Ångermanland! Han måste ha fått en otroligt bra ekonomisk deal i Leksand, för han skötte sitt utträde på ett så otroligt dåligt sätt att Leksand var tvungna att få en sportjournalist, med inriktning på hockey, på en av landets största kvällstidningar, att på Valborgsmässoafton hitta på att Modo tänkte värva en kontrakterad Mattias Karlin från Västervik för att skifta bort fokus från Hellkvist-situationen en stund. Ryktet dementerades direkt och publicerades aldrig som artikel på nyhetssajten, men tweeten ligger kvar än idag.

Situationen blev så infekterad att än idag är ordet kittlande en trigger för Modo-fans som ger en reaktion i klass med Pavlovs hundar, för er som är det minsta bevandrade med psykologi bör det vara ett känt uttryck. Skillnaden mellan Pavlovs hundar och Modo-fansen är att istället för dreglande så är det ilskan som väcks. En klassisk betingning som nog kommer dröja innan det släpper med tanke på att detta var ett svek som är svårt att matcha i modern tid för oss Modoiter.
Jag kommer faktiskt inte på ett enda annat exempel på en sån infekterad övergång, visst har det funnits konflikter men ingen gång där någon lämnat för en direkt konkurrent och/eller rival.

Vad hände då efter att Hellkvist lämnat och rivit upp ett stort sår? Lagbygget fortsatte, några spelare var redan klara medan andra plockades in i efterhand. Nästan hela topp tio bästa poängplockare från fjolåret försvann, Kalle Jellvert undantagen. Tambellini-Johnson-Karlkvist är möjligen den bästa förstakedja Modo haft sedan Zuccarello-Sundström-Skröder, en otroligt svår trio att ersätta. Krydda detta med att nästan hela backuppsättningen, som troligen var en av ligans bästa, också försvann så förstår ni att det fanns många luckor att fylla. Utöver detta behövdes också en lösning på tränarfronten samt en ny förstamålvakt. Modo tippades ändå relativt högt i experttipsen innan säsongen, ofta runt fjärdeplatsen, trots att man hade så många platser att fylla.

Hur gick det då att fylla dessa vakanser?
Vi kan börja med dom två största felrekryteringarna. Förstacentern Aaron Gagnon spelade några matcher, hamnade sedan långt ute på bänken och bestämde sig för att avsluta sin hockeykarriär. Utöver detta var nog tränare Ville Nieminen ett av dom största fiaskona under modern tid, Larry Huras går såklart före men inte så många andra. Nieminens tid i klubben blev inte alls som varken han eller Modo hade velat, och han är borta sedan länge, som tur var för Modo så avgick han självmant vilket borde betyda att det inte kostade lika mycket för klubben som det hade gjort om han stannat kvar till varje pris tills han fick sparken. Jag tyckte synd om människan Ville Nieminen, men hockeytränaren Ville Nieminen lyckades inte alls på sin post.

På målvaktssidan känns Anthony Peters som en bra rekrytering, och han har många gånger räddat kvar Modo i matcherna. Frågetecknet finns på reservbänken, Oliver Dackell är nog en av seriens sämre andramålvakter, och Linus Lundin är helt fast i frysboxen.

Profilvärvningen på backplats, Frank Corrado, har också lyckats och spelat som en backchef i dom matcher jag sett. Nye lagkaptenen Brendan Mikkelson har inte fått godkänt, och hemvändaren Tobias Viklund blev skadad direkt. Juniorerna Hugo Styf och William Wallinder hade behövt få en mjukstart men har fått tagit stora roller direkt. Jesper Dahlroth har gjort en tveksam insats, och Anton Öhman spelar som han alltid gjort och hade nog inte tagit plats i ett skadefritt lag. Tommy Enström har missat mycket av säsongen hittills och hade behövts för att stärka upp ett ganska svagt försvar. NHL-lånet Jesper Lindgren leder lagets poängliga och är en viktig kugge som jag ändå vill ge godkänt betyg. Jag tror att det letas förstärkning för fullt, för väldigt många i Modos backuppsättning hade inte ens tagit plats på sex backar i något annat lag i Hockeyallsvenskan.

På forwardssidan har det också funnits två NHL-lån, Aleksi Heponiemi och Martin Kaut, som fått klart godkänt. Patrik Karlkvist har också återvänt från en sejour i Finland och kommit tillbaka med godkänt resultat, han har producerat direkt. Tyvärr spräcktes ju denna kedja när dom två förstnämnda blev kallade till NHL-camperna. En andrakedja saknades länge, men när man satte ihop Filip Sveningsson, Mikkel Aagaard och Edwin Hedberg fick man ändå ihop en lina med bra kemi som producerade bra spel och en del poäng tillsammans. Den kedjan har man dock spräckt nu under dom senaste matcherna, något som inte funkat alls, men mer om detta snart.
I dom längre kedjorna har det varit en spelare som inte var tilltänkt för A-truppen från början, Jeremias Lindewall, som presterat bäst. Max Tjernström som plockades in för att komplettera fjärdekedjan med Sylwander och Häggström har varit lite in och ut i laget emellanåt och har inte riktigt lyckats cementera sin position. Sebastian Ohlsson som det fanns höga förhoppningar på med tanke på hans fjolårssäsong i Timrå har inte lyckats få igång sin produktion alls, och det syns ute på isen att han har det tungt just nu. Det finns mycket hockey i Tobias Åhström, men varken han eller Modo har lyckats hitta rätt roll för honom i kedjekonstellationerna. Det ser bra ut emellanåt och jag tror på honom, men han behöver hitta rätt kedjekamrater. William Strömgren har också kommit upp och testat seniorhockey på ett bra sätt.

Nu dom senaste veckorna har det slutat med att Modo plockat in två kontraktslösa spelare för att ta plats högt upp i forwardshierarkin, Johan Harju och Adam Rockwood, den senare är tänkt som center och gjorde mål i debuten, även om den matchen i sig inte var så rolig annars. Harjus kontrakt har gått ut nu den sista december, men jag skulle tippa på att han blir kvar med tanke på att han behövs i laget. Jag ställde mig mycket tveksam till värvningen på förhand, men han har gjort det bra och hittat en del kemi med Patrik Karlkvist, dom har dock också splittrats på senare tid. Nu på slutet har man tappat i stort sett all kemi i kedjekonstellationerna, och coacherna Styf och Omark skulle behöva sätta sig ned vid ritbordet igen.

Hur har då Modo som lag presterat? Inte tillräckligt bra kan man säga kort.
Man förstod att det skulle behövas ett tag för att få ihop lagbygget, särskilt som det var så mycket skicklighet som skulle ersättas på så kort tid, men man har verkligen inte fått ihop det. Lägstanivån är på tok för låg och man får egentligen aldrig hela laget att fungera samtidigt, det är oftast en kedja per match som är bra. Modo är ett av lagen som släppt in flest mål per match i snitt, mycket på grund av att backsidan inte håller måttet och att försvarsspelet fullständigt havererat i vissa matcher. Modo avslutar året 2020 med tre raka förluster med 3-7, 2-7 och 0-5 och inleder 2021 med dubbla möten mot serieledande Timrå, så det känns inte som trenden kommer vändas. Hade någon sagt 2015 att man 2020 skulle behöva vara rädd för storförlust inför möten mot Tingsryd hade jag inte trott att dom var kloka, men det är där vi är nu när Modo Hockey ska fira 100-årsjubileum. Jag vill både tro och hoppas att laget kan klara att ta en tiondeplats och få vara med i slutspelet, men realisten säger att det är att sikta in sig på att inte hamna i negativt kval som gäller först och främst.
Det kommer behövas ett (kanske ett par) lyckade nyförvärv på backsidan och att Viklund och Corrado kommer tillbaka snabbt om Modo ska få ordning på läckaget, för det är ingen rolig syn att titta på Modo-laget just nu.

Det gör ont när man hör att man fortfarande pratar om att ha chans att nå SHL, men det känns som alla positiva steg Modo tagit dom senaste åren är som bortblåsta så vi står på startrutan igen.
 

Peter Kempekempelito2020-12-31 05:17:00
Author

Fler artiklar om MoDo