Stefans dag i Jönköping
Alla bär vi sorg inom oss. Alla, t.o.m. de som tillhör och stödjer HV71:s värsta rivaler. Hockey har ingenting med det som har hänt, absolut ingenting. Jag brydde mig inte om att mitt lag var/är Färjestads BK. Jag var tvungen att visa min vördnad för Stefan Liv, den 10/9 2011 i Jönköping.
Jag anlände till arenan runt kl 11.40, tillsammans med min flickvän och hennes familj som också valt att komma med för att visa deras vördnad. Vi kommer dit och det var packat med folk, mer folk än vid en SM-final som Wennerholm uttryckte sig i sin artikel om dagen. Och vad mer kan man förvänta sig? - Mer folk är väl rätt svar, men jag måste säga att det kan nog aldrig kommer för många till en sådan tillställning som det var på Kinnarps Arena denna förmiddag.
Man kände direkt man klev ut ur bilen och när man andades den småländska luften att det kändes fel. Allting var konstigt.
Att försöka registrera allting som skett och det som skedde runtomkring en var omöjligt, man rycktes snabbt med i stämningen och man mådde rent utsagt pyton. Tårar, tända ljus, vackra blommor och atributer som lades ned vid hans foton och minnesplatser ökade i massor minut efter minut. Jag kände det, att alla var vi Stefans syskon, vi var alla en del utav honom. Allting annat kändes bara konstigt.
Profil i sin egen hemstad
Nu ska man inte gå in på detaljer heller när jag skriver denna rad. Han var och är fortfarande en profil i sin egen hemstad, även om han inte var född där. Han var med och tog laget till tre av de totalt fyra gulden som HV71 har. Enda orsaken till att han inte var med vid guldet 1995 var för att han just kommit in i organisationen (15 år gammal), men han hade nog redan då klubben i sitt hjärta.
Från att ha kommit till klubben vid 15-års ålder, spelade han upp sig från J18 till A-laget på mindre än fyra års tid. Från där var det bara uppåt i hans karriär. Han spelade i Elitserien, AHL, OS, VM, Euro Hockey Tour samt i KHL. Han var i sin bästa ålder och i sina bästa år. Det känns så otroligt orättvist att hans liv togs så tidigt. Ifrån karriär och framförallt vänner och familj.
Ingen rättvisa
Människor strömmade till Kinnarps under flera timmar, tårarna rann hos äldre, unga och hos de minsta. Jag var en av dem. Jag fällde tårar när allting slog till mig på en gång, det gick bara inte att hålla tillbaka. Även om jag klarade att lugna ner mig kände man att det bara så förbannat orättvist att det hände en sådan sak. Inte bara för honom, men för de andra spelarna som också fick betala sina liv.
Tyvärr kom jag aldrig in till arenan vid ceremonins start. När jag var inuti och såg hur allting var uppställt hade arenan redan blivit fullsatt och man kände givetvis en besvikelse inom sig. Men det var otroligt vackert uppsatt med podiumet på isen, som för övrigt blivit bortplockat för just denna tillställning. Allting hade planerats och gjorts i ordning perfekt. Jag vet och känner att Stefan själv och Anna Liv, skulle säkert inte velat haft det på annat vis.
Anna Liv, Stefans änka, var dock vid tillfället i Yaroslavl för att ta avsked av sin make, vid sidan av hans kista, under den över sex timmar långa avskedsceremonin i Ryssland.
Aldrig mer, låt oss göra allt för att förhindra
Jag vill också säga att jag tycker det var en fruktansvärt viktig sak att befinna sig där. Jag finner det som en värdefull erfarenhet, men jag hoppas verkligen att det aldrig mer sker en sådan händelse så att fler människor behöver uppleva det än en gång, Gud förbjude att det sker igen! Låt oss nu göra det som kan göras för att förhindra framtida olyckor. Detta är en katastrof för hockey och sport överhuvudtaget, det får bara inte ske sådana här saker.
Mina tankar går direkt till alla de änkor, systrar, bröder, och framförallt barn som förlorat sina nära och kära i denna hemska flygkrasch, som berövade oss på ett helt ishockeylag, spådda att åstadkomma med stora ting säsongen 2011/2012.
Jag vill också passa på att säga att denna artikel dedikeras till alla de spelare, ledare och anhöriga i Lokomotiv Yaroslavl. Även till de alla som spelat med någon eller flera i laget. Å Färjestads redaktions vägnar beklagar vi alla djupt denna sorg.
Ingenting av detta är rättvist. Hockey har ingenting med detta att göra. Detta är en del av livet, inte sporten.
