Färjestad-bloggen: Stora killar i sandlådan
Hockey engagerar! Det är alldeles tydligt just nu när media svämmar över med mer eller mindre relevanta artiklar om situationen på och bredvid rinken. Jag ser det förstås i grunden som något positivt – det tjatas ju med jämna mellanrum om att hockeyn tappat mark gentemot andra sporter i både mediaintresse och publik.
För just ett stort intresse är viktigt för sportens kvalitet och i förlängningen också dess överlevnad. Även om desperata marknadsavdelningar och PR-folk på Hockeyligan dividerar kring sänkta eller differentierade biljettpriser och diverse kringarrangemang utanför hockeyns värld så är det till syvende och sist just ett genuint intresse som får människorna att trotsa alla eventuella hinder och bege sig till arenan.
Trash talk i media i all ära – alla vet vi ju att det är en del i det psykologiska spelet. Men att det stundtals spårar ur i rena sandlådementaliteten är nästan lite ovärdigt. Okej att enögda fans inte kan se skillnaden mellan en regelrätt och en farlig tackling, och ständigt anser just sitt lag som förfördelat.
Men det blir nästan lite pinsamt när vuxna, professionella människor håller på och kastar skit på varandra. Fundera istället över varför situationerna uppstår och hur man från klubbarnas sida ska se till att stävja det farliga våldet.
Ett problem som man ändå måste lyfta upp i debatten är just nivån på bedömningarna. En tackling som bedöms som juste i ena matchen renderar i ett matchstraff i nästa. Och så min privata favorit: spelare i målgården. Där kan skillnaderna vara oerhört avgörande, inte minst då skillnaden mellan utslagna armar eller en arm som pekar på mittcirkeln innebär ett beslut som kan avgöra både viktiga enstaka matcher och en hel serie.
_ _ _
Det nya tvådomarsystemet är en del av problemet. Jag läste någonstans att man får vara beredd på att det kan ta minst några säsonger innan domarna vant sig vid och lärt sig hantera den nya ordningen, och jag tror att en del av problemen med ojämn bedömning under en och samma match kan tillskrivas detta. I vissa matcher har det varit slående – och jag talar alltså inte bara om att mitt eget lag gynnats och/eller missgynnats. Det här syndromet påverkar alla lag och gör att det blir svårt för spelarna att anpassa sig till någon slags konsekvent nivå.
Här har domarkåren en del kvar att utvärdera och arbeta med framöver. Sedan tror jag att det är A och O att även alla domare blir heltidsproffs i en liga och en verklighet där så mycket faktiskt står på spel. Det är en viktig del i att utveckla svensk hockey och dess kvalitet.
_ _ _
Men det är inte så enkelt som att man kan skylla de här problemen enbart på domarna! Det är svårt att hitta någon som kan se helt objektivt på en händelse på rinken – vi har alla färgade glasögon.
Medias experter visar på samma ambivalens: Ena stunden kallas en tackling för vårdslös och onödig, och den aktuella spelaren kritiseras för att inte visa tillräcklig hänsyn då den tacklade spelaren varit i obalans eller inte varit förberedd på tacklingen. I andra stunden säger man att en spelare alltid måste vara beredd på att en tackling ska komma och får skylla sig själv om han slappnar av.
_ _ _
En känd taktik som tränare och ledare kring slutspelslag har använt sedan tidernas begynnelse är trash talk som: A) ska lyfta fokus från pressade spelare i det egna laget, B) ska sätta press på domarna och/eller C) ska tända det egna laget.
Men ibland blir det lite löjligt. Som när Melin påstår att FBK filmar och snackar till sig power play. Såg han samma match som vi andra? Och i nästa andetag erkänner han ju faktiskt till och med själv att AIK inte kom upp i den standard man behöver för att kunna slå FBK. FBK:s puckinnehav innebar att man under stora delar av matchen knappt behövt spola lagets egen zon, samtidigt AIK:s försvar ständigt kom på efterkälken och därmed på klassiskt manér tvingades ta utvisningar för att freda sig.
En tränare som gnäller på att det andra laget gnäller. Sten i glashus någon?
_ _ _
Idag är det dags för semifinal nummer två, och jag tror att vi kan vänta oss ett helt annat motstånd och en helt annan matchbild i Stockholm än hemma i Karlstad senast. Fasth är en skicklig målvakt som har det där lilla extra, och han har med rätta kommit att bli lagets förgrundsgestalt.
Det är dock inte bara hans förtjänst att man gått så här långt – AIK spelar med den fanatiska beslutsamhet och sammanhållning som bara ett på förhand utdömt lag kan uppbåda. ”Vi mot övriga världen”-mentaliteten har genom tiderna visat sig vara ett framgångsrikt segerrecept i kampidrotten ishockey, och den är en viktig nyckel till AIK:s fina säsong så här långt.
För Färjestads del handlar nyckeln till seger om att tidigt i matcherna få hål på Fasth, och att därefter gärna sätta några stycken inte helt otagbara puckar i följd. För även solen har som bekant sina fläckar…
_ _ _
AIK:s supportrar sjöng sin klassiska ramsa i måndags: "... alla hatar oss, men va fan gör de´?". Jag hatar inget lag, herregud, det är hockey och människor vi talar om, men jag kan se hur ramsan fungerar som just den där enande, uppbyggande faktorn som jag tidigare talade om som ett av AIK:s segervapen.
Men just i det här fallet tror jag nog nästan att situationen är den omvända. I den här matchserien skulle nog många outomstående i hockeysverige gärna se att lille David förpassade giganten Goliat ur slutspelet (precis som i matchserien mellan AIK och HV).
Sådant får man dock leva med när man är van vid att ligga med i toppen, och ser man det på rätt sätt så är det faktiskt en komplimang.
