Supporterartiklar förbjuds, är det verkligen rätt väg att gå?
Under den här veckan kom domen efter ordningsstörningen med bengaler i bortamatchen mot Västerås fredagen den 27 september. Tävlingsnämnden har valt att förbjuda supporterartiklar på Djurgårdens bortasektioner under de tio kommande matcher. Ett beslut som innebär ett straff mot alla DIF-supportrar, är det verkligen rätt väg att gå?
Frågan om hur ordningsmakten och de organ med bestämmanderätt inom svensk hockey ska hantera stök och oroligheter på läktarna, i synnerhet pyroteknik, är komplex. I och med förbudet mot flaggor- och banderoller har man nu valt ett spår som innebär att den breda skaran supportrar straffas, istället för att insatser riktas mot de som begår regelbrotten. Därför bör man ställa sig frågorna, hur kommer man fram till vilka straff som ska gälla? Kan man motivera att straffen är i lagom proportion sett till brottet och dömda utifrån en , isåfall vilken (?), legitimerad straffskala? Utvärderas straffen? Vilka konsekvenser får straffen och leder dem till en önskad effekt, vad den önskade effekten nu är?
I och med Djurgårdens flagg- och banderollförbud på bortaplan drabbas en bred skara supportrar som inte hade med händelserna i Västerås att göra. Straffet går att likna vid en något förenklad hypotetisk vardagshändelse. Om ett fåtal personer stjäl saker i en butik, ska alla som befinner sig i butiken vid det tillfället straffas? Samtidigt verkar ishockeyförbundet påstå att det finns belägg för ett motargument. Om stölderna sker vid flera tillfällen kan det leda till att butiken måste stänga. Oavsett synsätt blir kontentan av det hela att de oskyldiga drabbas. Låter det hållbart för en sund framtid inom svensk ishockey och läktarkultur? Det enkla svaret är nej!
Jag tycker förbundet valt fel väg att gå gällande det nyss dömda förbudet mot flaggor och banderoller. Vad ska det leda till? För tillfället huserar Djurgården i en serie där flera lag spelar på dispens på grund av en dålig ekonomi. De ekonomiska förutsättningarna som Hockeyallsvenskan erbjuder är ur matematiska aspekter en, om inte olöslig, i alla fall en svårlöst ekvation för klubbarnas ekonomer och existensen baseras istället i mångt och mycket på intäkter från supportrar och sponsorer. Vad blir nästa straff om en ny bengal-händelse utspelar sig igen? Tomma läktare? Tack och godnatt. Om så blir fallet gräver ishockeyförbundet sin egna grav där dom urholkar hela kärnan till vad som faktiskt finansierar och möjliggör elitklubbarnas existens, samt det som livar upp och gör ishockeyn så fantastisk.
Samtidigt är det såklart ohållbart i längden att matcher tvingas skjutas upp på regelbunden basis till följd av frekvent användning av pyroteknik. Risken finns att sändande bolag till slut kommer avbryta sitt samarbete med Hockeyallsvenskan och att andra TV-bolag väljer att avstå. Det kan i sin tur medföra att en viktig PR-källa till ligan och sponsorerna försvinner, vilket i så fall renderar i minskat intresse runt hockeyn och de ekonomiska förutsättningarna blir än mer ohållbara.
Förslagsvis kan ishockeyförbundet istället bli mer transparenta i sin kommunikation ut mot klubbarna, deras supportrar och supporterföreningar – något Järnkaminerna redan föreslagit. Finns det möjligheter att samarbeta för att identifiera och komma åt personer som använder sig av pyroteknik, för att således straffa individen? Vad för möjligheter ges klubbarna och ordningsmakten när det kommer till visitation och kameraövervakning på arenorna? Kan man lägga mer resurser på det för att identifiera personerna som överträder reglerna? En fortsättning på inslagen väg där man i nuläget straffar oskyldiga supportrar som befinner sig på arenorna, med endast ändamålet att framföra sitt stöd till laget i deras hjärtan, är både ohållbart och ologiskt. I alla fall om målet hos ishockeyförbundet är att skapa och främja en positiv utveckling av svenska ishockeyklubbars ekonomi och läktarkultur.
