Svunna tider - när uppspelen var ett adelsmärke
Inför säsongen 1996-97 gjorde AIK något som kan vara svensk hockeys mest spektakulära värvningspresentation genom alla tider. Strax efter att Tjeckien vunnit VM-guld lyckades man knipa åt sig hela det tjeckiska lagets bästa kedja. Linan som gick under namnet The Blue Line (efter tröjfärgen i klubblaget Kladno) bestod av Martin Proshazka, Pavel Patera och Otakar Vejvoda och firade stora triumfer i AIK och tränaren Timo Lahtinen jämförde dem med med Larionov-Krutov-Makarov-linan.
Våra tjecker huserade oftast framför backparet Erik Hämäläinen och Rikard Franzén. Att den förstafemman som ingav respekt är inte svårt att förstå. Gissar att de flesta som följt AIK under något som kan beskrivas som en längre tid håller den här femman som klubbens genom tiderna bästa. Undertecknad skulle vilja vara kaxig nog att säga – nja, kanske ändå inte.
Jag skulle vilja lyfta en annan förstafemma som minst lika bra – kanske till och med bättre. I och för sig i en annan tid och med en lite annorlunda hockey. Att jämföra olika tidsepoker är vanskligt eftersom sporten förändras men i slutet av 70- och början av 80-talet hade inte Putte Carlsson, 1-3-1, Spillersboda 3:2 och allt vad systemen hette tagit död på de snabba uppspelens hockey. Just då, i den tiden var dessutom uppspelen något av ett adelsmärke för AIK-hockey.
Det var nästan så att man visste att när någon lagt pucken bakom egen kasse och de där uppspelsåkningarna påbörjades kring egen blå att inom loppet av 5-7 sekunder kommer det att vara målchans för AIK. Särskilt en femma var en garant för att varje uppspel hade stor potential att utmynna i en farlighet. Nämnda femma bestod av följande backpar:
Mats Rasmusson – polis i det civila men ingen polistyp på isen men ändå lite sådär lagom ful för att sätta sig i någon slags respekt hos motståndarna. Annars var ”Rasmus” lite av en doldis. Hans styrka låg främst i det defensiva. Att befinna sig på rätt ställe vid rätt tillfälle. Hans förmåga att läsa spelet var dock en tillgång i de nämnda berömda uppspelen. Han visste exakt var han skulle placera pucken med exakt hårdhet i passningarna.
Anders Wallin – skridsko- och spelskicklig back även han med sina främsta tillgångar i defensiven även om han var aningen mer offensiv än sin back-kollega. Särskilt stor poängskörd blev det ändå inte för Wallin. Mellan 5 och 10 poäng per säsong kanske. Sannolikt är ändå att de här backarnas defensiva skills gjorde det lättare för femmans tre forwards att släppa på tyglarna och ösa på framåt.
Kedjan jag pratar om bestod av:
Leif Holmgren – den norrländske centern med den extrema spelförståelsen. Grovjobbare, passningsspelare, målskytt och lagom grinig. Leffe – vars tröja med nummer 18 hänger i Hovets tak – var den där typen av spelare alla vill ha i sitt lag men ingen vill möta. Under sina tretton säsonger i AIK gjorde han i runda slängar lika många mål som assists. Han var killen som hittade den oväntade öppnande passningen och killen som utan fruktan tog sig in framför kassen för att stöka till, ta en smäll och ge en smäll i en och samma person.
Bengt Lundholm – dalmasen som kom till AIK från Leksand var given i förstalinen från dag ett. Lundholm var ett puckgeni av sällan skådat like. Hans briljanta teknik kombinerade han med snabba skridskor, finna passningshandleder och en näsa för var målet låg. Ska vi hitta någon svaghet hos Bengt Lundholm så skulle det väl vara att han inte var den mest defensiva spelaren man sett i AIK. Men framför två defensivt skickliga backar och med en grovjobbande center vid sin sida kunde Bengt lugnt koncentrera sig på sina tekniska färdigheter och sin offensiva läggning.
Mats Ulander – hockeybohemen och discokillen som liksom kedjekamrat Holmgren kom till AIK från lapphelvetet men där upphör likheterna. Där Holmgren med all sannolikhet var den som var sist av isen efter varje träning kan ”Ullis” mycket väl ha varit först av. Det här var råtalangen som levde på en extrem skridskosnabbhet, ett stenhårt skott och ett fint målsinne. Samtliga forwards i den här superkedjan gjorde mål men flest gjorde Ulander.
Vad gör då det här gänget större än the Blue Line? Frågan är befogad och svaret inte helt givet. Självklart finns det en viss nostalgi i påståendet. Vidare vill jag lyfta det faktum att den här kedjan . ja hela femman gjorde många säsonger i AIK. Lundholm fyra – de övriga spelade aldrig elithockey för någon annan klubb. Nämnda femma lyckades (Lundholm undantagen) vinna SM-guld med AIK (Ulander, Holmgren och Wallin två gånger).
Dessutom verkade man i AIK i en tid då laget nådde slutspel (vilket endast fyra lag gjorde då) fem gånger, fyra SM-finaler och en semifinal. Tittar man på den resultatraden och jämför med de senaste årens upplagor av AIK kan man absolut tala om svunna tider.
Vi hört om stora tider som har svunnit, vi vet att snart så är det dags igen……….
