Tack för mig, tack för allt
SM-final mot Frölunda, kvalspel mot Timrå, Hockeyallsvensk final mot både MoDo och Brynäs. Det känns som att ett helt hockeyliv ryms i de senaste sex åren. Kanske är det därför det gör extra ont för mig att skriva den här texten. Den blir nämligen min allra sista här.
Är det lite som att cirkeln sluts för mig? Det var på SvenskaFans det började på riktigt – och det är också här det slutar nu. Redan när jag var 15 år blev jag biten av skrivandet. Då startade jag en blogg om Djurgården Hockey på Aftonbladets bloggportal, tog steget vidare till SvenskaFans där en helt ny värld öppnade sig, fick äran att skriva några texter för Järnkaminerna, började praktisera på månadstidning och dagstidning efter gymnasiet. Och någonstans i den vevan kom jag också in hos Djurgården Hockey där jag fick möjligheten att jobba som medieansvarig och träffa mina barndomsidoler på nära håll.
Jag minns fortfarande hur svårt det var att hålla i pennan och blocket när jag försökte skriva ner citaten från Kristofer Ottosson och Nichlas Falk. Det blir nog lätt så när människor du hela tiden har sett upp till plötsligt står där framför dig.
Efter den sommaren kom jag in på journalistlinjen i Ljungskile, skrev mitt exjobb om Patrik Andersson (ja, den Patrik Andersson) och hjärnskakningar inom sporten. Samtidigt gav jag och några vänner ut ett reportagemagasin om ishockey som fick namnet One-On-One, som såldes på Pressbyrån. Vi körde på med magasinet i två år, gjorde mängder av reportage med olika hockeypersoner på olika hockeyplatser i Sverige och tänkte att vi skulle ta över världen. Facit: det gjorde vi inte. Men vi växte som människor. Efter det fick jag chansen att skriva för hockeysverige.se, men så kom min första son och jag behövde varva ner mitt hockeyskrivande.
Trodde jag i alla fall.
I stället återvände jag till SvenskaFans och har nu varit redaktör för Djurgården Hockey-sektionen i sex år. Och någon nedvarvning har det inte blivit, snarare tvärtom. Jag har varit stolt över mycket de senaste åren. Som att Djurgården Hockey uppmärksammat min bevakning på deras hemsida, att jag gästat DIFpodden, att Sanny&Svensson gett fina lovord på vägen och att större mediekanaler då och då har plockat upp någon nyhet jag har nosat fram. Mina två Guldskölden-nomineringar för Årets SvenskaFans-skribent kommer jag alltid att bära med mig, att jag på något sätt har lyckats få ut en text efter varje match de senaste sex åren betyder mycket för mig – så även att antalet sidvisningar per artikel växt från ett par tusen till närmare 10 000 visningar.
Det har blivit många tidiga morgnar och sena kvällar. Och jag har många gånger ställt mig frågan om stressen och pressen har varit värt det. Men den fina responsen från er läsare och följare har varit mitt bränsle, min känsla att Djurgården Hockey är viktigt på riktigt har många gånger varit min drivkraft.
Och att få skriva. Jag känner mig aldrig så fri som då.
Det har varit en otrolig resa för mig. Som alltså tar slut nu. Den enkla förklaringen är att jag vill ge min familj mer tid. Med två söner, sambo och ett heltidsjobb är tiden min största utmaning. Och jag behöver ta ett beslut, för att jag tror att det ändå är det bästa för mig och mitt liv.
Under 18 år har jag skrivit om sporten i mitt hjärta. Under 18 år har jag nästan varje dag tänkt på nästa text, på nästa analys. Och någonstans, mitt i allt det här, undrar jag vem jag är om jag inte gör det. Någonstans vill jag också släppa taget om hockeyskrivandet för att se vad som väntar. Även om det också är fruktansvärt jobbigt – ja, till och med läskigt – att göra just det. Hockeyn har gett mig så otroligt mycket, det kommer den fortsätta att göra. Bara på ett annat sätt.
Tack till alla ni som har läst mina texter och följt mig, tack till alla ni som har hört av er med tips och tankar, tack till alla inom Djurgården Hockey som har svarat på mina frågor.
Och tack till dig, pappa. Du som en gång i tiden gjorde mig till djurgårdare. Från den dagen gav du mig något som både känns och är större än livet själv. Nu lägger jag undan mitt tangentbord. Kanske tar jag upp det en dag, kanske inte. Men en sak vet jag, en sak är jag säker på.
Jag är Djurgår'n tills jag dör.
