Tankar efter Sveriges seger: ”Hur långt räcker det här?”
Sju tankar från och kring Sveriges kvartsfinalseger.
Sverige besegrade Lettland med 2-1 i JVM-kvartsfinalen efter mål av Isak Rosén och Emil Andrae. Men det var ingen övertygande insats och det är snarare Lettlands prestation som står ut.
Initiativet
Det var Lettland som kom ut hetast, i alla fall under de inledande minuterna. Nu rörde det sig inte direkt om någon mördande kanadensisk forcering och Jesper Wallstedt testades aldrig – men Lettland visade att man var här för att spela. Det gav väl också en indikation på att det här var en stor match för de lettiska spelarna, medan det var en försäsongsmatch som vilken annan för svenskarna.
Efter 1-0-målet, och i synnerhet under den andra perioden, tog Sverige över matchbilden. Det var på inga sätt något dominant övertag, men det blev tydligt vilket lag som var drivande. Övertaget utnyttjades däremot inte och så småningom fick vi en kvittering.
Den lettiska uppoffringen och attityden var väldigt imponerande. Men man lyckades inte hålla den intakt under hela matchen. I slutändan var det några enstaka aktioner som blev för kostsamma.
Den imponerande disciplinen – som brast
Letterna höll de svenska spelarna på utsidan effektivt under stora delar av matchen. Framför allt var det tydligt under den första perioden. Bortsett från något enstaka längre byte i offensiv zon av exempelvis Stakkestad-kedjan var det sällan något imponerande svenskt spel då. Det är ju också något vi känner igen från de tidigare matcherna, där Sverige egentligen bara har gjort avtryck sporadiskt.
Lettlands disciplin var exemplarisk på alla sätt och vis… tills den inte längre var det. Gustavs Ozolins drog på sig en korkad utvisning när han gick för hårt mot en Fabian Lysell som hade brutit in på mål – och det straffade sig direkt i det efterföljande numerära överläget.
Ozolins såg onekligen till att ta revansch i och med sitt mål, men i den tredje perioden gjorde sedan Martins Lavins bort sig när han delade ut en ful och farlig huvudtackling på Liam Öhgren. Ett fem minuter långt svenskt powerplay följde – och där borde givetvis matchen ha avgjorts. Men trots ett bra PP över turneringen fick svenskarna inte till något vettigt spel när det började bli viktigt.
Ska Lettland kunna vinna mot Sverige ska man egentligen inte ha råd med sådana påhitt.
Backgeneralerna
Hypad som få – och det med rätta, det ska gudarna veta – men i det här mästerskapet har Simon Edvinsson inte varit så dominant som många förväntade sig. Nu finns det ju så klart förmildrande omständigheter med tanke på matförgiftningen, men Edvinsson var ofta anmärkningsvärt anonym mot Lettland.
Istället är det Emil Andrae som har drivit det svenska laget. Poängproduktionen talar sitt tydliga språk, men HV71-backen har imponerat över hela isen. Sättet han förhindrade Felikss Gavars kontring i det svenska numerära överläget sent i första perioden kan symbolisera det. Det betryggande lugnet med pucken i egen zon imponerar också.
Emil Andrae jobbar hem #JVM #worldjuniors #HV71 #Flyers
— SwehockeyGIFs (@swehockeygifs) August 17, 2022
?? SVT Play pic.twitter.com/cVOUfOqgNc
Det är inte det minsta kontroversiellt att hävda att Andrae är JVM:s främsta försvarare hittills.
Rotationen i försvaret
Det är kanske lite motsägelsefullt med tanke på resonemanget kring Simon Edvinssons tidigare magsjuka, men varför ska Tomas Montén & Co rotera på sju backar i en kvartsfinal? Om Edvinsson anses vara i speldugligt skick är han i speldugligt skick.
En sådan rotation stör flytet i bytena och den personliga matchningen. Det bör absolut ha påverkat den svaga prestationen under matchens inledning. I en kvartsfinal ska man inte vara snäll och låta alla spel – sätt dina bästa spelare på isen, låt dem diktera vad som händer på isen och ge dem en regelbundenhet i matchningen. Inget hafsande med sju backar.
I forwardsbesättningen fick även Albert Sjöberg några byten, men den rotationen var inte lika omfattande som i försvaret. Varför det här gullandet att alla ska få spela?
Jonas Andersson förtjänar något större
Varken SVT eller Viaplay levererar så värst intressant bevakning från mästerskapen, men en ständig ljusglimt är Jonas Andersson. SVT-experten förefaller vara påläst, är engagerad i det han jobbar med och kommunicerar ut sitt kunnande på ett förståeligt sätt.
Det är synd att han inte får en större arena att jobba på. Han, och tittarna, förtjänar något större. Det är hög tid för C More att rekrytera honom. Han är för bra för att slösas bort på sporadiska insatser hos SVT.
Medaljhoppet Wallstedt
Spelare som Simon Edvinsson, Oskar Olausson och Fabian Lysell – för att nämna några framträdande namn – är givetvis väldigt lovande. Alla har goda möjligheter att nå NHL och göra avtryck där. Men i den här turneringen är det Jesper Wallstedt som är det stora medaljhoppet. De andra stora namnen har visat att de inte är några man kan luta sig mot den här gången.
Wallstedt fick en svår match mot Lettland där han fick stå tämligen sysslolös under långa sekvenser, men när det behövdes var han redo. Ska man rå på Kanada, USA och Finland framöver krävs det sannolikt en Wallstedt på topp.
Hur långt räcker det här?
Juniorkronorna har inte imponerat under JVM. Bortsett från en kort forcering mot USA är det inte mycket som står ut. Men nu står man trots allt inför en semifinal. Så är det en styrka att ha gjort vad som krävs för att ta sig dit? Genom åren har JVM-lagen ofta varit gruppspelsvärldsmästare bara för att misslyckas – hedersamt eller fiaskoartat – i de viktigaste matcherna.
Så är det en styrka att ta sig till semifinal utan att göra några avtryck? Är det kanske ett tecken på att man jobbar sig in i mästerskapet och växlar upp? Eller är det i ärlighetens namn bara att leva upp till kraven med tanke på att det bara finns fyra relevanta lag på plats? Och hur kommer det gå mot de stora nationerna när Lettland gav sådana här stora problem?
Sverige hade ju massiva problem när USA satte fart och det är en legitim fundering att fråga sig hur långt det här laget och spelet egentligen räcker när det nu blir allvar.
