Tre Kronor All Star Team 1920-68
I det här laget återfinns svenska ishockeylegender som spelade under 1940-, 1950- och 1960-talet och flera av dem var med när Sverige vann VM för första gången 1953
Det här är andra delen av 18 och den sista delen publiceras dagen före årets World Cup startar.
Som ni förstår av titeln så innehåller det här laget bara svenskar som hade sin storhetstid före 1968 (det finns ett fåtal som fick en plats i laget med spelare från 1968-92 som också kunde tagit en plats i det här laget). Ordningen på hur jag presenterar spelarna i laguppställningen går enbart efter när spelaren debuterade i Tre Kronor och har inget med hur jag rankar spelarna att göra.
Spelarna som blivit uttagna har nästan alltid ett smeknamn, i flera fall är spelaren mer känd under smeknamnet än deras riktiga för- eller efternamn och en av dem bytte till och med ut efternamnet (det finns fler bland de som inte kom med i laget). Första EM-turneringen i ishockey spelades 1910 och EM hade egna turneringar fram till 1927 plus 1929 och 1932 men mellan 1928 och 1991 avgjordes EM samtidigt som OS/VM men Sveriges EM-placeringar kommer inte nämnas om den inte skedde i en separat EM-turnering.
Sverige deltog för första gången i en internationell turnering 1920 då ishockey fanns med på programmet under OS i Antwerpen. Året efter deltog Sverige för första gången i EM men Sverige deltog inte i den första VM-turnerinen som spelades 1930 istället kom debuten i VM året efter 1931 då Sverige blev sexa.
Det sägs att målvakten är halva laget men när det gäller svensk ishockey har målvakten ofta betytt betydligt mer än så. Det var en enormt stor konkurrens om de tre målvaktsplatserna men genom att ändra lite på den ursprungliga tidsgränsen så kunde jag placera Leif ”Honken” Holmqvist som annars varit självskriven i laget med spelare från 1970- och 1980-talet. Kvar blev då fem målvakter, Lars Svensson var den med sämst meriter och försvann därmed först. Kjell Svensson och Thord Flodqvist fick de första två platserna och sedan tog ”Brand-Johan” den tredje platsen framför ”Klimpen” Häggroth vars karriär var lite för kort för att kunna utmana på allvar trots VM-guldet 1962.
Det var även hård konkurrens bland backarna, två var givna (Lasse Björn och Rolle Stolz), två andra var lika givna frågan var bara i vilket Tre Kronor de skulle vara med i. Efter att jag satt 1968 som gräns tog Bert-Ola Nordlander och Lill-Strimma Svedberg var sin plats i det här laget. Tre platser kvar och när jag skrev ner namn ur minnet så var det fem som konkurrerade om de platserna, efter lite letande på nätet och i böcker hade antalet ökat till tio.
Tre av de tio hade startat som forward (precis som Lill-Strimma) och även spelat landskamper som forward men jag valde att bara ta bort en av dem som genast tog en av forwardsplatserna (Eilert ”Garvis” Määttä). Jag plockade sedan bort Sven Bergqvist som är mer känd som fotbollsmålvakt och Rune Johansson, Hans Svedberg och Sven Thurman vilket gjorde att två av Gert Blomé, Åke ”Plutten” Andersson, Åke Lassas, Nicke Johansson och Vilgot Larsson också måste bort. Jag valde att ta bort Vilgot Larsson och Gert Blomé (en back från 50-talet och en back från 60-talet) men de tre som kom med hade landslagskarriärer som sträckte sig från 1938 till 1970.
Jag insåg även att en hel del tunga namn bland forwards också skulle hamna utanför det här laget, gränsen 1968 gjorde att jag med gott samvete kunde ge flera spelare med Tord Lundström i spetsen en plats i laget med spelare 1968-92. Helt givna var givetvis: Tumba, Sura-Pelle, Dubbel-Nisse och Akka eller Sven Johansson, Ronald Pettersson, Nils Nilsson och Anders Andersson som det stod i deras födelsebevis. Förutom dem måste Ulf Sterner, Lars-Eric Lundvall, Hans ”Stöveln” Öberg och den redan nämnde Eilert ”Garvis” Määttä vara med.
Fem platser återstod och nu blev det genast svårare, bland utmanarna fanns följande spelare när jag plockat bort Lundström och andra som istället tog en plats i Tre Kronor 1968-92 : Hans Mild, Stig Carlsson, Rolf Pettersson, Uno Öhrlund, Eje Lindström, Gösta Johansson, Rolf Eriksson-Hemlin, Lennart Johansson, Carl-Göran Öberg, Sigurd Bröms, Erik Johansson, Holger Nurmela, Hans Tvilling och Stig Tvilling. Lägg sedan till pionjärer som Nils Molander, Hans Georgii, Erik Burman, Birger Holmqvist och Gustaf Johansson. Jag bestämde mig snabbt för att inga av pionjärerna fick plats och därefter plockade jag bort fotbollsspelaren Hans Mild, Eje Lindström, Rolf Pettersson, Sigurd Bröms, Rolf Eriksson-Hemlin och Brynäslegenden Lennart ”Tigern” Johansson.
Tre av Stig Carlsson, Uno Öhrlund, Gösta Johansson, Erik Johansson, Carl-Göran Öberg, Holger Nurmela och bröderna Hans och Stig Tvillng (Andersson tills de bytte namn) fick inte plats och eftersom det nästan är omöjligt att sära på bröderna Tvilling så valde jag att ta bort dem tillsammans med målsprutan Stig Carlsson från Södertälje.
Här är mitt Tre Kronor All Star Team -1968:
Målvakter
Arne Johansson
Arne ”Brand-Johan” Johansson debuterade i Södertälje IF:s A-lag vid 20-års ålder 1935, 1941 återvände han till moderklubben Södertälje SK som han blev trogen tills han spelade sin sista match 1952 (han var reservmålvakt i SSK i ytterligare några säsonger). Brand-Johan vars smeknamn berodde på att han var brandman kan sägas ha lagt grunden till att just Södertälje under lång tid var platsen med Sveriges bästa målvakter, se bara de övriga två målvakterna i det här laget.
Det blev sammanlagt 19 säsonger och 181 matcher i högsta serien i Sverige och under den tiden vann han 2 SM-guld (1941, 1944). Brand-Johan debuterade landslaget 1938 och 1947 blev han utsedd till VM:s bäste målvakt. Att hans landslagskarriär sammanföll med andra världskriget gör givetvis att han spelat betydligt färre landskamper än om det varit fred hela tiden. Han spelade 89 landskamper mellan 1938 och 1952, deltog i 5 VM-turneringar varav en var OS-turneringen i St. Moritz 1948, förutom EM-medaljer består hans meriter av 2 VM-silver, 1 fjärdeplacering i VM, 2 femteplaceringar i VM och 1 femteplacering i OS.
Brand-Johan hade en ootrodox stil, han ”simmade” en hel del och han var inte rädd för att lämna målgården för att spela pucken. Han använde dessutom inte plockhandsken speciellt mycket, han boxade eller sparkade ofta bort pucken istället för att blockera den. I en omröstning 1956 utsågs Brand-Johan till Sveriges bäste målvakt genom tiderna.
Thord Flodqvist
”Flodan” var under lång tid reservmålvakt bakom Brand-Johan i SSK något som gjorde att han i början av 1950-talet gick till AIK. 1952 återvände han till SSK där han stannade tills han slutade 1960. Han spelade 226 matcher under16 säsonger i Division 1 som på den tiden var den högsta serien i Sverige och vann 2 SM-guld (1953, 1956). Han blev efter karriären tränare och lagledare för SSK:s juniorlag under många år.
Flodqvist debuterade i landslaget redan säsongen 1946-47 men blev given förstemålvakt 1952-53 då han var målvakt när Sverige vann sitt första VM-guld (turneringen var rumphuggen och enbart fyra av åtta kvalificerade lag kom till start Canada, USA, Norge och Polen stannade hemma och dessutom avbröt Tjeckoslovakien turneringen).
I VM 1957 då Sverige vann VM-guld för andra gången spelade Flodan en desto större roll, när ställningen var 4-4 i den sista matchen mot Sovjet (oavgjort räckte för att Sverige skulle vinna VM) träffades han av ett skott i ansiktet och föll medvetslös till isen men efter lite omplåstring kunde han slutföra matchen utan att släppa in några mål. Flodan spelade 82 landskamper för Sverige och deltog i 5 VM/OS-turneringar och fick med sig hem 2 VM-guld, 3 VM-brons och 1 OS-brons.
Kjell Svensson
Kjell Svensson som 17-åring debuterade i Södertälje 1955 och året efter vann han SM som reservmålvakt. 1960 tröttnade han på att vara backup och gick till Taberg som höll till i division 2, trots det blev han uttagen i landslaget och deltog i OS i Squaw Valley där han slog igenom på allvar. Han återvände till SSK 1963 efter två säsonger i AIK och stannade i klubben resten av karriären tills han 1969 lämnade plats till Curt Larsson. Svensson blev sedan tränare i SSK och även förbundskapten för Tre Kronor innan han satsade på karriären vid sidan av idrotten.
Svensson debuterade i landslaget som reserv 1957 och startade sin första landskamp 1959, sammanlagt blev det 148 landskamper och han deltog i sju internationella turneringar (2 OS och 5 VM). Han har 1 VM-guld, 1 OS-silver, 3 VM-silver och 1 VM-brons i sin medaljsamling och tillsammans med Carl-Göran Öberg fick han under slutet av 1960-talet erbjudande om att bli proffs i Toronto Maple Leafs. Kjell Svensson hade givetvis också ett smeknamn men ”Mistluren” var lite för krångligt för att riktigt fastna i folks medvetande, smeknamnet fick han för att han var så högljudd under matcherna när han dirigerade försvaret.
Målvakter som var med i diskussionen men inte platsade eller inte kom med av andra skäl: Leif Holmqvist, Lennarth Häggroth och Lars Svensson
Pionjärer: Seth Howander, Albin Jansson och Einar Olsson
Backar
Åke Andersson
Åke ”Plutten” Andersson startade karriären som forward i Hammarby men i början av 1940-talet blev han back. Ishockeykarriären som började i Hammarby 1934 varade i hela 23 säsonger (ska vara ett rekord över antal säsonger en svensk spelat i den högsta ligan) till 1957 och under den tiden blev han svensk mästare vid sex tillfällen. De 23 säsongerna blir ändå mer imponerande om man vet att han mellan 1932 och 1958 även spelade bandy och säsongen 1939-40 fotboll för Hammarby, han är Stor Grabb i både Bandy (51) och ishockey (24).
Precis som storstjärnorna på andra sidan Atlanten så var Plutten inte mycket för det här med att byta, i början av sin karriär var han ofta på isen under hela den effektiva speltiden. Han spelade tre landskamper i bandy men i ishockey blev det 134 landskamper mellan 1937 och 1954 och under sin storhetstid efter det andra världskriget var han Tre Kronors lagkapten. Hans deltog i 2 OS och 7 separata VM-turneringar och i sin medaljsamling hade han 1 VM-guld, 2 VM-silver, 1 OS-brons och 2 VM-brons.
I VM 1949 blev han utsedd till turneringens bäste spelare och han blev 7 år i rad framröstad som Sveriges bäste hockeyspelare (1947-1953). 1946 utnämndes han till Sveriges bäste hockeyspelare genom tiderna och 1956 till den bäste svenske vänsterbacken genom tiderna.
Åke Lassas
Lassas debuterade som forward i Leksands A-lag när han fyllt 15 år och spelade i klubben mellan 1944 och 1963. Säsongen 1948-49 var han med om att föra upp Leksand i Division 1 och samma säsong blev han tillsammans med Hans Öberg och Lars Pettersson de första svenska spelarna i ett VM som inte spelade för ett lag som kom från Stockholmstrakten. Lassas spelade större delen av sin karriär i samma backpar som Vilgot Larsson och sammanlagt blev det 168 matcher i division 1 där han gjorde 71 mål och 87 poäng.
Han debuterade som sagt i landslaget 1948-49 och han deltog i 2 OS-turneringar och 5 VM-turneringar, I Lassas medaljsamling finns 1 VM-silver, 1 OS-brons och 2 VM-brons. Lassas blev 1956 den förste som belönades med Guldskridskon som Sveriges bäste hockeyspelare och ett annat bevis på hans storhet är att han är en av endast två spelare som fått sitt tröjnummer pensionerat av Leksand.
Lars Björn
Lasse Björn kom 1949 som 17-åring till Djurgården från Westermalms IF och vann sitt första SM samma säsong. Fram till 1966 då han spelade sin sista match i Djurgårdströjan blev det 8 SM-guld till för honom och ingen har fler SM-guld (Tord Lundström har lika många). Han var Djurgårdens lagkapten under nio säsonger, när han slutat som spelare var han under några år tränare för Djurgården och senare blev han ledare för Stockholms lag i TV-pucken.
Han debuterade i landslaget 1950 i en match mot Storbritannien och gjorde sitt första VM/OS 1952 . Han var lagkapten när Tre Kronor vann VM-guld för andra gången 1957 och sammanlagt var han lagkapten under sex landslagssäsonger. Han spelade 217 landskamper och deltog i tre OS- och sju separata VM-turneringar, i hans medaljsamling finns förutom de 9 SM-gulden, 2 VM-guld, 1 OS-brons och 3 VM-brons. 1954 blev han utsedd till VM-turneringens bäste back och 1998 blev han invald i IIHF:s Hall of Fame. Idag är han tyvärr nog mer känd som Douglas Murrays morfar än som en av Sveriges absolut bästa backar genom tiderna.
Roland Stolz
Rolle Stoltz debuterade i Djurgården 1955 och spelade sin sista match med klubben 1970, under sina 15 säsonger i klubben vann han SM-guld sex gånger. 1959 blev han utsedd till Sveriges bäste hockeyspelare (Guldpucken) och Stoltz spelade i samma backpar som Lasse Björn tills Björn slutade. Stolz som verkligen inte var någon offensiv spelare gjorde under karriären i Djurgården aldrig mer än 9 mål under en säsong och sammanlagt blev det 68 mål dvs ett snitt på 4,5 mål per säsong.
Stoltz debuterade i landslaget 1956 och spelade 218 landskamper under 13 säsonger, han deltog i 3 OS- och 9 separata VM-turneringar och samlade på sig 2 VM-guld, 1 OS-silver, 3 VM-silver och 2 VM-brons. 1963 blev han utsedd till VM:s bäste back och 1999 blev han invald i IIHF:s Hall of Fame. Efter spelarkarriären blev han en populär bisittare till Lars-Gunnar Björklund när det var dags för ishockey på TV under 1970-talet.
Bert-Ola Nordlander
Nordlander som egentligen döptes till Bert-Olov växte upp i Timrå på samma gata som Lill-Strimma Svedberg och Eje Lindström och precis som de gjorde så startade han sin hockeykarriär i Wifsta/Östrands IF. Han var bara 15 år när han spelade sin första A-lagsmatch i division 1 som på den tiden var den högsta serien i Sverige. Efter sju säsonger i klubben som 1966 bytte namn till Timrå IK fick han jobb i Stockholm och valde då att spela för AIK där han stannade som lagkapten i tio säsonger innan han hjälpte Nacka att gå upp i division 1. Han avslutade sin karriär med 1 säsong i division 1 med Hammarby och han spelade sammanlagt 369 matcher i division 1 för fyra olika klubbar och gjorde 71 mål och 141 poäng.
Nordlander debuterade i landslaget som 19-åring 1957 och spelade sin första stora turnering i Squaw Valley 1960 då Sverige blev femma i OS-turneringen. Sammanlagt blev det 195 landskamper och han deltog i 4 OS (3 var samtidigt VM) och 7 separata VM-turneringar och samlade på sig 1 VM-guld, 1 OS-silver, 4 VM-silver och 2 VM-brons. 1967 blev han utsedd till Sveriges bäste hockeyspelare och han var en av Sveriges bästa backar under hela 1960-talet.
Nils Johansson
Nicke Johansson var ett konditionsfenomen, när han var som bäst hade han testvärden som konkurrerade med skidfenomenet Sixten Jernbergs värden. I början av karriären spelade han ofta hela matcherna och fortsatte med det även när han spelade med Modo i division 1 på 1960-talet. Han startade karriären i Alfredshems IK som 1963 bytte namn till Modo AIK och spelade 14 säsonger för klubben innan han 1971 skrev på för Färjestad där han avslutade sin karriär 1975. Han vann aldrig SM men 1964 blev han utsedd till Sveriges bäste spelare (Guldpucken).
Han blev uttagen till landslaget för första gången 1960 när han fortfarande spelade i division 2 och spelade sitt första VM 1962 då Tre Kronor vann turneringen för tredje gången.. Han var bofast i landslaget tills 1970 då han gjorde sin sista VM-turnering och han spelade 168 landskamper och deltog i 2 OS- och 7 separata VM-turneringar. I medaljsamlingen finns 1 VM-guld, 1 OS-silver, 5 VM-silver och 1 VM-brons. Efter spelarkarriären blev han tränare för bland annat Färjestads juniorlag, Hanhals och Mölndal och hans tröja hänger i taket på Modos hemmaarena.
Lennart Svedberg
Det räcker att säga hans namn och givetvis lägga till smeknamnet ”Lill-Strimma” för att äldre hockeyfans i Ryssland och Canada ska lysa upp och börja prata hockey. Hans legendstatus är antagligen större utomlands än den är i Sverige eftersom vi svenskar inte vet hur man vårdar minnet av idrottslegender. Under sin korta men lysande karriär hann Lill-Strimma både med att av den sovjetiske tränarlegenden Anatoli Tarasov bli erbjuden att spela för CSKA Moskva säsongen 1968-69 och att året efter tacka nej till ett NHL-kontrakt med Detroit Red Wings (han ska dessutom fått ett NHL-erbjudande från St. Louis Blues inför NHL-expansionen 1967).
Skridskovirtuosen Lill-Strimma började karriären som forward i Wifsta/Östrands IF (bytte 1966 namn till Timrå IK) och Grums IK men när han värvades till Brynäs 1963 blev han omskolad till back. Han spelade i den högsta svenska ligan redan som16-åring och debuterade i juniorlandslaget som 17-åring. Han vann SM-guld med Brynäs 1964 och valde 1965 att gå till Mora som han hjälpte att gå upp i division 1. Han stannade i Mora i tre säsonger till innan han 1969 återvände till Timrå där han spelade tills att han tragiskt omkom 28 år gammal i en bilolycka 1972. Han spelade 12 säsonger i division1 och gjorde 92 mål och 189 poäng på 267 matcher (enligt hockeyhalloffame.se).
Lill-Strimma spelade 139 landskamper och gjorde 21 mål, han borde spelat fler turneringar för Tre Kronor men han plockades ofta bort pga hans bohemiska stil både på isen och privat. Han deltog i 1 OS och 5 separata VM-turneringar och blev utsedd till VM:s bäste back 1970 och uttagen i All Star Team 1968 (även OS), 1969 och 1970. Han samlade under sin korta karriär på sig 2 VM-silver och 2 VM-brons. Hans minne lever i Sverige främst vidare genom att bäste backen i TV-pucken varje år belönas med Lill-Strimmas stipendium och en årlig Cup som Timrå arrangerar. Hans tröja är dessutom upphängt i taket på EON Arena vars B-hall även döpts till Lill-Strimma hallen.
Backar som var med i diskussionen men inte platsade eller inte kom med av andra skäl: Rune Johansson, Gert Blomé, Hans Svedberg, Sven Thunman, Sven Bergqvist och Vilgot Larsson
Pionjärer: Einar Lundell och Einar Lindqvist
Forwards
Holger Nurmela
Holger ”Hogge” Nurmela debuterade som 18-åring i Hammarbys A-lag säsongen 1937-38, Nurmela som även kallades ”Vackre Holger” spelade även bandy och fotboll på elitnivå med Hammarby. Nurmela vann tre SM-guld i ishockey med Hammarby (1942, 1943 och 1945) och gjorde under sin karriär 164 mål i division 1. 1950 blev han seriens bäste målskytt för andra gången och säsongen efter gick han till AIK där han spelade i två säsonger innan han 1952 ”varvade” ned under några säsonger med Saltsjöbadens IF som då spelade i division 2 och 3.
Han avslutade sin aktiva karriär med en sista säsong i Hammarby 1955-56 då han även var spelande tränare. Under sin sista säsong gjorde han nog en av sina absolut bästa matcher när han den 11 januari 1956 gjorde 5 mål när Hammarby besegrade Leksand med 6-1 på bortaplan. Han återvände som tränare i Hammarby under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet och i en omröstning 1950 blev Nurmela utsedd till 1940-talets bäste vänsterforward i Sverige.
Han fick debutera i landslaget säsongen 1938-39 och spelade fortfarande i landslaget när han gjorde sin sista säsong 1955-56. Han var självskriven i landslaget även under säsongerna då han spelade i Saltsjöbaden och sammanlagt spelade han 153 landskamper och gjorde 111 mål. Han spelade även en match mot Tre Kronor med Hammarby och då gjorde han Hammarbys enda mål. Nurmela deltog i 3 OS-turneringar och 4 separata VM-turneringar och samlade på sig 1 VM-silver, 1 OS-brons och 2 VM-brons. Nurmela gjorde sina bästa turneringar när de avgjordes i Stockholm 1949 och 1954.
Erik Johansson
Erik ”epa” Johansson spelade i Södertälje SK under 17 säsonger och vann 2 SM-guld under sin tid som SSK:s lagkapten. Han spelade vänsterforward i en på sin tid fruktat kedja med Birger ”Hallon” Blomqvist och Stig ”Stickan” Carlsson och gjorde 132 mål för SSK på 224 matcher i division 1 mellan 1944 och 1960. Under slutet av 1950-talet gick han ned på backpositionen men behöll sin plats i landslaget även om han inte längre fick plats när det var dags för mästerskapsturnering.
Hans landslagskarriär varade nästan lika länge, han debuterade 1946 och spelade sin sista landskamp 1959. Han spelade 161 landskamper (Flera andra källor har 142 landskamper men jag har gått efter antalet som står på hockeyhalloffame.se) och gjorde 73 mål. Han deltog i 1 OS och 6 separata VM-turneringar och samlade på sig 1 VM-guld, 2 VM-silver, 1 OS-brons och 2 VM-brons.
Erik Johansson är också mannen bakom ett sportuttryck som dagens kommentatorer inte skulle klara sig utan. I en klassisk felsägning under en intervju 1955 kallade han en felpassning från Åke Lassas för indianare istället för uttrycket ”in-i-banare” som ofta användes på den tiden för att beskriva den sortens passning.
Gösta Johansson
Gösta ”Lill-Lulle” Johansson var son till hockeypionjären Gustaf ”Lulle” Johansson och precis som sin far så skulle han bli hockeyproffs i Tyskland. Lill-Lulle debuterade i division 1 redan som 16-åring i IK Göta men året efter gick han till Djurgården där han skulle bli svensk mästare sex gånger. Han gjorde 178 mål i division 1 där han förutom Göta och Djurgården även spelade för Västerås IK. Säsongen 1960-61 valde han att spela i Tyskland och blev tysk mästare med KTSV Preussen Krefeld.
Lill-Lulle spelade 121 landskamper mellan 1947 och 1955 och gjorde 54 mål (pappa Stor-Lulle spelade 76 landskamper och gjorde 58 mål). Han deltog i 1 OS och 6 separata VM-turneringar och fyllde där på sin medaljsamling med 1 VM-guld, 1 VM_silver, 1 OS-brons och 2 VM-brons. Efter spelarkarriären blev han tränare och ledde Bozano till tre raka mästerskap i den italienska ligan under slutet på 1970-talet.
Hans Öberg
Hans ”Stöveln” Öberg ska ha fått sitt smeknamn efter att han under en bandymatch snurrat fast skridskoskenorna under sina gummistövlar. Han blev en av Gävles första hockeystjärnor och han vann 1 SM-guld med Gävles på den tiden bästa lag Gävle GIK (Godtemplares IK). Han hade debuterat i Godtemplarna redan säsongen 1947-48 och han stannade i klubben tills 1964 då laget åkte ur division1 och han slutade med ishockey. Samma dag som det blev klart att Godtemplarna åkte ur division 1 spelade han SM-final i bandy med Skutskärs SK (han vann dessutom SM i bandy 1959). Han spelade förutom bandy och ishockey både handboll och fotboll och ska ha varit lovande i bägge sporterna innan han satsade på sporterna på is.
Han debuterade i landslaget 1948 och deltog i 2 OS- och 7 separata VM-turneringar där han samlade på sig 2 VM-guld, 1 OS-brons och 3 VM-brons. Han spelade 162 landskamper och gjorde 97 mål med det är han på fjärde plats genom tiderna efter Tumba, Nisse Nilsson och Sura-Pelle när det gäller mål i Tre Kronor. Efter spelarkarriären satsade han på sin sportaffär som fortfarande finns även om den flyttats, den drivs nu av hans söner och här är hemsidan: www.stovelnoberg.se/
Sven Tumba
Sven Johansson fick smeknamnet Tumba efter att hans familj flyttat från Tumba till Täby och eftersom han med tiden blev känd som Tumba bytte han 1965 ut efternamnet Johansson. Han var en multitalang som även fick spela en landskamp i fotboll, han spelade drygt 80 matcher i fotbollsallsvenskan för Djurgården som han spelade för under 16 hockeysäsonger (1950-1966). Han avslutade sin karriär efter ett sabbatsår med att spela en säsong för Malmö FF i division 2 innan han slutade 1968.
Han gjorde 366 mål på sina 354 matcher i division 1 och han vann SM med Djurgården hela 8 gånger och han vann dessutom SM en gång med Djurgården i fotboll. Han uppfann och lanserade den så kallade SPAPS-hjälmen och kom med idén till TV-pucken. Hösten 1957 deltog Tumba i Boston Bruins träningsläger inför den kommande säsongen och han spelade 5 matcher för Quebec Aces i QHL innan han återvände till Sverige eftersom han inte ville bli avstängd från Tre Kronor och OS-spel i framtiden. Efter karriären blev satsade han på golf där han både byggde golfbanor och drev golfskolor.
Han spelade sin första landskamp året efter debuten i Djurgården och spelade i landslaget ända tills han lämnade Djurgården efter säsongen 1965-66. Under sina 15 säsonger i Tre Kronor spelade han sammanlagt 245 landskamper och gjorde 186 mål vilket givetvis gör honom till landslagets bäste målskytt genom tiderna. Han deltog i 4 OS- och 10 separata VM-turneringar och samlade på sig 3 VM-guld, 1 OS-silver, 2 VM-silver, 1 OS_brons och 4 VM-brons. Han blev utsedd till VM-turneringens bäste forward 1957 och 1962 och i OS 1964 vann han mål- och poängligan. Han blev 1997 invald i IIHF:s Hall of Fame och när Svenska Ishockeyförbundet 2011 äntligen bildade svenska Hockey Hall of Fame blev han givetvis dess förste medlem.
Ronald Pettersson
”Sura-Pelle” som han kallades eftersom han kom från Surahammar spelade som de flesta andra på den här tiden både bandy och fotboll förutom ishockey. Sura-Pelle hjälpte Surahammar att gå upp i division 2 i fotboll och han spelade sin sista match som bandymålvakt för Surahammar 1955. Han debuterade i Surahammars A-lag 1950 som back då han bara var 15-år (Surahammar spelade då i division2), efter fem säsonger i Surahammar varav en i division 1 flyttade han till Södertälje och skrev på för SSK. Efter fem säsonger i SSK där han dels vann ett SM-guld och dels blev omskolad till forward flyttade han 1960 till Göteborg där han spelade för Västra Frölunda under resten av sin karriär.
I hans kontrakt ingick ett avtal där han skulle spela i Allsvenskan för IFK Göteborg och sammanlagt blev det 14 matcher i IFK för Sura-Pelle innan han slutade helt med fotboll. I samma kontrakt med Frölunda som då spelade i division 2 fick han och hans kedjekamrat Lars-Eric Lundvall jobb som bensinmacksföreståndare vid en mack vid Nya Ullevi som de behöll tills den revs 1990. När han slutade 1968 hade han gjort 241 mål på 268 matcher i division och han vann poängligan i division1 två gånger 1958 och 1963.
Den aktiva karriären fick ett abrupt slut när han fastnade med skridskon i en spricka i isen (myten säger att han fastnade på ett inkastat mynt som frusit fast i isen) och vred sönder knät. Han var efter spelarkarriären coach för det yngsta juniorlandslaget mellan 1968 och 1974 då han tog över Tre Kronor. Han var svensk förbundskapten i två säsonger innan han efter ett sabbatsår 1977 blev förbundskapten för Norge som han ledde under tre säsonger. Förutom landslagsuppdragen var han även coach för Frölunda, Mölndal, Kometerna, KBA 67 och Partille under sin tränarkarriär.
Han debuterade i landslaget som back säsongen 1954-55 och var fortfarande landslagsman när han tvingades sluta efter skadan säsongen 1967-68. Han spelade 252 landskamper (finns även andra uppgifter men 252 är siffran som förekommer mest) och gjorde 99 mål i officiella landskamper sedan ska han ha gjort ca 40 mål till i matcher mot klubblag. Han deltog i 3 OS- och 10 separata VM-turneringar och han samlade på sig 2 VM-guld, 1 OS-silver, 3 VM-silver och 2 VM-brons under karriären. Under större delen av landslagskarriären var han högerforward i ungdomskedjan med Nisse Nilsson och Lars_Eric Lundvall och den kedjan är fortfarande en av Tre Kronors bästa genom tiderna.
Lars-Eric Lundvall
Lasse Lundvall spelade sin första A-lags match som 15-åring i Bofors 1950, 1954 gick han till Södertälje SK där han snart fick Sura-Pelle Pettersson som sin kedjekamrat. SSK vann SM-guld 1956 men 1957 återvände han till Bofors där han spelade en säsong innan han lockades till tillbaka till SSK. 1960 gick han och Sura-Pelle till Västra Frölunda där han vann sitt andra SM-guld 1965, han stannade tre säsonger till i Frölunda innan han varvade ned och spelade i division 2 och 3 innan han slutade 1971. Han gjorde comeback som 44-åring 1978 då han gjorde 1 mål på 5 matcher för IF Demonerna i division 2.
Lundvall debuterade i Tre Kronor hösten 1954 och spelade sitt första VM senare samma säsong då han tillsammans med Sura-Pelle och Nisse Nilsson bildade ungdomskedjan som skulle bli ett av Tre Kronors bästa kedjor de kommande tio säsongerna. Sammanlagt spelade han 190 landskamper och gjorde 79 mål under de 12 år han spelade i Tre Kronor. Han deltog i 3 OS- och 6 separata VM-turneringar och i medaljsamlingen återfinns 2 VM-guld, 1 OS-silver, 3 VM-silver och 1 VM-brons.
Nils Nilsson
Nisse Nilsson eller Dubbel-Nisse debuterade som 15-åring Forshaga IF som då spelade i division1, med undantag för 2 säsonger då han spelade i IK Göta blev han Forshaga trogen tills klubben 1962 åkte ur division1. Han lockades då till Leksand där han i sin sista match i klubben och division 1 blev svensk mästare 1969. Efter SM-guldet spelade han en sista säsong i Forshaga innan han slutade efter nästan 300 mål i division 1. Han var även en duglig fotbollsspelare och under säsongerna han spelade ishockey för IK Göta spelade han i Allsvenskan med Djurgården, senare i karriären fortsatte han att spela fotboll i Karlstad där han tränades av Gunnar Nordahl.
Landslagsdebuten skedde 1954 och redan då fick han spela med Sura-Pelle Pettersson och Lars-Eric Lundvall i kedjan som skulle bli legendarisk under namnet ”ungdomskedjan”. Trion spelade fortfarande tillsammans när Nisse slog den förlösande ”pucken gliiiider in i mål” i VM-turneringen i Squaw Valley 1962.. Han spelade 205 landskamper och gjorde 131 mål vilket ger honom andraplatsen bakom Tumba i Tre Kronors målliga genom tiderna. Dubbel-Nisse deltog i 3 OS-turneringar och separata 7 VM-turneringar och han har 2 VM-guld, 1 OS-silver, 3 VM-silver och 2 VM-brons i sin medaljsamling. Efter OS-turneringen 1960 i Innsbruck blev han utsedd till turneringens bäste forward och 2002 blev han invald i IIHF:s Hall of Fame.
Carl-Göran Öberg
Carl-Göran Öberg är bror till Hans Öberg och det gjorde givetvis att han fick smeknamnet ”Lill-Stövlen” och om du säger Carl-Göran Öberg så är det nog ingen som vet vem du pratar om men Lill-Stöveln har de flesta hört talas om. Han debuterade i Gävle GIK 1955-56 och säsongen efter blev han svensk mästare för första gången. Han flyttade till Stockholm 1960 och där började han spela för Djurgården, han vann SM tre gånger med Djurgården (1961, 1962, 1963) innan han 1968 valde att gå till Tranås AIF som spelade i division 2. Efter 2 säsonger i Tranås avslutade han sin karriär med 3 säsonger i Södertälje SK.
Lill-Stöveln deltog i sitt första VM 1958 då han bara var 19 år gammal och sammanlagt blev det 171 landskamper och 77 mål. Han deltog i 3 OS-turneringar och 6 separata VM-turneringar och samlade på sig 1 OS-silver, 3 VM-silver och 2 VM-brons. Lill-Stöveln som under slutet av 1960-talet tackade nej till ett proffskontrakt med Toronto Maple Leafs var under flera säsonger vänsterforward i Tre Kronors ”Biff-kedja” med Tjalle Mild och Ulf Sterner. Efter att han slutat som spelare blev han tränare i bland annat Djurgården och Södertälje.
Anders Andersson
Anders ”Akka”Andersson öppnade tillsammans med Garvis Määttä Norrlandsfönstret på vid gavel när det gäller ishockey. Han debuterade i Skellefteå AIK som 18-åring 1955 och förutom en säsong i Färjestad (1967-68) var han klubben trogen tills han 1969 lade skridskorna på hyllan. Han bildade tillsammans med redan nämnde Garvis Määttä och Karl-Sören Hedlund den så kallade ”myggkedjan” som var ett fruktat vapen för Skellefteå och Tre Kronor under många säsonger. Han spelade 223 matcher i division 1 och gjorde 101 mål och 212 poäng och han blev 2 gånger utsedd till Sveriges bäste spelare (Guldpucken). Under sina sista säsonger var han spelande tränare och han fortsatte som tränare i Skellefteå och Färjestad efter att han slutat som spelare.
Han debuterade i landslaget 1957 och han deltog i 2 OS- och 5 separata VM-turneringar där han samlade på sig 2 VM-guld, 1 OS-silver, 1 VM-silver och 2 VM-brons. Sammanlagt blev det 112 landskamper och 37 mål för den skridskostarke och taktiske forwarden.
Eilert Määttä
Eilert ”Garvis” Määttä fostrades i Kiruna AIF men debuterade i division 1 med Skellefteå AIK säsongen 1956-57 där han tillsammans med Karl-Sören Hedlund och Akka Andersson bildade den fruktade myggkedjan. Säsongen 1963-64 gick han till Södertälje SK där han återförenades med sin bror och omskolades till högerback. Garvis stannade i SSK tills han efter säsongen 1971-72 varvade ned i Åkers IF, efter spelarkarriären blev han tränare för bland annat pojklandslaget, SSK och Djurgården.
Garvis debuterade i landslaget 1956-57 och blev i VM-turneringen 1957 stor svensk guldhjälte när han först spelade fram till reducering 3-4 och sedan själv kvitterade till 4-4 i matchen mot Sovjetunionen där Tre Kronor behövde oavgjort för att vinna sitt första VM-guld. När Tre Kronor vann VM-guld 1962 spelade Garvis högerforward med Tumba och Garvis Öhrlund och den kedjan gjorde under turneringen 21 mål ett rekord som står sig än i dag när det gäller Tre Kronor.
Sammanlagt blev det 125 landskamper och 43 mål under de 11 säsonger han spelade i landslaget. Han deltog i 1 OS- och 5 separata VM-turneringar och fyllde medaljsamlingen med 2 VM-guld, 1 OS-silver,3 VM-silver och 1 VM-brons.
Ulf Sterner
Sterner var bara 14 år när han debuterade för modersklubben Deje IK i division 2 och han 16 när han debuterade i Division 1 med Forshaga IF, 1961 sökte han sig till Västra Frölunda och sommaren 1964 skrev han som förste hockeyuppfostrad europé på för en NHL-klubb närmare bestämt New York Rangers. Han tillbringade största delen av säsongen 1965-65 i farmarlaget Baltimore Clippers som spelade i AHL (han fick även spela några matcher med St. Paul Rangers men plockades snabbt upp till Rangers bästa farmarlag). Under våren blev han uppkallad till NY Rangers men kvällen innan hade han fått en smäll mot huvudet (trolig hjärnskakning) så han kunde inte göra sig själv rättvisa under de 4 matcher han spelade för Rangers innan han skickades tillbaka till Baltimore. Han återvände till Sverige delvis pga av påtryckningar från Svenska Ishockeyförbundet som hotade med att stänga av honom från framtida spel i Tre Kronor.
Tillbaka i Sverige blev de 2 säsonger i Rögle som han hjälpte avancera till division1 följt av spel i Färjestad och Frölunda innan han 1973 blev proffs i Detroit Red Wings europeiska satsning London Lions. Han fullkomligt vräkte in poäng när London turnerade i Europa och spelade seriespel i Storbritannien, under säsongen gjorde han 27 mål och 115 poäng på 64 matcher. Efter en säsong i London återvände han till Sverige där han spelade 3 säsonger i Bäcken innan han varvade ned med spel i Vänersborg HC och Forshaga IF. Efter ett uppehåll på 5 år gjorde han comeback i Skattkärrs HC i division 4 1983 och så sent som säsongen 1990 spelade han en match i division 2 med Hammarö HC (49 år gammal).
Sterner debuterade i Tre Kronor som 17-åring 1958 och gjorde sin sista landskamp 1973. Sammanlagt spelade han 189 landskamper och knappt 100 mål, han deltog i 2 OS- och 9 separata VM-turneringar och i hans medaljsamling finns 1 VM-guld, 1 OS-silver, 6 VM-silver och 1 VM-brons. Han gjorde sin bästa turnering 1969 då VM avgjordes i Stockholm där han blev utsedd till turneringens bäste forward efter att han gjort 5 mål och 14 poäng. Han deltog även i Tre Kronors matcher mot NHL-laget som var på väg till de 4 matcherna i Sovjetunionen i Summit Series 1972. Det är i den andra av de matcherna Sterner la grunden till att Phil Esposito kom att kallas ”svenskhatare” efter att han lyckats köra ned klubbladet i Wayne Cashmans mun som fick sy ca 50 stygn i tungan och missade resten av Summit Series. Esposito och hans lagkamrater använde resten av matchen till att ge igen och flera svenskar fick också besöka läkaren efter matchen var slut. Sterner blev invald i IIHF:s Hall of Fame 2001.
Uno Öhrlund
Uno ”Garvis” Öhrlund var en mycket målfarlig forward från Västerås, han debuterade i IFK Västerås A-lag som 18-åring och 1955-56 hjälpte han Västerås IK att gå upp i Division 1. Han stannade sedan i VIK med undantag för en säsong i Tingsryd till 1970 då han varvade ned med spel för Surahammar, Arboga, Skogsbo och Morgårdshammar innan han slutade 1975. Öhrlund spelade 223 matcher i Division 1 och gjorde hela 198 mål och 283 poäng.
Han debuterade i landslaget säsongen 1957-58 och det blev till slut 85 landskamper där han gjorde 57 mål. Han bildade i VM 1962 en fruktad kedja med Sven Tumba och Garvis Määttä där trion stod för 25 mål under turneringen när Sverige vann sitt tredje VM-guld. Öhrlund deltog i 4 VM-turneringar varav en även var en OS-turnering, förutom VM-guldet har han 1 OS-silver, 2 VM-silver och 1 VM-brons i sin medaljsamling.
Forwards som var med i diskussionen men inte platsade eller inte kom med av ett annat skäl: Tord Lundström, Håkan Wickberg, Björn Palmqvist, Hans Mild, Stig Carlsson, Rolf Pettersson, Eje Lindström, Rolf Eriksson-Hemlin, Lennart Johansson, Sigurd Bröms, Hans Tvilling och Stig Tvilling.
Pionjärer: Nils Molander, Hans Georgii, Gustaf Johansson, Birger Homqvist, Sigge Öberg, Erik Abrahamsson och Erik Burman
Alla utom två av de av mig uttagna spelarna (Carl-Göran Öberg och Uno Öhrlund) är inröstade i svenska Hockey Hall of Fame och båda två borde bli det så småningom. Om ni vill veta mer om de här och andra svenska legendarer så rekommenderar att ni kollar vad Ronnie Rönnkvist skriver på hockeysverige.se och i sina böcker Old School Hockey, han finns dessutom på twitter under @skrivsmedjan.
