Gurkburken i exklusiv intervju med Mario Lemieux
Ett par drömlika minuter i lunchrusningen på tunnelbanan. Det var förutsättningarna när hockeyvärldens främste enligt många, självaste Mario Lemieux, mötte Gurkburkens Johan Norén som fortfarande nyper sig i armen...
Plötsligt klev "Super Mario" på tunnelbanevagnen...
Det gick så fort brukar man ofta säga om ens barndom och liknande, men i dag gällde det uttrycket onekligen tunnelbanesträckan mellan de två stationerna Tekniska högskolan och Östermalmstorg i centrala Stockholm... Min vän Alexander Öberg uppmärksammade direkt att det var en ledigt klädd "Super Mario" som klev på tågvagnen och resten av förloppet känns lite halvdiffust.
Adrenalinchock
Undertecknad började genast att prata med en ståendes Mario på knaggligare än knagglig engelska, lyckligtvis uppfattade dock herr Lemieux meningarnas kontenta. Anledningen till att legendaren är i Sverige är givetvis morgondagens NHL-premiär i Globen mellan Ottawa och hans Pittsburgh , laget han spelade 17 NHL-säsonger för och tillika äger.
Mario trodde givetvis att hans lag skulle gå segrande ur den bataljen och undrade ifall jag skulle gå på matchen. Tyvärr blev mitt svar att matchbiljetterna blev slutsålda alltför snabbt och att jag därmed inte har möjlighet att se matchen. Det var vidare inte första gången han var i Sverige framkom det också. Han tyckte även att det är lite kallare här än i Pittsburgh, även om klimatet i Kanada där han är född är snarlikt det svenska.
När Mario förstod att jag var skribent för ett lag i den svenska andraligan sken han upp och verkade uppskatta mitt engagemang. Sådana tillfällen bör alla vi SvenskaFans-skribenter sträcka på oss tycker jag!
"- But not like Gretzky, right!?"
Konversationen blev som sagt mycket kort och mot slutet undrade jag ifall Mario blev igenkänd mycket här i Stockholm... Visst var det en och annan som gjorde det menade han, men jag inflikade att han så klart inte har något att sätta emot Wayne Gretzky på den fronten.
Mario verkade ta skämtet på rätt sätt och bjöd på kommentaren "Who's Gretzky?", lite skratt och sköna leenden, vilka kommer att värma långt in på hösten för min egen del... Därefter var det dags för Mario och hans följe av okända äldre ansikten att tacka för sig och lämna tunnelbaneträngseln för en bit mat i centrala Stockholm.
Lemieux en del av min uppväxt
Jag nyper mig fortfarande i armen och inser att händelsen faktiskt inträffade. På grund av den kraftiga adrenalintillförseln hade jag inte en tanke på att ta en mobilbild med herr Lemieux (och inte något vidare tillfälle heller för den delen i rusningen). Den inscannade autografen ovan får dock representera detta fantastiska, slumpartade möte på fredagslunchen...
Det är en underbar känsla att hockeyn fortfarande kan få en att känna sig som ett barn på nytt, samt minnas de gamla härliga hockeybilderna och NHL-spelen på Super Nintendo... Tack för all underhålning genom åren Mario!
