Krönika: VIK-Oskarshamn: Betraktelser ur en ny VIK-supporters ögon
Gurkburken har nöjet att presentera en ny skribent. Anni G förmedlar här sin upplevelse från sin blott fjärde hockeymatch någonsin. Redaktionens senaste tillskott ger här sin syn på mötet mot Oskarshamn i allmänhet och VIK:s situation i synnerhet.
Det var ett osäkert och lite nervöst famlande VIK som mötte bottenlaget Oskarshamn på ABB Arena Nord denna årets sista hemmamatch. På läktaren stod 1800 åskådare, varav de allra flesta hoppades att få se VIK ta några efterlängtade poäng, efter en säsong full av förluster.
Oskarshamn hade en handfull tappra fans som rest till Gurkstaden för att heja på sitt lag, och trots att de var få till antalet hördes de mer än västeråsarna. Att VIK, som det sägs, har medgångssupportrar tycks således inte vara någon överdrift. Men nu stod vi i alla fall där, med kaffet i handen, mätta i magen efter all julmat och längtade efter att kanske få le igen.
För egen del var det kanske den fjärde matchen någonsin. Jag är ny i hockeyns förtrollade värld. En supporter som, liksom Bambi på hal is, tar mina första steg i denna dans. Sportintresset har alltid funnits där, men energin har främst lagts på fotboll och innebandy – tills nu.
Efter första matchen var jag fast, det blev som ett gift, var tvungen att ha mer. Och trots att jag mest sett VIK förlora, är suget lika stort inför varje match. Nerverna på helspänn, blicken fokuserad. Trots att jag inte, som de flesta, följt VIK år ut och år in, blir jag lika besviken när de förlorar och lika extatiskt glad när de vinner som vilken ”urgurka” som helst. Jag vet inte vad det är, kan inte sätta fingret på det, men det gör mig lycklig.
***
Första perioden var mest grishockey, hawaiispel, kalla det vad du vill – men vackert var det inte. Liksom i de övriga matcherna jag sett den här säsongen har VIK svårt att få spelet att lossna ordentligt, de räcker helt enkelt inte ända fram. Stundtals är det snyggt spelat, stundtals rena katastrofen.
Det som framför allt saknas är avsluten, målchanserna är många men de slarvas bort av ett alltför taffligt målskytte. Det känns som att självförtroendet saknas, det är ingen som vågar kliva fram och utmana ordentligt. Det passas fram och tillbaka och efter mycket om och men kommer ett halvdant skott utanför. På det sättet vinner man inga matcher.
En god vän till mig sa en gång ”i hockey är det viktigt att göra mål”. Ett ganska roligt citat, men det ligger faktiskt en del i det. Det spelar ingen roll hur många chanser man skapar om man inte kan förvalta dem. Det krävs ingen raketforskare för att konstatera detta, det är väl knappast några nyheter för VIKs ledning som jag kommer med. Ändå tycks det vara ett träsk som det är svårt att ta sig ur.
Man försöker med kanadensare och amerikaner, man byter tränare och provar nya idéer. Trots detta ser den första perioden ut som det gjort så många gånger denna höst. Och när en VIK-spelare i slutminuterna kom fri mot målvakten och på något underligt sätt lyckas slarva bort pucken i ett skott 3 meter från mål, då känns det på något sätt väldigt talande för hela VIKs säsong. På ABB Arena intet nytt.
Andra perioden, som ju annars brukar kunna vara ett sömnpiller av rang, stod för mer action. Eller i alla fall ett mål. Efterlängtat för alla oss på läktaren – äntligen fick vi applådera, äntligen några endorfiner i våra blodomlopp. Självförtroendet höjdes i laget, det syntes. Och i tredje perioden så ännu ett mål. Lyckliga spelare, lycklig publik.
Efter att slutsignalen fyllt arenan med sitt klassiska ljud, åkte spelarna runt och tackade publiken. De såg lättade ut, äntligen tre poäng. Och denna gång gick publiken hem med ett leende på läpparna, nöjda över sitt lag. Att VIK vunnit mot ett alldeles särdeles dåligt och underpresterande Oskarshamn spelar ingen roll, en vinst är en vinst. Och i det läget VIK befinner sig nu är publiken så hungriga på lite medgång att det inte spelar någon roll vem man slår.
***
Medgångssupportrar som sagt. Det är i sig ett intressant fenomen tycker jag. Hur har det blivit så? Varför kan vi inte kämpa sida vid sida med vårt lag? Vad hände med lagandan, med lojaliteten, med det äkta och genuina som det brukar innebära att följa ett lag?
Allt som oftast när jag sett VIK spela har publiken varit arg. De är arga på domaren, arga på spelarna, arga i allmänhet – allt i ett slags desperat längtan efter att vinna. Det har varit en säsong full av besvikelser och istället för att stå upp för sitt lag i vått och torrt, i såväl lycka som sorg, medgång som motgång – så väljer man den enkla utvägen att strunta i laget.
Som nybörjare i hockeyvärlden kanske jag inte har så mycket att säga till om. Jag kanske inte fullt ut kan förstå vad det innebär att investera så mycket känslor i ett lag, och sedan tvingas se dem förlora match efter match. Jag har kanske inte rätt att uttala mig om trofasthet för sitt lag, när jag själv bara sett ett par matcher.
Men ändå kan jag inte låta bli att undra huruvida vi, publiken, inte har en roll i VIKs prestationer? Kan det vara så att vi, i vår oförmåga att stötta vårt lag, inte bara sviker lagandan utan faktiskt bidrar till den negativa trenden resultatmässigt?
Inte vet jag, jag är ju som sagt en gröngöling i dessa sammanhang. En sak är jag dock helt säker på: jag kommer att stå där igen nästa match, med spända nerver och fokuserad blick. Huruvida det hjälper VIK återstår att se.
