Krönika: En kväll i Arboga
Jag hade först inte tänkt att åka de få milen till Arboga för att kunna se matchen som kunde avgöra VIK:s hockeysäsong. Men efter många om och men tog jag mig i kragen och satte mig i bilen för att halvsova längs E-18:s mörka och tråkiga vägbana.
Det är mycket som skiljer Västerås från Arboga, men en av de tydligaste skillnaderna är nog ishockeyhallarnas storlek. Rocklundahallen i Västerås mäktar med sin ståtliga och höga långsida medan Arboga Ishall har sin trånga, men dock mysiga hockeylada med plats för 1400 personer. Man får emellertid en känsla av cellskräck när man märker att sargen endast befinner sig tre meter från hallväggen. Men vad gör det när man känner doften av korv, ismaskin och kylspray.
När jag hittat min plats vid sargen ser jag ut över den välfyllda isen och funderar. Kommer VIK att fixa det här? Eller blir det bara ännu en snöplig förlust mot derbyrivalen Arboga? Men mina tankar avbryts dock plötsligt när jag märker att förre landslagschefen (eller General Manager) Anders Hedberg har intagit platsen bredvid mig. Vad är detta? Har Hardy Nilsson fått panik och börjat scouta spelare i allsvenskan inför VM? Eller har Edvin Fryléns NHL-drömmar gått i uppfyllelse en aning försent?
- Jag kollar in en kille i Arboga, säger Hedberg och bläddrar bland papperna.
- Vem då, frågar jag nyfiket.
- Den där ryska killen, Joukov.
Han frågar sedan vilket läger jag tillhör och jag svarar då VIK så klart. Men mina hockeykunskaper om Arboga är dock så pass goda att jag kan berätta att Joukovs pappa tränar laget och att han i förnamn heter Misha. Samtalet för oss sedan in på vilka Västeråsare som kan vara intressanta för Hedbergs NHL-scouting. Jag berättar om Sala-sonen Ersberg som gjort kometkarriär från Division 2, men också om VIK:s back klippa Daniel Grillfors, hockeyfostrad i Enköping.
Om dessa herrar nu skulle få ett samtal från Ottawa Senators under sommaren är föga troligt, men vem vet. De båda VIK:arnas NHL-chanser blev knappast mindre efter den goda insats man stod för i kvällens derbymatch. Men vägen till Anders Hedbergs Kanada-gäng är lång, väldigt lång.
Ja, världen är ibland liten. Men det är inte bara Anders Hedbergs närvaro som gör mig nostalgisk. Ett stort antal figurer som väcker minnen från forna dagar i VIK:s hockey historia, rör sig runt i Arboga Ishall. Gamle VIK-tränaren Kjell Larsson står och små pratar med VIK:s sportchef Göran B Lundberg och förre OS-coachen och VIK-ledaren Curt Lundmark har hittat hit, till den för dagen så populära hockeyorten Arboga.
Matchen i sig kanske inte bjöd på nån större underhållning de första två perioderna. I alla fall inte i en VIK-supporters ögon. Det var mest sarg ut, och bök och stök. En av de mycket intressanta fördelarna med dessa små ishallar är att man kan höra tränarnas eviga skrikande. Nu stod jag visserligen bara vid VIK-båset och hörde bland Thomas Sjögren argsinta kommentar om Andrei Lulins skridskoåkning, men jag kan tänka mig att även tränare Joukov i Arboga fick ur sig några fina glosor vid VIK:s 1-2-mål.
Att stå nedanför VIK:s tappra supporterskara och känna ljudet av glädje vid 1-3-målet går inte att beskriva. Jo, det gör det nog faktiskt. De var helt enkelt "j-vligt" skönt. Hemresan blev igen en halvsovande transportsträcka. Det handlade om en färd i glädjens tecken och till ackompanjemanget av Robbie Williams. Jag har svårt för hans musik i vanliga fall, men vad gör det en kväll som denna.
