Den svenska domarkårens moralpanik
Säsongen 2011/2012 var nog året då hjärnskakningar inom ishockeyn börjades debatteras hett i Hockeysverige och med all rätt. I takt med att spelet blivit snabbare och spelarna mer vältränade har även det fysiska spelet hårdnat med ökande skador som resultat. Men har jakten på det oschyssta spelet skapat en ny form av osportslighet?
Mediedrevet har sedan ett antal år påbörjat en jakt på tacklingar som genererar skador, oschyssta eller ej så pumpas uppförstorade slowmotionbilder ut där cirklar och pilar visar precis hur tacklingar träffar motståndare som skadas. Experter uttalar sig, tycker till och fördömer spelare för sin bristande respekt. Visst är det positivt att vi försöker förhindra onödiga skador på grund av fult spel men hetsen har nu skapat ett stort dilemma för svenska hockeydomare; "..missar jag en situation på isen så riskerar jag att bli utpekad i media som en usel domare..."
I de flesta större dagstidningar kunde man idag läsa stora svarta rubrikrader över hur VIK:s tränare "attackerar" eller "föraktar" SSK:s Viktor Lööv efter att han anser att han förstärkt sin "skada" efter att ha blivit tacklad av VIK:s Marcus Jonsson i gårdagens match. Jag syftar inte att starta en pajkastning mellan SSK och VIK supportrar om tacklingens "fulhet" utan vill bara belysa en ny företelse inom svensk ishockey, hockeydomares moralpanik...
För resonemangent måste man kort beskriva situationen, två spelare jagar en puck bakom förlängd mållinje, en tackling, Södertäljespelaren blir liggande, publiken vrålar och spelet blåses av. Slowmotionrepriser ruta för ruta i hemmalagets mediakub ackompanjerat av en vrålande hemmapublik, samtidigt ligger hemmaspelaren fortsatt kvar på isen. Efter några minuters domarkonferens så lyder domen, matchstraff.
Jag tänker inte ge mig in i en analys av tacklingen, mer av domarens agerande. Gårdagens händelse var inte den första likartade situationen, jag tror att många supportrar kan känna igen den efter att det egna laget varit i en likartad situation; den svenska domarkåren har nämligen på senare tid anammat ett konstigt sätt att resonera i dessa fall;
Vi kan förenklat beskriva resonemanget enligt nedan.
1. eftersom spelaren ligger kvar på isen måste han ju uppenbart ha blivit skadad.
2. Har han blivit skadad så var sannolikt tacklingen vårdslös.
3. Eftersom tacklingen sannolikt var vårdslös och spelaren uppenbarligen är skadad måste det generera ett hårt straff.
4. Om jag är osäker är det bättre att jag dömer än att jag friar för att sedan tvingas svara upp på varför jag INTE dömde i fallet jag har fel.
Jag vill hävda att jag sett en hel del NHL-matcher och följer man spelet i allsvenskan så ser man tydliga skillnader på hur lockoutspelarna hanterar det fysiska spelet kontra de allsvenska spelarna. De flesta VIK:are tappade hakan när tuffe Viktor släcktes av Anze Kopitars offensiva tackling tidigare i höstas samt hur enkelt det ser ut när Patrik Berglund enkelt vinklar bort tacklingsförsöken från motståndarna i match efter match. Åren i NHL har härdat spelarna och lärt dem hur man agerar på isen för att inte skada sig. Den svenska modellen är annorlunda, här bär den som blir tacklad inget ansvar för sitt egna agerande, all skuld läggs på den som utför tacklingen. Igår tappade SSK spelaren pucken, vänder sig om samtidigt som han sträcker sig ner för att nå pucken. Slowmotionbilder är tydliga, tacklingen träffar huvudet, men bilderna ger inte situationen mycket rättvisa. Sett till realtid så har VIK spelaren tiondelar på sig att utvärdera situationen och undvika tacklingen, reaktionen blir mer instinktiv än avsiktlig. Samtidigt som tacklingen är hård och kanske vårdslös så är SSK spelare väl medveten om att tacklingen kommer men gör till skillnad från sin motståndare det aktiva valet att inte undvika/minimera den.
Ishockeyn är ju idag precis som all proffsidrott extremt resultatfixerad och fasta spelformer som powerplay är ofta direkt avgörande i täta matcher, detta innebär ju samtidigt att spelare kommer att försöka att påverka situationer till sin fördel för att vinna matcher. Man kan väldigt enkelt dra paralleller till fotbollen som idag är synonymt med filmning. Fotbollsintresset hos mig är mer eller mindre dött efter att tvingas se en euromiljonär efter en annan kasta sig i obeskrivlig smärta efter en kontakt med motståndare, sprayas med magisk kylspray, resa sig och halta fem meter för att sedan sprinta 60m obehindrat i en kontring tio sekunder senare.
Jag älskar fysisk hockey och jag avskyr att se spelare skadade oavsett vilket lag de spelar i. Men sporten jag älskar riskerar bli påverkad av en vilja att nå oförtjänta fördelar på grund av rädslan att göra fel hos den svenska domarkåren.
Den svenska domarkåren behöver bli bättre på bedöma situationerna när och varför de uppkommer och inte basera besluten på resultaten av dem. Detta är ingen enkel sak, det kräver mycket känsla och kunnande och är en förändring som måste ske över tid. Den hjälps inte av journalisters frågor om detaljsvar efter att de dissikerat situationer i repris efter repris i hetsjakten på syndabockar när någon blir skadad. Jag tänker inte kasta skit på Viktor Lööv, han ville vinna matchen i en omvänd situation är jag inte helt säker på att en VIK spelare hade agerat annorlunda.
Inlägget kan enkelt bortfärdas som en dålig förlorares avbön efter att hans lag förlorat en viktig match men min poäng är den att vi kommer få se långt mycket mer av detta i framtiden inom hockeyn. Vi pratar om spelares respekt för varandra på isen, vi bör samtidigt börja prata om spelarnas respekt för spelet och vår respekt för svårigheten i att vara domare samtidigt som vi kommer ihåg att det alltid finns två sidor till varje mynt. Vi måste utbilda spelare i hur fysiskt spel fungerar för att få dem att kunna hantera den ökade dosen kontakt som sporten idag har.
Tyvärr är jag inte hoppfull att situationer som gårdagen kommer bli färre, inte heller att domarna på kort sikt kommer bli bättre. Jag tror tvärt om att osportslighet är något vi kommer få se mer och mer av i framtiden. Jag bara hoppas att vi klarar av att hålla borta fotbollens sjuka från sporten jag älskar.
Vid pennan
Kelson