Gästkrönika av Henric Nilsson: "Nicklas Lidström - kärlek och respekt i evighet"

Som barn har de flesta idoler av olika slag. Det kan handla om idrottsmän, skådespelare eller artister. Kanske är det inte ens en verklig person utan någon fiktiv karaktär likt stålmannen eller Jack Sparrow. Hur denna dyrkan än uppstått och vad för idoler det handlat om har så brukar det avta vid vuxen ålder. Allt som återstår är vaga minnesbilder från en svunnen och oskyldig barndom. Dock finns det undantag, idoler som haft en sådan inverkan på oss att vi även i vuxen ålder känner stark beundran och dyrkan när förebildens namn kommer på tal. I mitt fall har Nicklas Lidström blivit en sådan. Jag följer fortfarande hans framfart i NHL med barnslig entusiasm, kände en euforisk lycka när han rodde hem sin sjunde Norris Trophy i juni. Detta trots att jag nu är 31 år och småbarnspappa.

 

Min första bekanstskap med Lidas knöts när jag som grabb besökte Rocklundahallen tillsammans med farsan. Det rådde, från slutet av 80-talet och några år framåt, en verklig hockeyfeber i Västerås. Vik nådde Elitserien 1988 och Rocklundahallen var fullsatt för jämnan, något som idag känns närmast surrealistiskt! Till en början var nog inte Lidström den spelare jag fick upp ögonen för. Meriterade forwards som Göran "Flygis" Sjöberg och Anders Berglund (pappa till Patrik) stod inledningsvis före i kön. Minns mycket av atmosfären i hallen tydligt, dofterna, trängseln och den höga ljudnivån från 6000 hysteriskt tända västeråsare. Nicklas Lidström fick ett första genombrott säsongen 1989/90. Han var inte överdrivet spektakulär men elegant och säker. Beundrade tidigt placeringsförmågan och hans passningsspel. Kändes som han hade fullkomlig kontroll på varenda skär i rinken.

 

Tiden gick, 80-tal blev 90-tal. Vik mönstrade ett ungt och intressant lag som utvecklats tydlig säsong för säsong. Lidas blev alltmer tongivande för klubben. Hösten 1990 började snack om Lidas och Tre Kronor förekomma. I min 10-åriga värld var det otroligt stort och rentav overkligt att en Västerås-spelare ens nämndes i sådana sammanhang! Men det var verkligen sant, i turneringen Deutschland Cup debuterade Avesta-sonen i blågult. Storögt följde jag debuten hemma i TV-soffan, Nicklas Lidström åkte runt i en gul tröja med blå kronor på. Större än så kunde det väl inte bli? Att han i intervjuer under turneringen också talade om att NHL var målet reagerade jag knappt på, det var ju rent osannolikt! Säsongen fortlöpte, Vik överträffade alla förväntningar och placerade sig i Elitseriens övre skickt. Lidström utvecklades till en stor härförare och följde upp landslagsdebuten i Tyskland med att bli bofast i Tre Kronor.

 

Vik avslutade säsongen med en fjärdeplats i Elitserien och nådde semifinal i slutspelet. Där blev dock Djurgården en övermäktig uppgift, sammanfattningsvis fick man ändå se säsongen som en formidabel framgång. Till råga på allt hade man vaskat fram en landslagsman, någon sådan hade inte Västerås haft sedan Uno Öhrlund. Öhrlund framstod i en 10-årings perspektiv ungefär samtida med Gustav Vasa. Tillverkades överhuvudtaget skridskor när han spelade? Hur som helst, Lidas hade varit med i varenda landslagstrupp under säsongen och nu nalkades VM. Trots det så vågade jag inte hoppas på en plats där för Lidströms räkning. I VM räknade mina naiva ögon enbart med övermänniksor som Pekka Lindmark, Börje Salming, Håkan Loob och Bengt-Åke Gustafsson. Nicklas namn kunde inte ens nämnas i deras närhet. När det väl var dags så var visade sig emellertid att Nicklas Lidström tog plats i truppen till VM i Åbo. Stort, overkligt, vackert. Beskriv det hur ni vill.

 

Det inledande matcherna var det en upplevelse att bara få se Lidström med alla storheter. Hur han omfamnades av Håkan Loob och Thomas Rundqvist efter ett mål eller se honom intevjuas av PA Gullö i en period-paus. Tids nog så stod det klart att Lidström gjorde mycket bra ifrån sig. Omdömen från medspelare, tränare och kommentatorer vittnade om att 21-åringen var något alldeles extra. Han matchades med den äran i 5 mot 5, numerärt underläge och powerplay. NHL-snacket kanske inte var helt omöjligt? När turneringen väl var över stod Sverige som världsmästare efter en avgörande batalj mot Sovjet. Ni minns Mats Sundins avgörande mål, en annan yngling som slog igenom på allvar i Finland. Minns med enorm väme scenerna som utspelades efter slutsignalen, klubbor som for i luften, spelare som slängde sig över varandra. Lidströms namn och nummer på ryggen i sällskap med Lindmark, Gustafsson och Loob. Alla jublade de tillsammans över VM-guldet. Vet inte vad jag själv gjorde, hoppade framför soffan? Troligt! Skrek? Garanterat! Grät? Antagligen!

 

Här har ni berättelsen om hur Nicklas Lidström blev odödlig för mig. Det var på hösten 90 allt startade och nådde sedan sin kulmen på våren i Åbo. Ändå var det bara början. Hösten 91 spelades canada Cup, Lidas givetvis med. Denna gång som backpartner till Börje Salming. Hur stort var inte det för en 11-åring att bevittna? Han blev också proffs i NHL, det jag innan ansåg vara en utopi. I samma liga som Lemieux och Gretzky minsann! Detroit Red Wings blev närmare bestämt hans hemvist i den Nordamerikanska superligan. Det var en grym känsla att knappa in Text-tv:n och se Lidström stå som framspelare eller målskytt den här hösten. Allt jag inte trodde var möjligt hade infriats. Landslagsman, världsmästare och NHL-stjärna. Lidström gjorde bra ifrån sig redan första säsongen. Producerade 60 poäng och togs ut i All-star laget för rookies. Jag prydde mitt pojkrum med en poster av Lidström och sparde ett nummer av Buster där han prydde första sidan. Åren gick jag växte upp, Lidström blev mer och mer framgångsrik, min dyrkan bara tilltog.

 

Åren har gått i rasande takt. Har följt Lidas framgångar, har glatt mig åt den första Stanley-cup segern från 97,  åt hans första Norris-Trophy 01 (liksom alla andra priser) och över OS-guldet i Turin 06. Kände en väldig stolthet när han utsågs till lagkapten i Red Wings efter Yzerman.  Följde hans väg mot 1000 matcher, sedermera också mot 1000 poäng. Numera gör jag det i en mans skepnad men med en pojkes entusiasm. För det är på så vis att jag blir samma lilla pojke när det gäller Nicklas.  När jag  25 år gammal såg honom skjuta hem OS-guldet vaknade samma lilla kille upp inom mig som en gång såg honom i Rocklundahallen för första gången. När han i somras tog hem sin sjunde Norris-Trophy så vaknade pojken ånyo upp, samma pojke som första gången såg honom representera Tre Kronor en gång alldeles för längesedan! Tror man kan sammanfatta saken på så vis att stora idoler blir den moderna mannens motsvarighet till Peter Pans neverland. Om en dryg månad påbörjar Nicklas Lidström sin tjugonde säsong i NHL. När han debuterade i Nordamerika cyklade jag runt på en BMX, idag rullar jag kundvagn på Ica Maxi och tar små barn till förskolan. Bara en sån sakl