Framtiden för svensk hockey oviss, Coronapandemin rullar vidare
"Vill skriva om prestationer på isen och analysera hockey istället för att skriva om virus eller ekonomi." "Elitlicens? Permitteringar?" "Endast ett vaccin får tillbaka publiken till läktarna?" "Omöjligt att titta in i kristallkulan angående hockeyns framtid"
Ja, var ska man egentligen börja?
Att skriva en krönika gällande svensk ishockey som kretsar kring den pågående Corona-pandemin med allt vad det innebär och samtidigt försöka spekulera i framtiden, riskerar att bli aningen spretigt.
Därför känns det inledningsvis bäst att backa bandet till början, som samtidigt också blev slutet. Åtminstone när det gäller hockeysäsongen 2019-20.
"Det är onsdagen den 11 mars 2020. Den Hockeyallsvenska slutsspelsserien ska inledas. För Västerås del ska man ta emot Vita Hästen i ABB Arena.
Ingenting är dock som vanligt. Den stora frågan under eftermiddagen är inte vem som ska ta hem segern eller vem som ska bli matchvinnare.
När vi rullar mot Rocklunda är den stora frågan istället. Kommer vi bli insläppta?
Kvällen innan hade ryktena börjat sippra ut. Regeringen var på gång mot ett beslut gällande förbud mot att hålla allmänna sammankomster och offentliga tillställningar med fler än 500 deltagare.
Allt hade gått mycket snabbt.
När vi kom fram till arenan visade det sig dock att kvällens inledande omgång av slutspelsserien skulle spelas inför publik.
När jag tänker tillbaka på detta såhär drygt 5 månader senare, så minns jag den där märkliga, konstiga känslan. Det var nu det roliga skulle börja, och där stog vi, som vanligt.
Samtidigt visste man, innerst inne, att det var den sista chansen under denna säsong att få uppleva en hockeymatch på plats.
Matchen vinner VIK med 5-2.
Under normala förhållanden skulle laget givetvis tackat publiken för stödet, sen åkt av isen.
Konstaterat att man fått en bra start på slutspelsserien, sen hade det inte varit något mer med det.
Men denna kväll är inte normal. Precis på samma sätt som publiken insett det, inser givetvis spelarna vad som väntar.
Supportrarna ropar ut spelarna igen efter matchen.
Spelarna kommer ut och stannar kvar länge, länge på isen.
VIK Hockey har på intet sätt gjort någon strålande säsong. Man har gjort det ok, inte mer, men det spelar ingen roll just nu. Man har fått ett fint avslut tillsammans på säsongen.
Fansen vill visa sin kärlek till laget de står upp för i ur och skur.
Många stannar också kvar i Rocklundahallen en stund extra denna kväll.
Under kvällen, vid ett extra regeringssammanträde, beslutar sedan regeringen på förslag från folkhälsomyndigheten att offentliga sammankomster och tillställningar med fler än 500 deltagare förbjuds omgående.
Två dagar senare, är det dags för den andra omgången av slutspelsserien. Utan publik.
Men det blir inget mer spel. Kvällens omgång ställs in. Man meddelar även från Hockeyallsvenskans sida att resten av säsongen med stor sannolikhet ställs in. Så blir det också"
Redan i slutet av mars eller möjligen i början av april är jag påväg att skriva en krönika i ämnet Coronapandemi och hur det kan och kommer påverka hockeyns framtid.
Men det blir aldrig av. Kanske delvis för att det är så oerhört svårt att syna framtiden.
När jag nu ändå bestämt mig för att göra ett försök så hittar jag mina nedskrivna "stolpar" från någon gång där i slutet av mars/början april och inser när jag läser dem att det dock till stor del är samma frågeställningar som fortfarande är aktuella.
"Många som skriver om vilka spelare som hamnar var i höst. Men blir det ens något spel?"
"Hockeykartan ritas om"
'"Varit med om tomhet förr när det gäller VIK Hockey. Åkt ur SHL och Hockeyallsvenskan, plus en konkurs, nu detta"
"Vill skriva om prestationer på isen och analysera hockey istället för att skriva om virus eller ekonomi."
"Pengahysterin får backa många steg"
"Hur mår alla supportrar"
"Elitlicens? Permitteringar?"
"Endast ett vaccin får tillbaka publiken till läktarna?"
"Omöjligt att titta in i kristallkulan angående hockeyns framtid"
"Många supportrar som knappt upplevt motgång"
"Hockey och sport behövs i vardagslivet som en ventil. Få stå de där timmarna och bara följa med i det som händer på isen. Vråla lite på domaren. Vara där när en hel kortsida skriker på Eldebrink att han inte har några tänder och han tar ett extravarv och flinande visar upp en tandlös mun"
Spel utan publik. Där står vi just nu och hur kommer det bli?
Det korta svaret är "bättre med spel utan publik än inget spel alls".
Åtminstone för oss som redan är inbitna.
Det längre svaret är att det kommer bli en enorm skillnad mot tidigare. Publiken är livsviktig för själva nerven i en match.
För dramatiken. För helheten. Även för de som normalt sett sitter hemma i TV-sofforna och tittar.
Istället för att höra publiken sjunga och bua, höra ett "neeeeej" från x-antal tusen personer från läktarna efter missad målchans, eller ett målvrål, kommer vi nu få höra spelarna gapa till varandra.
Om vi tar den Hockeyallsvenska finalen mellan Björklöven och Modo som exempel. Den blev avbruten efter 2 matcher.
Den första matchen spelades inför publik, den andra utan och det var som 2 olika sporter.
Det kommer bli svårt att locka nya hockeysupportrar under denna tid.
Inför säsongen 2018-19 fick jag äran att skriva en krönika på hockeyallsvenskan.se.
Jag citerar ett längre stycke därifrån:
"Vad får oss alla hockeyintresserade att vecka ut och vecka in, säsong efter säsong åka till hockeyarenorna?
Spänningen.
Dramatiken.
Känslorna.
Tänker på när man själv var liten och gick på sina första matcher. Man blev biten på en gång. Att höra en högljudd hemmaklack elda på spelarna var och är en magisk upplevelse.
Tänker på när jag tog med min dåvarande flickvän, numera min fru, på en VIK-match första gången. Visst hon är sportintresserad men hade aldrig varit på en hockeymatch då vi träffades. Behövde dock inte tjata på henne utan hon följde med frivilligt.
Säsongen efter kunde hon rabbla upp vem som var 7:e back respektive 13:e forward.
Hon har svimmat i Gränbyhallen i Uppsala under en playoffmatch mot Almtuna när det blev lite för spännande under en straffläggning. Hon berättar (vrålar) på linjedomaren att han kan köpa en egen puck om han inte släpper den ordentligt vid tekning...
Det var en magisk känsla den 12:e april i år när VIK Hockey åter blev klart för HockeyAllsvenskan efter ett år i HockeyEttan.Att titta runt sig och se så många välbekanta glada ansikten.
Vissa betydligt gråhårigare än sist det gick vägen i ett kvalspel.
Att få krama om sina närmaste VIK-vänner som man står tillsammans med i ur och skur.
Precis som Skellefteås supportrar gav vi inte upp. Ger vi inte upp. Självklart vill vi också i framtiden fira ett avancemang till SHL och tävla om att vinna SM-guld.
Det är det som är så fantastiskt med sport. Det kan gå. Och går det inte i år så kommer det alltid en ny säsong.
Att vara supporter till ett hockeylag är ett livslångt äktenskap och det är absolut en fördel om de nära och kära delar samma känsla.
Tänker på ett fantastiskt tal på idrottsgalan för några år sedan.
Priset till årets kvinnliga idrottare skulle delas ut av skådespelerskan Marie Göranzon.
Hon är gift med skådespelaren och sångaren Jan Malmsjö.
Hon berättar att hon var så less på att hennes man spenderade så överdrivet mycket tid i tv-soffan för att kolla på sport. Det gick så långt att det höll på att bli skilsmässa. Men istället för att begära skilsmässa så gjorde hon något annat. Hon slog sig ned bredvid honom i soffan. Sedan blev hon kvar där. Hon var också fast.
Äntligen är säsongen igång igen.
Ta med svärmor, grannen, jobbarkompisen, den där gnälliga polaren som bara tycker hösten är jobbig och bara sitter hemma och kollar på tv.
Ta med dem och gå och kolla på hockey.
Marie Göranzon gjorde rätt som satte sig bredvid sin man i soffan, men det går aldrig att jämföra att titta på tv med att vara på plats där det händer".
Det är mycket som varit oerhört snedvridet under denna tid.
Länge var det alldeles för stort fokus på vem som skulle värvas hit eller dit och (fortsatt) till väldigt höga och givet den osäkra framtiden, orimligt höga löner.
Det har gjorts insamlingar från vissa klubbar, där man bett supportrarna om hjälp för att kunna signa spelare, med återigen orimligt höga löner givet rådande situation.
Pengar som kanske istället behövts samlas in för att i ett senare skede rädda klubben(arna) från i värsta fall konkurs.
Ingen vet just nu hur framtiden blir ekonomiskt för svensk hockeys elitklubbar. Ingen.
Det var oerhört uppfriskande att läsa Hans Abrahamssons krönika i Sportbladet den 19/8. Abrahamsson är inne på samma spår. Såhär skriver han angående åtgärder som kan bli aktuella för att lindra den ekonomiska krisen som finns runt hörnet, "1. drastiskt sänka spelarnas löner eller att 2. hoppas på ännu mera stöd från staten. Klubbarna har redan blivit kompenserade av staten för uteblivna slutspelsintäkter samt att samtliga klubbar har valt att utnyttja möjligheten till korttidsarbete. Men båda de här alternativen känns en smula osmakliga med tanke på den värvningskarusell som pågått. Över 80 spelare totalt, mer än 30 stjärnnamn bara sedan i maj. Flera av de här stjärnnamnen har lockats till SHL med höga löner, men framförallt för att det råder sådan osäkerhet i andra ligor. Att de inte fått, eller inte har vågat vänta på jobb i KHL, Schweiz eller till och med NHL.
Om det nu blir så att klubbarna går ut och sänker deras löner med sig 25 procent så tycker jag att det snuddar vid bedrägeri. Jag menar risken för att det skulle bli spel med kraftiga publikbegränsningar var väldigt uppenbar redan när spelarna erbjöds sina lukrativa kontrakt".
När man sedan läser en sammanställning från klubbcheferna i samma tidning hur länge man kommer klara att fixa verksamheten med spel utan publik bekräftar det bara att fokus varit helt fel under hela den pågående pandemin.
När, någonsin hittills under denna pandemi har vindarna blåst åt det hållet att man har kunnat räkna med mer eller mindre fullsatta arenor i höst?
Man kör rysk roulette med anrika klubbars framtid.
Men vem ska betala och stötta upp klubbarna om det nu blir så som det trots allt rimligtvis verkar bli, det vill säga, spel utan publik, eller med kraftigt begränsat antal.
Är det rimligt att staten ska stötta klubbar med pengar i dessa fall där de skrivit kontrakt som absolut inte speglar den verklighet som råder?
När det gäller klubbarna i Hockeyallsvenskan så kommer det givetvis bli oerhört tufft.
Om man jämför med SHL-klubbarna som får nånstans kring 45 miljoner kronor per klubb i Tv-avtal får klubbarna i Hockeyallsvenskan nånstans runt 3 miljoner. Samtidigt som spelarna mer eller mindre är heltidsproffs även i Allsvenskan.
Klubbarna i Hockeyallsvenskan är givetvis helt beroende av ett nytt stödpaket från Regeringens sida om det blir spel utan eller med kraftigt begränsad publik. Om man ska kunna fullfölja säsongen och klubbarna ska överleva.
Även i Hockeyallsvenskan finns det klubbar som shoppat spelare som det inte finns någon morgondag i Coronapandemins tecken.
Men känslan är ända att de flesta klubbar i Allsvenskan på ett helt annat sätt insett att man måste bromsa.
Kanske till viss del för att man är "vana" att vrida på varenda krona för att få det att gå ihop.
Exempelvis "min klubb", Västerås IK, väntade länge med att kontraktera spelare. Inga 12-månaderskontrakt, vilket är en väldigt sund inställning, sen hur det går ändå får framtiden utvisa.
Men man har i alla fall gjort "det man kan".
Slutligen är det naturligtvis så att elithockeyn behövs. precis som elitfotbollen behövs osv osv.
För många människor är det veckans höjdpunkt då laget i ens hjärta spelar.
Den är en naturlig del för många människor och för många även ett intresse man inte kan vara utan. Kanske speciellt i dessa tider då mycket annat är tufft för många.
Diskussionen och åsikterna kring ovanstående frågeställningar i denna krönika är givetvis närmast oändliga.
Hursomhelst är det snart dags för nedsläpp, även om vi som främst följer Hockeyallsvenskan får vänta till oktober.
God tid för att hinna köpa en större TV.
Diskutera gärna här eller på twitter, @henke778 , hur tror ni hösten/vintern kommer se ut?
