Moralens väktare och mellanmjölk
Jag brukar väldigt ofta irritera mig på svenska idrottare som nöjer sig med att bara deltaga i tävlingar, ”Jag är nöjd om jag kommer till semifinal...” brukar man kunna höra inför OS-tävlingar. När idrott handlar om att vinna varför då tävla om du inte ens har ambitionen att försöka. Nu har jag fått se den klubb jag håller högre än allt annat i denna värld göra precis detta. En insats med stank av mellanmjölk och ”tack för att vi fick vara med” mentalitet.
Är du en hopplös optimist eller känlig mot kritik mot den egna klubben råder jag dig att stanna här och söka andra inlägg att läsa, jag kommer att utmåla en dyster framtid för Västerås om ingenting görs.
Fiasko kan tyckas vara ett väldigt hårt påstående med tanke på seriesegrar och hedersamma förluster i täta matcher men faktumet kvarstår att VIK Hockey förlorade sju av nio matcher mot ALLSVENSKT motstånd när det gällde som mest. Denna gång var det inga SHL-spelare de mötte, inga landslagsstjärnor och ärrade veteraner - de mötte samma skrot och korn som de själva och vek ner sig.
Ett fåtal i gruppen kan gå rakryggade ut ur dimman med vetskapen om att de krigade, men majoriteten stod svagsint och tittade febrilt efter en ledare att gömma sig bakom. Jag tänker inte nämna namn, min tanke är inte att hitta svarta får utan att försöka få till en förändring.
Ibland får jag känslan av att vi tittar så mycket på TV att vi börjar tro att i verkligheten kommer alltid rättvisan att segra. Likt Disneyfigurer kommer hjältarna vända på skutan, döda draken och rädda prinsessan. Verkligheten är dessvärre helt annorlunda - vissa säger att idrott är en lek och inte skall tas på så stort allvar, till dessa säger jag börja samla frimärken! Idrott är idag storbolag som omsätter miljoner anställer tusentals och påverkar miljarder människor var dag. Precis som i företagsvärlden är idrott krig, den starkaste överlever och de svaga sållas ut skoningslöst. Den insikten hade Rögle förstått, det visste att vad som väntar ute på isen är ett krig! De insåg att för att vinna ett krig måste man vara villig att smutsa ner sig, gå över gränsen, riva och slita i motståndet tills de oundvikligen faller. VIK var inte beredda på detta krig och vad som hände därefter vet vi alla...
Vad gör man nu åt den mellanmjölk som spillts, den valda vägen verkar mest vara att förbanna det osportsliga i motståndaren medans denne vaknar upp från sitt champangerus. Den rätta vägen bör snarare vara att vända sig innåt och fundera på varför den egna insatsen inte räcker till.
Jag inbillar mig inte att jag har alla nycklar, inte heller nödvädigtvis att mina ideer är de rätta och riktiga men en sak vet jag klubben behöver göra förändringar. De behöver få till en kursändring på den kultur som skapats och gäckat klubben i årtionden, att vara som sämst när det gäller som mest.
En av de första åtgärderna man bör göra är att noga analysera nuvarande sportchefen Niklas Johansson, som ytterst sportsligt ansvarig har NJ lett laget till fem raka nederlag i kvalserier. Jag kan tycka att han själv borde åtminstone ställa sin plats till förfogande sen får styrelsen utvärdera om han är rätt man för jobbet eller om sportchefsrollen överhuvudtaget behöver existera i sin nuvarande utformning. NJ har blandat och gett under sina år i klubben, hittat både guld och gråsten. De senare åren har det dessvärre varit mer grått än glimmrande i de många värvningarna, stora budgetdelar har helt sonika försvunnit ut i ett vakum av ickeproducerande chansningar. Förvånande ofta har spelare rekryterats som visar sig inte alls passa in i spelsystemet, därav mitt frågesättande – om du som ytterst ansvarig för både system och rekrytering inte hittar spelare som passar in i din egna modell har du då verkligen kompetensen att sköta din uppgift.
Vilket leder mig till den andra frågan, rekryteringarna av spelare och ledare – VIK har en förkärlek för att värva vattenkammade gossar, väldigt få krigare. Hårt arbetande spelare javisst men just krigaraspekten saknas. Jag vill se kaptener och spelare på isen som är villiga smutsa ner sig, tänja på gränserna och ta sig in under skinnet på motståndarna, inte spelare som ber om ursäkt och viker undan. Krigare som inte väntar på andra att ta initiativet utan kastar sig in i elden först. I detta slutspel hade vi kanske två-tre stycken som valde krigarens väg, vi hade istället en arme av den andra sorten räddhågsna och skadeskjutna som fick stå och se på när andra firade.
På ledarsidan har vi ofta tendenser att leta budgetlösningar, möjligen av förståliga skäl men samtidigt visar det sig att ledarsidan är väl så viktig som spelarsidan. Här vill jag se offensivt kunnande, mentalcoachning på individnivå och vinnarskallar istället för rekryteringar av gamla spelare från förr som får jobbet mer på gamla meriter än faktisk kompetens. Jag har en enorm respekt för Martin Filander som står upp som den ledare han skall vara och rakryggad tar på sig det yttersta ansvaret, men frågan är var är de övriga var när vinden blåste snål.
Den sista förändringen är att återigen revidera spelsystemet, det har gång efter annan visat sig vara hopplöst otillräckligt i slutspelsstrider. Inte heller genererar det nämnvärdigt offensivt skickliga talanger ur de egna leden. Man kan med enkelhet tycka att VIK ju faktiskt dominerade matcherna med tanke på skottstatistik och därför borde systemet vara bra men faktumet är att merparten av VIK´s såkallade avslut var mer av karraktären skjuta för skjutandets skull än att generera mål. Bygg en mentalitet som lever mer på att alltid göra fler mål snarare än att släppa in färre.
VIK Hockey behöver helt enkelt kliva ner från sina höga torn där skötsamhet och moral är en dygd, de behöver komma ner i gyttjan och börja slåss i det krig som råder. Det finns inga hedersplatser till SHL för mest välformulerade verksamhetsbeskrivning, moraliskt agerande eller tjusiga bokslutsrapporter. Klubben behöver genomsyras av en kultur där att vinna är allt, att det inte finns något viktigare. De behöver bli en förening där krigare premieras och ynkryggar sållas bort. Detta behöver ske omgånde annars är jag rädd för att VIK Hockey riskerar att marginaliseras och sakteliga försvinna ut i periferin som den välskötta klubben som ingenting vann...
Vid pennan,
Kelson
