Seriepremiär för Västerås IK i Hockeyallsvenskan 2019-20, vad kan vi förvänta oss denna säsong?
Träningsmatcher i alla ära, men äntligen så är det då dags för matcherna att få betydelse i form av poäng när Hockeyallsvenskan startar för VIK Hockeys del på fredagskvällen då AIK gästar i Rocklundahallen. Frågeställningarna är de vanliga. Svaren kommer så småningom. Vad är rimliga förväntningar på Västerås IK säsongen 2019-20? Innan vi blickar framåt är det dags för en titt i backspegeln för att kanske kunna hitta en del av svaren...
"Det svänger snabbt i hockey". En av alla de där klyschorna som det trots allt ligger en hel del i.
När det förra hösten var dags för seriepremiär för VIK Hockey i Hockeyallsvenskan var det inte många som trodde att man ett knappt halvår senare skulle vara med och tampas in i det sista om att få kvala upp till SHL. Som nykomlingar skulle man få det tufft enligt de flesta experter och man skulle vara glada om man lyckades undvika negativt kval.
Men man slutade trea i Hockeyallsvenskan efter en fantastiskt bra genomförd grundserie.
Inte heller var det många som trodde att någon av de som efter säsongen skulle lämna för SHL skulle göra just detta.
Att målvakten Samuel Ersson skulle vara så bra att han skulle peta målvaktshjälten Marcus Dahlbom som kanske var den enskilt största anledningen till att det bara blev ett år i Hockeyettan för VIK, var kanske möjligt. Men att han skulle vara så bra som han var, vinna guldgallret och till och med få debutera i Tre Kronor efter säsongen, nej det var det nog knappast någon som räknat med.
Att Lukas Zetterberg har ett riktigt bra skott och skulle kunna bli ett vasst vapen i powerplay anade nog många, men att han skulle kruta in 24 mål och göra 43 poäng var det nog ingen som trodde på förhand.
Säsongen innan blev det totalt 8 poäng för "Lill Z" i Timrå och Tingsryd innan han återigen återvände till Gulsvart för en nystart på karriären.
En annan spelare som fick ett högst oväntat genombrott förra säsongen var Centern Kalle Östman.
Tanken på förhand var nog att Östman skulle hålla till i 3:e eller 4:e kedjan, men en tid in på säsongen ledde han VIKs förstafemma med en av de största vinnarskallar VIK har haft på många många år.
Detta är dock historia nu. Varje säsong är unik och nu är det dags för nya stjärnor att födas.
Men för att någonstans ändå återkoppla till förra säsongens oerhört starka prestation, dels för att få en jämförelse men framförallt för att peka på vad som blir svårast att ersätta är det just dessa tre ingredienser som är mest intressanta att titta på.
Kort och gott. Man hade ett helt fantastiskt målvaktsspel. Samuel Ersson var magnifik.
Man hade ett vinnande vapen i Lukas Zetterbergs fantastiska högerslägga i Powerplay, där man kunde avgöra väldigt många jämna matcher.
Det man också hade, på en helt annan nivå än många tidigare Hockeyallsvenska säsonger, var viljan att tävla. Varje kväll.
Givetvis, under en lång säsong med 52 grundserieomgångar så kom någon dipp här och var. Men i det stora hela var tävlingsandan på en otroligt hög nivå under hela säsongen.
Hur mycket av detta som var Kalle Östmans förtjänst ska låtas vara osagt, men Östman har en vinnarskalle utöver det vanliga och alldeles uppenbart bidrog han till att intensiteten hölls uppe inte enbart under matcher utan även på träning. "Man spelar som man tränar".
Sportchef Patrik Zetterbergs värvningsfilosofi är solklar. Han är dessutom oerhört skicklig på det han gör.
Här har klubbens sportsliga ledning tänkt till ordentligt angående vilken strategi som behövs för att klubben ska nå nästa nivå.
För det är det allting går ut på i slutändan, att ta nästa nivå och nå SHL.
När svensk hockey ser ut som den gör, när ett flerårskontrakt inte är värt ett smack. När SHL-pamparna sett till att det bara är att plocka åt sig russinen ur kakan. Att man kan plocka spelare fritt från Hockeyallsvenskan en bit in i juli, (bedrövligt hur det har blivit) har man positionerat sig som den klubb många spelare vill till, som står precis på gränsen till SHL.
De spelare man tar in är spelare som på inget sätt och vis är nöjda med att spela i andraligan. Precis samma filosofi som klubben har. Man vill framåt och uppåt.
Tiden är förbi då man som "avdankad" äldre spelare kunde komma hit och glida sig igenom ett flerårs-kontrakt i slutet av karriären. Att åka runt här och "fylla år" funkar inte.
Man har som sagt haft rejäla spelartapp. Men man har ersatt dessa på ett mycket bra sätt.
Exempelvis på målvaktsfronten står man sig på förhand starka.
Tappet av Ersson är givetvis tungt. Men man har värvat den målvakt "alla andra" klubbar i Hockeyallsvenskan var ute efter, Emil Kruse.
Ändå är i alla fall jag långt ifrån säker på att han kommer vara förstemålvakt en bit in i säsongen.
Han kommer utmanas av Jesper Myrenberg som mycket väl kan göra en liknande resa som den Samuel Ersson gjorde förra säsongen.
Backsidan känns stabil. Där spelartappen inte känns lika stora som på forwardssidan.
Förhoppningen är att nye högerfattade Leduc kan ersätta pucksäkre Jonas Liwings skicklighetsnivå i powerplay.
Defensivt ska vi åtminstone vara på samma nivå som förra säsongen.
På forwardssidan har man gjort ett flertal mycket intressanta värvningar. Spelare som håller hög Allsvensk klass, men som förhoppningsvis har minst en nivå till att plocka ut. Tänker kanske främst på Hertzberg och Öhrn som redan bevisat att de är klasspelare på denna nivå.
I Kelsey Tessier har man adderat ännu en vinnarskalle som kommer driva på lagkamraterna.
Trots spelartappen till SHL så har man ändå kvar en kärna av spelare med både spets och bredd.
Marcus Bergman och Sebastian Benker har sett ruskigt heta ut på försäsongen.
Lagkaptenen och trotjänaren Fredrik Johansson ser lika inspirerad ut och ser ut att vara lika snabb på skridskorna som när han kom till klubben för 15 år sedan.
Det kanske viktigaste av allt är kanske ändå att klubben får fortsätta framåt under tränare Thomas Paananens ledning.
Har skrivit detta tidigare och det är bara att köra "copy and paste".
Vi kommer kunna räkna med att få se ett lag som kämpar för varandra och ger allt ute på isen.
Thomas Paananens ledarskap och ledarstil, där han verkar ha en fantastisk förmåga att få alla runtomkring att känna sig delaktiga borgar för detta.
De flesta spelare och ledare pekar såhär innan säsongen på vikten av att få ihop gruppen.
Där tror jag att Paananen är "bäst i klassen".
Att forma en grupp som trivs med varandra men samtidigt tävlar varenda gång man står på isen oavsett om det är träning eller match.
Det här med målsättning då?
Ska man sticka ut hakan eller ska man vara försiktig?
Jag blev faktiskt själv intervjuad av P4 Västmanland här nu inför säsongen och pressades på frågan om vi kommer nå SHL denna säsong.
Man ska passa sig för att svara ja eller nej på den frågan rakt upp och ner, men samtidigt ska man inte heller vara rädd för att sätta ett högt mål när det känns som att förutsättningarna finns.
Att säga att "Topp 8" är målet är lite fegt när förutsättningarna är bra mycket bättre än så.
Dessutom om vi nu ska vara helt ärliga leder knappast en 8:e plats i slutändan till SHL.
Inte en 6:e eller 7:e plats heller.
Med det upplägget som existerar är det "Topp 5" som gäller om man ska ha någon möjlighet att i slutändan nå SHL med bonuspoäng och hemmaplansfördel och så vidare i playoff.
Hursomhelst. Faller de flesta bitar på plats så är i alla fall min förhoppning att Västerås IK spelar Hockeyallsvensk final till våren.
Jag tror att detta lag har kapacitet för det och att det är fullt rimligt.
Nu ser vi till att fylla "Skräcklunda" under premiären och under säsongen!
Vi hörs.
