Vart tog respekten vägen?
Knappt har serielunken börjat komma in på upploppet innan man kan finna dem där, rubrikerna som berättar om kommande spelarflyttar. Skyttekungar och supertalanger är ”klara” för nya uppgifter i andra klubbar samtidigt som deras nuvarande klubb i många fall går in mot den viktigaste tiden på året, slutspelet.
Jag må vara nostalgisk och får väl helt enkelt erkänna att jag inte längre är någon ungdom i o m att jag nu kommer att hävda att det var bättre förr, respekten för klubben man spelade i var större förut. Det kan naturligtvis vara dåligt minne som målar upp denna romantiserade bild men jag vill hävda att situationen idag på spelarmarknaden aldrig skulle ske för tio år sedan.
Sett från det allsvenska perspektivet har vi bara den senaste veckan sett framträdande spelare bli ”klara” för elitserieklubbar. Skytteligaledaren Evan McGrath sägs vara klar för Frölunda och följs åt av junior-vm spelaren och moratalangen Tom Nilsson. Samtidigt kämpar deras nuvarande klubbar med näbbar och klor för att plocka hem playoffplatser för att hålla kvalseriedrömmarna vid liv. En mer konspiratorisk person skulle kunna ställa sig frågan hur mycket kommer dessa och andra herrar vara villiga att offra i sluttampen av säsongen när de är väl medvetna om att deras framtid ligger någon annanstans? Som VIK:are kan man lätt dra sig till minnes hur VIK:s dominerande LÖK-kedja (Brock Little, William Karlsson och Peter Öberg) helt plötsligt föll igenom fullständigt i playoffspelet bara för att någon månad senare presenteras som nyförvärv i nya klubbar. Ser man till sig själv så kan man nog minnas tillbaks att ens motivering att göra sitt yttersta på jobbet försvann tämligen omgående när uppsägningstiden startade i väntan på ett jobbyte. Betvivlar att hockeyspelare i någon större utsträckning är annorlunda på den punkten.
Tänker inte kasta skit på individuella spelare men merparten av de spelare som nu signas har utan tvekan råd att vänta ytterligare två månader innan de behöver stressa fram nya kontrakt. Deras marknadsvärde bör inte hinna påverkas negativt även om de går poänglösa de sista tio omgångarna. Att utlandsproffs inte hyser några större känslor för klubbmärken kan man acceptera, de kommer alltid att följa pengarna. Men att respektera sin nuvarande arbetsgivare så pass mycket att man inte lyssnar till lockrop från andra klubbar under pågående säsong tycker jag måste vara ett minimum för att kunna hävda någon form av professionalism. Jag utgår ifrån att ingen av dem säger att jag kan avstå delar av min lön under den sista tiden för jag kommer inte vara villig att göra det jobbet ni egentligen betalar mig för…
Tror problemets källa är tämligen enkel att finna, i detta fall stavas det nog agenter. Dessa herrar som bara har sina klienters ”bästa” i åtanke. Ställ dig själv frågan om ditt uppehälle grundade sig på hur mycket du kunde få någon annan att tjäna, hade du då velat att klienten stannade två år till med lägre lön även om det innebar mer speltid? Troligen inte…
Jag tror helt enkelt att klubbar måste börja komma överens över hela ligan att förhandlingar under pågående spel är förbjudet och sedan respektera detta. Jag kan tycka att det borde gå så långt att föreningar inte borde få kontakta spelare under kontrakt utan att först prata med den ”ägande” klubben om det så vore för att fråga om receptet på pannkakor. I de fall det går att bevisa att det brutits mot regeln anser jag att klubben bör bestraffas och spelare stängas av. Hockeyns fiskdamm är helt enkelt för liten för att låta agenter styra och ställa, respekterar klubbarna varandra och inte gör avkall på reglerna så försvinner en stor del av den makten som dessa agenter idag har.
Glädjande nog finns det i alla fall några undantag även om de är få, en spelare som Mikael Wikstrand i Mora valde att stanna kvar i moderklubben trots att i princip varje elitserieklubb gladeligen hade tredubblat hans lön. Min gissning är att det inte var hans agents ide, utan troligtvis något som denne helt enkelt tvingades acceptera. Backkollegan Tom Nilsson tackade Mora för de fyra år av utbildning och speltid de investerat i honom genom att lämna för vad jag misstänker blir begränsad speltid i ett tredje/fjärde backpar i Frölunda. Ingen kan med sina sinnens fulla bruk anse att det är mer utvecklande för honom att spela 7-8 minuter per match i elitserien kontra 20-25 minuter i allsvenskan., ingen annan än hans agent som sannolikt inte går helt lottlös i klubbytet.
Om jag vore supporter till Rögle och Timrå skulle jag idag vara livrädd för hur många av de spelare, som förväntas offra sin kropp för att bibehålla elitseriestatusen, som redan är klara för andra klubbar nästa år. Gissningsvis är det långt fler än ingen…
Det är väldigt lätt som ledare att förkasta när en annan klubb jagar dina spelare men om man själv är samma kålsupare tillbaks så är man en del av det problemet man själv kritiserar. Spelare och ledare måste helt enkelt börja respektera varandra och idrotten lite mer, stå upp för de överenskommelser som finns och inte vika från dessa bara för att nå kortsiktiga fördelar. På lång sikt är vinsterna långt mycket större...
Det är knappast enkelt att genomföra, frågan är om viljan ens finns där så troligtvis kommer vi aldrig få se det hända. Med stort engagemang och lite tur kanske det en vacker dag sker en förändring åtminstone en bit på vägen, men fram till dess kommer jag tvingas fortsätta hävda att det var bättre förr och ställa fråga vart tog respekten vägen?
Vid pennan,
Kelson
