Spelarporträtt: Paolo Maldini
26 juni 1968 uppenbarades en Betlehemsstjärna på natthimlen över Milano. En kung föddes, den störste som någonsin funnits.
I början av 1960-talet hade Milan ett lag med storheter som bl.a Rivera, Trapattoni och Altafini i truppen. Men där fanns även en lagkapten som kom att spela en nyckelroll i finalen av Europacupen. Dubbla mästarna Benfica med anfallsfantomen Eusebio var favoriter till att ta den tredje raka titeln men den här gången stötte portugiserna på patrull.
Cesare Maldini blev den första italienska lagkapten någonsin som vann Europacupen i fotboll. Benficas spelare var frustrerade och irriterade efteråt och gick till omklädningsrummet omedelbart efter att domaren blåst av matchen. Trots att det väntade en prisceremoni och trots att de hade medaljer där att hämta. Först dagen efter ville Eusebio prata. Han berättade om frustrationen, om hur Riveras och Cesare Maldinis täta spel inte gav honom de ytor han var van vid. Det var den 23 maj 1963 och tidningarna var fyllda av hyllningar till Altafini som gjort båda målen och till playmakern Rivera. Men även lagkapten Maldinis försvarsinsats omskrevs, hur viktig den varit för att stoppa Eusebio. Exakt på dagen 27 år senare var försvarsjätten Maldini med och besegrade Benfica i finalen igen, men den här gången var det inte Cesare, det var sonen – Paolo Maldini.
Paolo Maldini föddes 26 juni 1968 och redan tidigt stod det klart att han skulle föra sin fars arv vidare. I januari 1985 gjorde han sin debut för Milan (under Nils Liedholm) i Serie A blott sexton år gammal, som inhoppare mot Udinese. Det var den enda match han spelade den säsongen, men sedan gick det snabbt. Redan under kommande säsong blev han ordinarie och gjorde sin debut i en europeisk cup (UEFA-cupen) under hösten samma år.
Året efter köpte sig entreprenören Silvio Berlusconi in i den konkurshotade klubben, med stora visioner framför sig. Trots sin låga ålder fanns Maldini med i planerna för att bygga ett Grande Milan. Paolo gjorde debut i U21 under sin fars ledarskap trots att Cesare hade stora bryderier att ta ut sin egen 18-årige son till U21. Men Paolo lugnade sin far med orden:
–”Ingen fara pappa, jag tar hand om det”.
Några månader efter debuten var Paolo en av de mest tongivande spelarna i laget.
Arrigo Sacchi blev Milans coach inför säsongen 1987-88. Första mötet Paolo hade med Sacchi var då coachen plötsligt dök upp på Paolos semester som han tillbringade med några vänner på Sardinien. Sacchi sade till Paolo att han var tvungen att välja om han skulle vara fotbollsspelare eller playboy. Paolo förstod ingenting förrän långt senare.
Paolo tog lärdom av allt som Baresi gjorde på plan, hans timing, lugn och koncentration. Baresi var en förgrundsfigur för alla inom laget och Paolo kunde inte fått en bättre mentor. Den av många ansedd som världens bäste genom tiderna – Diego Armando Maradona – spelade för Napoli och var ännu en spelare som Paolo såg upp till och fascinerades av. Matcherna mot Diego gjorde att Maldini snabbt mognade och Milan spelade snart ihop sig till en backlinje som än idag räknas som en av tidernas främsta – Tassotti, Costacurta, Baresi och Maldini.
Berlusconis bygge gick snabbt, holländarna van Basten, Rijkaard och Gullit köptes in och framgångarna lät inte vänta på sig. Redan 1989 bärgades Europacupen, föregångaren till Champions League. Paolo sågs redan då som en rutinerad spelare med ett oerhört elegant och schysst försvarsspel, vilket flera motspelare vittnade om genom hans karriär. Han hyllades även för sitt lugn i alla situationer, men då ligan avgjordes 1990 brast det även för Paolo. Napoli tilldömdes segern i Bergamo i seriens näst sista omgång för att en av spelarna fått ett mynt i skallen. I sista omgången var Napoli och Milan på samma poäng och Milan spelade mot Verona borta. Milan tog ledningen men domaren lyckades därefter hitta utvisningar på Sacchi (coachen), Rijkaard, van Basten och Costacurta. Verona kvitterade och i slutsekunderna blundade domaren för en offside som föregick segermålet för Verona. Milan förlorade matchen och titeln och Maldini var rasande liksom övriga laget, något som Maldini inte ville prata om efteråt.
Laget bet emellertid ihop och flyttade över koncentrationen på finalen i Europacupen där Paolo alltså upprepade vad hans far gjort, besegrade Benfica i finalen med ett mål. VM samma år gick på hemmaplan för italienarna och var en försvarsmässig uppvisning där Italien inte släppte in ett enda mål förrän i semifinalen där man förlorade på straffar mot Maradonas Argentina i Neapel. Italien hånades på läktarna efter matchen, vilket var första gången Paolo enligt egen utsago var utsatt för avigsidan inom den s.k. supporterkulturen. Det skulle ske ett par gånger till i hans karriär, t.o.m i klubben i hans hjärta.
Milan skickade iväg Sacchi som inte lyckades utveckla spelarna mer och in kom ännu en fantom i form av Fabio Capello. Capello beordrade full koncentration på ligan och tillät friare yttringar inom laget. En period där Milan kallades för ”de oslagbara” inleddes och man spelade 58 matcher utan förlust, ett rekord som står sig än idag. Försvarets betydelse belystes av en svit om 929 minuter utan ett enda insläppt mål. Ligatitlarna ramlade in år efter år.
I VM 1994 förlorade Italien finalen på straffar mot Brasilien, kapten Baresi gjorde sin sista match i landslaget. När bedrövelsen var som värst och tårarna som tyngst strax efteråt stegade Baresi fram med kaptensbindeln till Maldini och sade:
-”Den här är din nu”.
Åren gick och Milans trupp blev äldre, inte minst den odödlige Baresi. Framgångarna stagnerade och för andra gången i sin karriär fick Maldini se den mörka sidan hos de som kallar sig supporters. Istället för att stå upp för laget i motvind bespottade de Maldini, Costacurta och Baresi, något som både Paolo Maldini och Costacurta senare berättade blev vändpunkten för när de kände att de spelade för Milan till att de var Milan.
Baresi lade av med fotbollen, (inte pga supportrarna) Maldini tog över kaptensbindeln och flyttades in från vänster mot mitten. Efter coacher som Tabarez och Morini gjordes ett nytt försök att återerövra Italien och Europa med Sacchi vid rodret. Det hjälpte inte. Ett nytt försök med Capello gjordes med samma utgång.
Sedan kom Zaccheroni in och det beskrevs senare av Paolo som ett lyft för Milan i allmänhet och Maldini i synnerhet. Han flyttades ut till vänster igen, men i ett tremannaförsvar och var mycket mer aktiv i speluppbyggnadsfasen.
–”Den viktigaste tiden i min karriär” sade Maldini efter att den upphört.
Han accepterade supportrarnas syn på att han inte bara hade ansvar som en spelare i Milan utan faktiskt som Milan. Iklädd kaptensbindeln skulle han föra Milan in i en ny era, till nya framgångar. Motståndarna skojade om att Milan inte borde få ha mer än 10 spelare på plan då Maldini spelade pga hans färdigheter.
Ett nytt ligaguld inkasserades 1999. 2002 var det dags för Paolos sista landslagsuppdrag – VM i Japan/Sydkorea. Ännu en gång fick Maldini uppleva korruptionen inom fotbollen på högsta nivå då Sydkorea med domarens hjälpande hand slog ut Italien i åttondelen, ett mönster som upprepades i kvartsfinalen då Spanien var nästa offer för korruptionen. Paolo var oerhört besviken på domaren och sydkoreanerna men var ändå en av de få som tackade för matchen. Paolo tillfrågades efteråt om han inte fylldes av revanschlusta, om han inte ville satsa på ett VM till. Frågan var sannolikt inte särskilt allvarligt menad, Paolo hade blivit en gammal man och kände att kroppen inte orkade med både landslagsuppdrag och spel i Milan samtidigt. Det var inte många som förväntade sig att han ens skulle vara aktiv till nästa VM, 2006.
Det blev alltså ett bittert slut på landslagskarriären, ett slut som han försökt glömma sedan dess eftersom det enda han känner när han funderar på det är vanmakt och inte vill framstå som någon dålig förlorare. Bokslutet stängde på 126 A-landskamper vilket ingen annan italienare hade uppnått då.
Men klubbkarriären var långt ifrån över. 2003 var Champions League en italiensk affär där Milan besegrade Inter och Juventus som sista hinder fram till den åtråvärda titeln. Maldinis lagkamrater berättade om hur viktigt det kändes med en kapten som Maldini i laget, en kapten som varit med om allt och verkade lugnande för de andra inför de avgörande matcherna. En avgörande faktor både på och vid sidan av plan. Champions League-titeln betydde väldigt mycket för Paolo eftersom han tog den som kapten.
Året efter vann han sin sjunde och sista ligatitel och flaggade för att det snart var dags nu. Dags att låta kroppen säga sitt, dags att säga nej till de smärtor han tvingade sig själv att genomgå varenda morgon, inför varenda träningspass. Men kärleken till fotbollen och till klubben i hans hjärta överbryggade smärtorna och karriären fortsatte.
2005 spelades finalen i Champions League mot Liverpool. Redan i matchinledningen gjorde Maldini Milans första mål och det som möjligen var det sista kapitlet kunde inte fått en bättre början. Men ödet ville annorlunda, hur överlägsna Milan än var genom hela matchen och förlängningen begåvades motståndarna med 6 minuters spelövertag vilket räckte för att få till ett straffsparksavgörande där alla förstod redan innan första straffen vems sida gudarna var på den dagen.
2006 vann Italien åter VM, alltså utan Maldini i truppen. Men glädjen hos honom var ändå stor, det fanns ingen ånger att han hade gjort sitt val fyra år tidigare. Ödmjukt konstaterade han att det kanske inte hade blivit guld om han hade varit med.
2007 spelades ännu en final i Champions League för Milan och ännu en gång mot Liverpool. Revanschlustan var enorm hos såväl Maldini som lagkamraterna och det fanns ingenting som kunde stå i vägen för Paolos femte titel i Europacupen/Champions League, 18 år efter den första titeln dessutom som startspelare.
Två år senare var det definitivt dags att avsluta karriären. Efteråt menade Maldini att det inte var smärtorna som huvudsakligen fick honom att ta beslutet även att det kanske underlättades av just detta faktum. Istället ville han lägga av medan han fortfarande var en toppspelare som inte nötte bänk fram till karriärens avslut eller avslutade med spel i ett annat lag. För Paolo har det aldrig funnits någon annan klubb, aldrig funnits några alternativ. Milan är hans blod och vice versa. Så kommer det alldeles säkert att förbli. I maj 2009 gjorde han sin 900:e officiella match för Milan.
Den sista matchen på San Siro åskådades med blandade känslor. Roma var på besök och värmde upp i tröjor som hyllade Il Capitano. Mängder av banderoller och sånger lovprisade den störste av de stora.
Roma vann men det var av sekundär betydelse. Det viktiga var att det sorgtyngda, det oundvikliga, skulle bli så vackert, värdigt och ödmjukt som det någonsin kunde bli. Ett försök att bemästra den omöjliga uppgiften att visa tacksamhet stor nog att återgälda allt. Istället svek en skara s.k. Milanfans ännu en gång genom att skymfa Maldini med att bua ut honom samtidigt som de vecklade ut en Baresi-flagga med orden att Baresi är den enda riktiga kaptenen. Paolo försvann ut, fruktansvärt sårad och pratade inte med någon. För första gången i mitt liv upptäckte jag hos mig själv ett genuint hat mot någon milanisti, om de nu ska få kalla sig det. Någon fraktion försökte försvara sig efteråt men skadan var redan skedd, allt hade passerat och inget fanns som kunde förlåta.
Karriärsavslutningen var inte värdig, varken i landslaget eller i klubblaget på San Siro. Korruption och förräderi satte varsin prägel på hur Paolo Maldini avtackades. Men det var inte så det slutade, det tar aldrig slut. Tröja nummer tre pensionerades och kommer aldrig att få användas av någon annan än en Maldini igen. Jag kommer alltid vara tacksam för att jag fick vara med under hela den period som den störste förbryllade och förtrollade en hel fotbollsvärld. Men det sista kapitlet är inte skrivet i kapitlet Maldini, inte för Paolo och inte för de som kommer efter honom. Tomma blad väntar på att fyllas i…
I serien ”Spelarporträtt” kommer Milanredaktionen skriva om en del av Milans storspelare genom åren. De läggs till i vänsterkolumnen allteftersom artiklarna publiceras.
