"Ingen har fattat någonting, som vanligt."
När Iaquinta-historien står en upp i halsen är det dags att citera Lotito.
Lazios president Claudio Lotito är en märklig man. Förutom sina idealistiska framtidsvisioner ("den italienska fotbollen behöver mindre pengar, fler värderingar och nya arenor"), är Lotito mest känd för att hålla media kort... Mycket kort. Citatet i rubriken är hämtat från en av alla hans presskonferenser strax innan han förklarade en av alla sina (av media) missförstådda idéer.
Det Lotito inte visste när han fyrade av sin pärla är att han, på ett perfekt sätt, sammanfattade hela Iaquinta-affären innan den inträffade.
Från början, direkt efter petningen, blev Udinese anklagat för att försöka hjälpa Juventus att vinna Lo Scudetto redan i omgång fyra. Om man bortser från att matchen var jämn och Udinese förlorade på ren otur, så har ingen ännu anklagat klubben för att försöka hjälpa Reggina att stanna kvar i Serie A eller Barcelona att vinna Champions League. Aningen inkonsekvent eftersom Iaquinta har missat båda de matcherna också.
I själva verket har tidpunkten för petningen en logisk förklaring som ingen har brytt sig om att rapportera. På måndagen, två dagar innan matchen mot Juventus, befann sig en rad höjdare, bland andra Real Madrids direktör och representanter från Barcelona, Juventus och Inter, i Udine för att närvara vid en prisutdelning. På tisdagen uppträdde Iaquinta konstigt i förhandlingarna med Pozzo och krävde summor som aldrig tidigare diskuterats.
Man behöver knappast vara någon hjärnkirurg för att inse att någon eller flera av storklubbarnas representanter bemödat sig att söka upp Iaquinta och berätta hur duktig han är.
Nästa anklagelse kommer från spelarnas eget förbund och är ganska allvarlig. De hävdar nämligen att Udinese brutit mot lagen. Kontraktsbrott är inte att leka med men har de verkligen rätt? Ingenstans i Iaquintas kontrakt står det att han är garanterad att spela några matcher överhuvudtaget. Överenskommelsen går istället ut på att han får lön i utbyte mot att han är tillgänglig för matcher och träningar. Lön får han och tränar gör han.
Om man sedan bortser ifrån att Udinese har gjort precis samma sak tidigare med spelare som ville lämna klubben (Alberto och Pizarro) så kan man ju fråga sig var anklagelserna om kontraktsbrott fanns när Siena petade Taddei, när Juventus petade Davids, när Roma petade Cassano, när Djurgården petade Barsom och när Hammarby (under några dagar) petade Mikael Andersson och Kennedy Bakircioglü. Sådana här fall blir allt vanligare efter Bosman-domen.
Massimo Moratti, Inters ägare, har också missat en gyllene chans att vara tyst. Moratti frågade sig (inför nyfikna journalister) vilken brådska det skulle kunna finnas att förnya ett kontrakt (Iaquintas) som går ut 2007. Några dagar senare skrev samme Moratti tillsammans med Adriano på en förlängning av anfallarens kontrakt med Inter. När hans tidigare kontrakt gick ut? 2008...
Men det mest uppseendeväckande är ändå all den sympati som Iaquinta fått. Hur kan så många sympatisera med en spelare som, hellre än att acceptera en nästan 60%-ig löneförhöjning, är beredd att vänta ut sitt nuvarande kontrakt i nästan två år för att sedan bli ett Bosman-fall? Sedan när sympatiserar folk med bortskämda mångmiljonärer? Alla spelare utom Iaquinta skrev på nya kontrakt utan att blinka. Sedan när sympatiserar folk med personer som tycker att de är bättre än sina kollegor?
