Seriefinal på San Siro
Milan står vid ett tidigt vägskäl som kan avgöra utgången för ligasäsongen redan i omgång 10. Går det att manövrera ut Capellos rekordmannar?
Ikväll är det äntligen dags. Milan mot Juventus, de lynniga briljanterna mot de disciplinerade fotbollsarbetarna, är inte bara en fotbollsmatch utan även en kamp mellan landets två starkaste och mest välskötta föreningar. Massor av prestige står nämligen på spel utöver poängen som kan reducera eller utöka de gap på +5 som zebrorna efter sin felfria inledning redan åtnjuter till dags dato.
Runt halv elva denna lördagkväll så kan det vara +2 poäng som skiljer lagen åt efter slutsignalen, bibehållen status quo +5 eller i sämsta fall +8. Mycket hänger enligt mina färgade ögon på Milans förmåga att penetrera Juventus mittfältsvägg och medföljande betongförsvar. Någon hejdlöst sprudlande offensiv ifrån bortalagets sida tror jag nämligen inte på trots att det är självaste serieledaren som kommer till stan.
Pirlos och Kakás betydelse för Milans anfallsspel kan inte överdrivas. När man dessutom ställs emot två av ligans mest effektiva defensiva innermittfältare Vieira och Emerson (jag rankar Cambiasso som den allra bästa i denna kategori då han även besitter andra fördelar som spelare) kommer nämnda rödsvarta herrars betydelse att understrykas ytterligare.
Den buttre italienaren med sin specialegenskap liggande i bollfördelandet och den fagre djupledslöpande brassen får i afton ett knippe nycklar i sina händer. Uppgiften är att låsa upp alla dörrar som slutligen leder till Juventus straffområde. Mäktar Milan med att ta sig så lång är mycket vunnet, i mål står nämligen varken den axelskadade Buffon eller allas våran Abbiati. Nej kära vänner, Abbiati har nämligen uppgivit två skäl till varför han denna afton inte klarar av att komma till spel:
1. Han lider av problem med halsmandlarna. En elak influensa har under veckan som gått förpassat Milans hjälte från 1998/99 till sängläge med en febertopp på 39 grader.
2. Personliga skäl. Vilka de än är så önskar vi milanisti honom lycka till, tråkigt att de inträffade just inför 'hemkonsten' till San Siro.
Jag ställer mig trots uppgifterna en aning frågande till det hela då Abbiati likt förbaskat blivit uttagen av Fabio Capello till den trupp som per buss vid det här laget redan tagit sig över bergen och in i modestaden.
Så olyckligt för Juventus som nu tvingas använda sig av det oskrivna kortet Andrea Chimenti, en veteranmålvakt som var på väg bort redan i somras på grund av bristande speltid. Förhoppningsvis får vi se honom i aktion tillräckligt mycket i afton för att inte tråkas ut allt för mycket…
Milans anfallsbesättning borgar för att det kommer att bli mycket jobb från första stund oavsett om Shevchenko är fit for fight eller inte. Experterna som krisstämplat det svindyra Parmaförvärvet får nämligen allt mindre vatten på sin kvarn då Alberto Gilardino nu är uppe i 5 mål på 7 ligamatcher, samtliga insparkade på bortaplan. Kan man välja ett bättre tillfälle att bryta måltorkan på hemmaplan än i en seriefinal?
Juves backrese Fabio Cannavaro sade idag i en intervju i La Gazzetta dello Sport att han fruktade Filippo Inzaghi mest av alla inför kvällens match. Lite drygt två års frånvaro ifrån mål- och jubelorkaner gör sitt för att öka Superpippos målhunger och segermålet mot Palermo var till synes blott en långt ifrån mättande aperitif för kanonen ifrån Piacenza.
Stora spelare visar sig från sin bästa sida i stora matcher. Är du verkligen tillbaka Filippo?
_______________________________
För icke-invigda så bör det tilläggas att fotbollsexperterna i Italien inte är blyga för att sätta färg på sina rubriker och brukar inte allt för sällan krydda sanningen med klassiska överdrifter i olika mängd och form. Gårdagens upplaga av Corriere dello Sport pryddes dock av detta, även för spaghettilirare, högst anmärkningsvärda uttalande yttrat av Juventus mittfältare Emerson:
Översatt: ’Juve bättre än Brasilien’.
Källa: Corriere dello Sport 28/10 2005.
Japp kära läsare, Juventus är nu tydligen bättre än Brasilien. För er information så talar vi om samma grupp av spelare som majoriteten av jordens befolkning anser är världens i särklass mest välspelande och charmigaste fotbollslandslag. Vid första anblick så dök ordet hybris instinktivt upp i mitt huvud; mannen lider uppenbarligen av en extremt förvrängd självsyn i total avsaknad av ödmjukhet.
Missförstå mig rätt, Juventus har en ramstark defensivstyrka och är ett lag som är svårt, näst intill omöjligt, att mentalt bringa ur fattningen när de gett sig fan på något. Detta är en begärlig egenskap som jag önskar att även mitt kära Milan hade. Men att Juventus skulle vara bättre än Brasilien är enligt mig ingenting annat än en följdprodukt av den mängd beröm som media rosat Turins giganter med samt tränare Fabio Capellos extrema förmåga att få sina spelare att göra allt för slutmålet, att till varje pris och på alla sätt vinna matcher.
Krönikör Tobias Wennberg på Juventusredaktionen delar sedan tidigare denna uppfattning och skrev häromdagen någonting i stil med att Juventus är bäst i världen efter en haltande insats mot Sampdoria, en bekräftelse på att denna syn verkar vara allmänt utbredd. I sin artikel där han avhandlar matchskeendet mot Sampdoria så blir jag dock förvånad över det sätt som matchkronologin skildras på.
Det intressanta i sammanhanget är inte att skapa pajkastning och polemik utan att få insikt i hur minst två människor, undertecknad och herr Wennberg, kan ha en sån enormt olikvärdig syn på exakt samma fotbollshalvlek?
Om Juventus är bättre än Brasilien, hur bra är då Bayern München egentligen?
Emerson är nog rätt person att fråga i det fallet då han i avsaknad av sin mittfältskollega Patrick Vieira nämligen allt annat än övertygade på Allianz Arena senast det begav sig. Brasilien är till skillnad från sina påstådda övermän åtminstone inte beroende av en spelare utan kan utan större problem skicka in en ny flyfotad och gudabenådad spelare vid problem.
Är Giannichedda och Zalayeta verkligen likvärdiga med Juninho och Adriano? Nej hörrni, låt oss åtminstone behålla en relativt hög nivå av uppriktighet…
_______________________________
Till sist vill jag tillägna Interfansens kelgris Juan Sebastian Veron några rader. Observera att jag talar om samma argentinare som kritiserade Adriano för ett par veckor sedan då brassen tog bondpermis i samband med landskampsuppdrag borta i Sydamerika.
’La brujita’ talade i hårda ordalag om bristande respekt inför gruppen och att Adriano hade handlat omdömeslöst. Min fråga är hur det då istället kan vara OK att trippelskalla och örfila en motståndare när laget jagar ett kvitteringsmål i slutskedet av en toppmatch?
Tottis personlighet och teatraliska uppträdande kan liksom hårdheten i Verons skallningar diskuteras och ifrågasättas i all oändlighet. Faktum kvarstår dock: Veron blev bortgjord som en juniorspelare och hans ord var tydligen inte mycket värda i verkligheten…