Dags att reda ut begreppen.
I eftermälet av Paolo Di Canios fascisthälsning på Armando Picchi i Livorno har det höjts röster, bland annat på Svenskafans.com Italien, på typiskt dömande svenskt, protestantiskt, manér. Ut med packet, heter det, och vidare fullständigt grundlösa yttringar, baserade på fördomar och inget annat, om det italienska samhället vari dess fotboll ingår. Cagliari-redaktionen är inte sämre än att den ger sin syn på saken*
Det kanske inte var så konstigt trots allt att det skulle hända igen, för andra gången det här året. När det hettar till, så gör även Paolo Di Canio det, och i ett möte som var så pass politiskt präglad som den nu var, valde 37-åringen att återigen lyfta armen mot Irriducibili.
Händelsen har irriterat många av olika orsaker. En del ogillar gesten som ett exempel på politiska utspel på fotbollsplan, medan andra irriteras av själva budskapet, alltså en fascistisk hälsning.
Vad gäller det senare fallet så kanske det inte finns så värst mycket att göra åt saken. Ibland måste man leva med åsikter som man föraktar. Dessvärre har vårt samhälle satt en gräns för det, till viss del; vi har en regel om hets mot folkgrupp på arenorna, och syftet med det är att samtliga medborgare i landet ska kunna gå på fotboll utan att känna sig kränkta. Nu finns det i och för sig argument för att den regeln är en motsägelse till idén om yttrandesfrihet i ett demokratiskt samhälle, och där kan man diskutera i evigheter om det stämmer eller inte. Men det är ett allmänt accepterat regel, så om vi utgår från den som något acceptabelt, är den viktiga frågan huruvida Di Canios gest kan kategoriseras som hets mot folkgrupp eller inte, för det är inte så glasklart som det kan verka.
Fascismen må vara en mindre populär ideologi, men det finns faktiskt en skillnad mellan etik och moral. Om man sätter ett likhetstecken mellan dem så kan man också dra en förbindelse mellan sig själv och ett totalitärt tankesätt.
Men det är inte där det slutar. När man talar om "ut med packet" syftar man förstås inte på fotbollsspelare och deras politiska ställningstaganden på plan, utan på de politiserade supportrar som ockuperar "curvorna" på många av de italienska arenorna.
Folk vill ha bort det, och då menar jag inte bara i Sverige. Ingen politik, inga problem, det är tanken. Därför säger sig många, till exempel skribenten till "Dags att agera" på Udinese-sidan, inte förstå varför allmänhetens reaktion mot de fascistiska eller nazistiska aspekter som finns hos grupper som Irriducibili eller Boys San, skiljer sig mot hur man tar emot de budskap som finns hos grupper som Rangers, Armata Rossa och framförallt Livornos Brigate Autonome Livornesi. Med andra ord; varför sån intolerans mot de högerextrema grupperna, men mer överseende med de vänsterextremistiska?
Det kanske är för att man - den som vill likställa de två olika falangerna - har lika svårt att skilja på sina egna personliga åsikter och det som vissa ideologier eller rörelser står för. Visst kan många människor bli kränkta av det ena eller andra, men det är först när kränkningen är odiskutabel som det finns läge att snacka om vad som ska toleleras eller inte. En sovjetisk symbol är kränkande för många människor av historiska skäl, liksom den amerikanska flaggan är det för andra människor av samma skäl, men i båda fallen finns det inga odiskutabla kränkningar att tala om. Detta gäller inte i samma grad för nazistiska symboler till exempel...
Anledningen till att de högerextrema ofta kommer i konflikt med det som anses vara acceptabelt är att deras yttranden oftast rinner ut i rena trakasserier mot spelare på plan. Varje gång de högerextrema grupperna får den allra största uppmärksamheten är just när man i sedvanlig ordning fördriver tiden med att trakassera motståndarspelare av annan hudfärg, som just Marc Zoro under mötet Messina-Inter.
Så varför dras aldrig de vänsterextrema grupperna in i skandaler som dessa ovannämnda? Svaret är väl överflödigt?
Min poäng är förstås inte att man ska automatiskt stänga dörren för högerextrema grupper, men att det alltså finns en anledning till att många av deras tilltag går över gränsen för det tillåtna, och att just dessa aspekter kanske ska förbjudas.
Trots allt finns det ett intresse hos auktoriteten att trycka undan allt politiskt från arenorna. Frågan är om eller när en sån sak kan realiseras, men önskemålet finns, utan tvekan. En åskådare utan politisk ställningstagande är eventuellt ännu en åskådare utan ställningstagande överhuvudtaget, och därmed inte mer än en konsument, och det är precis det som man vill ha i den moderna fotbollen.
Det innebär ju för övrigt inte att man delar på fotboll och politik, men att man får en publik som accepterar deras, auktoritetens, politik. Auktoriteten inom fotbollen är per definition de som styr sporten, de som har makten, och för tillfället är det FIFA som delar samma vision som sina vänner; de multinationella jätteföretagen som gör allt för att få sin del av kakan (fotbollen).
Leder mindre politik sen till mindre våld? Nja, knappast. Här i Sverige har vi av tradition inga politiserade supportergrupper, dessvärre har huliganismen fått något av en renässans på senare dagar.
Hur har SvFF tänkt lösa det problemet när man inte kan skylla på politiken?
*Det vill inte säga att artikeln talar för hela sidan, dess medlemmar och deras åsikter.
